Ett dygns minisemester är en lyx

En liten minisemester. På ett dygn ungefär.

Först drog jag till landet direkt efter jobbet. Där fick jag en hel eftermiddag för mig själv. Chillade i solskenet. Asså, hur mysigt?

Tog en promenad.

Packade sen min lilla korg med lite mat och knallade ner till bryggan.

Sen låg jag där en stund.

Och läste lite. Och lyssnade på skvalpet. Asså, det här med vattenskvalp. Herregud så underbart ljud det är i öronen.

På kvällskvisten dök brorsan med sin finfina familj upp efter sin första dag på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. De checkade in i stora gästhuset alla fem och hoppades på en god natts sömn för att orka med dag nummer två på ALV dagen efter. Och på deras andra dag hade jag tänkt hänga med.

De hade väl sovit sådär men en snabb frulle satt fint innan avfärd.

Dessa ville åka med faster. Vi hade väl iallafall passerat Lofta Kyrka efter sisådär tio minuter innan Victor frågade första gången om det var långt kvar. Och det var det ju. Stackarn.

Framme. På med solkräm och sen in!

En paus i skuggan var ett måste då och då under hela dagen.

Och David hade fått sig en bysse. Men enligt honom var det en röjsåg som han gick omkring med. Självklart med tillhörande läte. Skitnöjd. #gårdsbarn

Killevippen!

Plötsligt la jag märke till hur otroligt många, framför allt fäder, hade stoppat in hörlurar i sina öron. Aha. Klockan närmade sig 16. Matchstart för Sverige i måste-matchen mot Mexico.

Me vi drog till törnrosdalen istället. Utan hörlurar. Däremot fick jag direktsändning via telefon hemifrån när det var dags för Granen att sätta straffen. Det var nära att jag skrek högt rakt ut där jag satt med Tengil framför mig på scenen, men jag nöjde mig med att bara höja näven i luften i all tysthet.

Vi hann med föreställningar både hos Bröderna Lejonhjärta och hos Ronja. Till och med två hos Skorpan och Jonatan. Den sista var både läskig och som många vet sorglig. Och det var en hel del av oss vuxna som faktiskt gnuggade oss i ögonen på slutet. Fint ändå.

Törnrosdalen. Ibland måste man bara göra saker som man inte vågar. För annars är man en liten lort.

Och så avslutade vi dagen med att höra att Sverige utklassade Mexico och vann med hela 3-0!

Otroligt ju! Redo för åttondelsfinal på tisdag kl 16.00.

Sen kramades vi och sa hej då till varandra på parkeringen. En bil åkte söderut. En bil åkte norrut.

Tack för en mysig och härlig dag! Jag älskar er!

Sprid kärlek så mycket ni bara kan!

Efter en jätteskön midsommarhelg tillsammans med de bästa, vaknar jag upp med känslan av världens största baksmälla. Fullständigt nockad.

En unken, jäkligt äcklig känsla tar sakta över hela mitt system. I hela mig.

Vad är det som händer? I mitt eget land?

Svenskar som bara vräker ut sitt hat med rasistiska kommentarer och hot mot både enskild individ och hans familj och egna barn. Allt detta mot en av de killar som representerar vårt fina, härliga svenska landslag i fotbolls VM i Ryssland.

Man kan ha en dålig dag på jobbet, både som spelare eller barnskötare på en förskola, och självklart få konstruktiv kritik för nåt man kunde ha gjort annorlunda. Inget konstigt med det alls. Det liksom tillhör livet.

Men när det går över till att det skulle handla om människors hudfärg eller ursprung. Då förstår jag ingenting. Att hota en människa och dennes familj, att skriva så otroligt korkade saker…..jag kan inte för mitt liv begripa att det ens är möjligt.

Hur liksom känns det när man har skrivit klart den där hatande kommentaren, för det har ju ändå tagit några minuter av dennes liv i anspråk, …och bara ska trycka ”send”? Känner man sig nöjd med sig själv? Känner man, wow- så jäkla bra gjort av mig- nu har jag verkligen bidragit med nåt bra för den här killen. Känner man stolthet över sig själv? Sådär stolt att man ringer hem till mamma och berättar vad man just har gjort. Eller är det nåt man bara gör, i tron att man är dold bakom en skärm? Lika illa hur som. Men fegast bakom en skärm.

Kan inte förstå.

Hur kan det finnas så mycket hat? Var kommer allt detta hat ifrån? Vad har dessa stackars individer fått för mycket, eller för lite av här i livet, för att ha så enormt med hat inom sig att de bara måste hota andra människor pga hudfärg?

Vad är det?

Nu i skrivande stund är hoten till den här fotbollsspelaren polisanmälda. Bra! Och hela det svenska landslaget med Janne Andersson i spetsen har markerat och sagt sitt i ämnet med ett brandtal som hela laget står bakom, för att nu bara fokusera framåt och ladda inför matchen mot Mexico nu på onsdag. Bra!

Och många många många med mig har under dagen idag lovebombat denna fina spelare på hans sociala medier, han som dessutom är ambassadör för föreningen Locker room talk, UF företaget som vann Zlatans pris på fotbollsgalan för sitt enorma arbete för jämställdhet och för en schysst attityd hos unga killar.

Den unkna och äckliga känslan i kroppen börjar så smått att försvinna genom att se all denna kärlek som finns och sprids bland oss andra. Oss andra som inte känner detta hat mot andra människor. För vi är rätt många. Men vi är alldeles för tysta. Om vi ser till att våga ta ställning och ser till att både synas och höras, först då kan vi göra skillnad.

Vi behöver börja, precis som vanligt, vid köksbordet här hemma. Med samtal om värderingar och om allas lika värde. Prata kärlek. Sprid kärlek. Var kärlek.

Jag säger som Astrid Lindgren,

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

Jag har sen flera år tillbaka velat ta våra söner till auschwitz/birkenau. Men de har varit för små. Nu, när båda två i höst får äran att rösta för första gången i sina liv, känner jag att det är dags.

Så nu är resan bokad.

I juli åker hela familjen. För att med egna ögon få se. Se det som snart ingen överlevande kan berätta om.

All kärlek!

Från en annan synvinkel

Hur är livet för en student-morsa under en sån här period i livet för sitt barn?

Självklart helt olika beroende på vem man frågar. Jag kan bara tala för mig själv.

Jag har varit med om två stycken studentperioder tack vare mina två underbara söner. En för två år sedan, och en alldeles nyss. Det har varit två stycken totalt olika studentveckor pga att sönerna såklart är så olika varandra. Inget rätt eller fel, bättre eller sämre än de andra veckorna. Bara olika. Precis som det ska vara.

Så är det ju med barn. Trots att de oftast är stöpta i samma form så att säga, så kan deras personligheter bli så väldigt olika. Och man har som förälder ingen som helst aning om hur man ska hantera de olika situationerna som uppstår med jämna mellanrum, när man upptäcker att det jag gjorde med den ena inte funkar med den andra.

Utan nån som helst manual är det bara att försöka testa sig fram. Se vad som liksom funkar med just det här barnet.

Och hur man väljer att hantera sina barn har väl nånstans med sin egen ryggsäck och barndom att göra. Vad man själv har för erfarenheter. Som vuxen här har man ett enormt ansvar. Vad vill jag föra över till nästa generation? Vad vill jag att de ska ta med sig genom livet?

När årets studentperiod tog sin början visste jag från start att den skulle se helt annorlunda ut än vad den gjorde för två år sedan.

Hur skulle jag hantera denna? På vilket sätt?

Jag vet att jag har väldigt mycket att jobba på som mamma. Blir aldrig fullärd. Men jag gör alltid mitt allra allra bästa, och ibland blir det inte helt bra. Jag är den förste att erkänna det. En av alla utmaningar jag har med mig själv i mitt moderskap gäller när mina söner ger sig ut i natten. Den biten har jag som allra svårast att hantera. Och jag är övertygad om att det här handlar om min egen ryggsäck. Mina erfarenheter. Det jag i min barndom har upplevt. Jag har pratat med dem båda två och de vet varför jag är som jag är. Så vi försöker visa ömsesidig repekt för varandra.

Jag har tyvärr haft alltför få egna verktyg för att kunna hantera det som hände, och ibland fortfarande händer inom mig när de är ute. Jag trodde i min enfald att allt var färdigbearbetat. Sen länge. Men ack så jag bedrog mig. När sönerna började ge sig ut blev det som en Flashback. Som en iskall projektil rakt in i hela mig.

(Samtidigt som jag tillhör den sortens förälder som anser att barn inte ska dra runt på stan vind för våg hur som helst iallafall. Det har ingenting med min barndom att göra. Med det är en helt annan historia.)

Jag vill veta var de är. Jag vill veta om och när de byter ställe. Jag vill veta vilka de umgås med och jag vill att de skickar sms när de är på väg hem.

För var ska jag börja leta om nån av dem inte kommer hem? Då är stan jävligt stor plötsligt. Vem ska jag ringa? Har jag ens ett nummer jag kan ringa? Om jag har fått ett sms som ändå säger jag tar 01.50 bussen hem. Eller ett sms där det står jag är hos xxx eller jag är på Platå. Då har jag ett litet mindre område att söka igenom. Om det skulle behövas.

Det är nog min största rädsla. Att nåt skulle hända dem. Tex oprovocerat våld, eller för mycket av saker och ting som kanske sätter de själva eller vännerna i otrevliga situationer.

Nu börjar de bli så pass stora att de själva har börjat bygga upp en helt egen verktygslåda för att kunna hantera svåra och tuffa och provocerande situationer som kan uppstå under en kväll/natt på stan. Och jag känner mig bra mycket lugnare nu än tidigare.

Nyfikenheten för det däringa kvälls/nattlivet har från början varit bra mycket större för den yngre än för den äldre. Så kan man säga. Därför har således min egen utmaning självklart varit större vad gäller hans nyfikenhet i dessa frågor genom åren.

När intresset började för några år sedan var det som allra svårast för mig. Och så då även för lillebror. Jag var nog inte så rolig alla gånger. ( lät sonen läsa igenom inlägget innan publicering. Han tyckte jag kunde ta bort ordet ”nog” 😂)

Självklart ville killen även vara med på hela studentveckan. Och alla andra skivor innan dess. På allt som bara gick. Och jag ville inget hellre jag heller. Självklart skulle han uppleva det här. Det är ju verkligen skitkul! Once in a lifetime det här med studenten ju.

Under vardagsnätterna går inga bussar. Så jag har kört. Varenda natt har jag varit chaufför. Som så många gånger förr. Hämtat vid 2-3 hugget. Plockat upp en, ibland två, av alla ungdomar i stan med en vit mössa på huvudet. Och jag har inte varit ensam bil har jag sett. Det har varit nästan som rusningstrafik under nätterna på vägen. Och jag blir så jäkla glad över att det finns så många föräldrar som ställer upp på sina ungdomar en sån här vecka. Trots att man ska vara på jobbet ett par timmar senare.

Och jag som har svårt att sova över huvud taget när de är ute i svängen, för det har jag ff även om jag är lugnare, har knappt sovit en blund på hela veckan. Så att säga. Men det har det varit värt! Varenda osoven minut har varit värt för att se hur lycklig sonen har varit.

Som mamma ska jag ju bara igenom det! Så enkelt är det. Rakt in i kaklet bara. Det som utmanar växer man av. Och som jag har vuxit. Och växer fortfarande.

Jag kämpar på. Jag lovar.

All kärlek!

Stort tack!

Stort tack till er alla som ville fira Calles stora dag tillsammans med honom och oss igår.

Det är gästen som gör festen och det gjorde ni verkligen med besked, vilket betyder väldigt mycket för Calle och hans familj.

En glad, lycklig, lättad, trött och en smula sliten student ramlade in ungefär vid 4-hugget i morse efter ett par hysteriska veckor med bal och sen studentveckan som lite pricken över I:et och så själva studentdygnet som grädden på moset.

Hans bästa tid i livet.

Ett stort varmt och innerligt tack till var och en av er!

All kärlek!

Dagen och framtiden är din

Killen som typ för en blinkning sen, på darrande ben, gav tomten napp och nuttis i julklapp. Killen som typ nyss hade de gosigaste kinderna, de rundaste låren och de charmigaste armvecken, har nu vuxit upp till en ung och fin vuxen medan mamman knappt hunnit med.

Plötsligt en morgon vaknade jag upp, och ungen visade sig vara all dressed up, redo för en champagnefrukost i trädgårdsföreningen.

Klockan var 06.45 fredagen den 15 juni och dagen hade just tagit sin början.

Calles dag hela dagen!

Katedralskolan.

EK15A’s tur att springa ut genom porten för allra, allra sista gången. Känslan! Får gåshud.

Vi är så stolta över dig älskade unge!

AIK- märke på armen, Sveriges landslagströja lagom till fotbolls VM, kepsen bak o fram. Så våran Calle!

Lättnaden liksom.

Brorsor. För livet.

Stora och små kusiner.

Han kom hemförandes av farbror med familj med fin och hög skönsång till en väntande stor församling.

Välkommen hem Calle!

Presentöppning.

Sen började klockan närma sig dags för att åka in till Scandic vid stångån för att äta ytterligare lite mat. Sista gången tillsammans med klassen och mentor.

Och där drog han. Lämnade gäster och mingel.

På väg mot stan. På väg mot framtiden. Sin egen framtid. För att erövra sin plats i världen.

Pappa och jag älskar dig över allt annat och vi är sååå stolta över dig Calle!

Allt blir vad du gör det till. Du har precis alla möjligheter. Och vi kommer alltid att finnas här för dig.

Stort svart kryss

En riktig jävla skitdag. Från början till slut. En utmanade dag på jobbet och sen har det liksom bara fortsatt. Det är bara att rita ett stort svart kryss över hela den här onsdagen.

Nu när klockan snart slår 23.00 så kan jag nästan bara skratta åt hela skiten.

Man får helt enkelt bara bryta ihop och komma igen. Kavla upp ärmarna och kämpa sig igenom. Och det är en rätt skön känsla. Att veta att man gör det. Känslan av att styrkan finns där. När den som mest behövs. Tårar rinner för en stund och man sliter ändå på. För vem gör det annars? Man bara måste. Det är genom såna här prövningar man växer. Samtidigt som man nånstans ska lära sig nåt av det som händer.

Försöker just nu, liggandes här i min sköna säng, lista ut vad det är universum vill att jag ska ta till mig av just den här jäkla dagen. Kanske att jag ska lita på mig själv. Kanske att aldrig ta något bara för givet. Kanske att det är dags att börja kasta skräpet som aldrig nånsin mer kommer att behövas. Både inombords och utombords. Kanske nåt helt annat.

Och att det sen finns vänner som ställer sig bredvid när det stormar som mest. Utan att tveka. Då rinner tårarna igen.

I morgon är en annan dag. Och på fredag är det studenten som gäller.

Heja livet!

”Jag kan inte sluta le!”

Calle och Filippa!

Tack för årets vackraste dag! Kan till och med ha varit bland det vackraste jag har sett faktiskt. Tack för er magnifika uppvisning på Katedralskolans Abiturientbal 2018.

Jag säger som Filippa: Jag kan inte sluta le!

Fracken låg redo. När Calle gick upp den här lördagsmorgonen hade Filippa redan suttit hos frisören i en halvtimme.

I kön för fotografering som de hade fått tid till 11.40.

En smula pirrigt. En smula nervöst.

Fotade från olika håll samtidigt.

Finns inga ord egentligen.

Calle och Elias.

Calle och Oscar.

Två timmar innan start såg kön utanför ut så här för familj och vänner.

Klockan 15.00. Inmarsch och uppställning i Stångebro Ishall.

Känslan efteråt. Herregud så skönt! Vi gjorde det!

Samling vid alla fordon som skulle ta dansparen till trädgårdsföreningen för lite picnic.

Calle med kusinerna. Om några år är det deras tur.

Och jo förresten, sa Calle till sin danspartner,

– Välkommen att träffa ”Hörvet”.

Vilken fin kille vi har.

Bra jobbat, brorsan, sa storebror som gjorde samma sak för två år sedan.

Vilka två fina killar vi har.

Knölade in hela klänningen tillsammans med picnic-korgen i baksätet på den för dagen inlånade Aston Martin Rapide.

Klänningen kom ut också.

I trädgårdsföreningen. Filtar, danspar, korgar innehållande lite mataktigt och dryck, föräldrar, anhöriga och massor av vänner i en enda salig röra.

De här fem har hängt ihop under alla tre åren på ekonomi programmet. Claes, Gustav, Calle, Daniel och Marcus.

Den traditionella. Rännstensgången med en fot på trottoaren och en fot i rännstenen.

Blandat med lite vals.

För att sen virvla vidare ner till Stora torget för ytterligare en dans till publikens stora glädje och sen ut i sommarnattens uteliv.

Stort tack Calle och Filippa! Kunde inte ha fått en bättre och finare bröllopspresent på våran 17-åriga bröllopsdag än denna.

Jag kan verkligen inte sluta le!

Visar bilder hela sanningen?

Lite fredagsmys i solnedgången på bryggan är ju inte helt fel. Det måste ju nästan betonas som typ alltid rätt. Räkor från Allfisk upphämtade på vägen till landet. Packade i en låda med massor av is. En liten iskall riesling till det.

Som man riktigt längtade efter just den här stunden när klockan slog helg på jobbet. Snart, snart, snart sitter vi där.

Gubben och jag. I all vår tvåsamhet. En unge på studentresa på Rhodos. Åh herregud. En unge hemma med flickvännen.

Jaha, nu ska hon visa upp hur jäkla bra allt är, kanske en del av er tänker. Ja varför inte egentligen? Om det är så. Men visar verkligen bilder hela sanningen?

Jag tänker som så att den som stör sig på att det kommer inlägg från ostkusten helt enkelt bara får strunta i att läsa. Eller kanske bara rent av bestämma sig för att inte störa sig på det. Valet är ju helt och hållet ens eget. Svårare än så är det inte.

Precis som det är mitt val att publicera. Eller inte publicera.

Och bara för att jag väljer att lägga ut sk ”mysiga och härliga” små bilder, tror ni då att det betyder att det alltid är så himla bra? Sådär gosigt lyckligt. Hahahah!

Eh, nej verkligen inte. Tillåt mig småle. Har ni läst boken ”Omgiven av idioter”? Om inte så gör det. Att vi alla är indelade i fyra olika färger, röd, blå, gul och grön. Vi skrattade högt här hemma. Med en som är illröd och en som är riktigt jävla mossgrön i vårt äktenskap, gissa vem som är vem, så stöter vi på patrull ganska så frekvent emellanåt. Så kan man väl säga ändå. Men vi har lärt oss en hel del av varandra. Vilka färger är ni? Och vem av er är den största idioten? Din partner? Eller är det gubevars du själv?

Annars är vi som folk är mest. Ytterst vanligt par. Förutom den illröda förresten, för enligt boken går det omkring minst såna på våra gator. Alltså inte så vanlig. Men eftersom det finns mest av den gröna sorten så blir det liksom ganska så vanligt ändå om man lägger ihop dessa två, tänker jag. Eller vad tror ni? Kanske inte. Men iallafall. Vi är vi. Och vi kämpar på.

Tex som nu. När vi försöker hitta våra nya roller med vuxna barn i familjen. Som har sina färger. Det är inte helt självklart nämligen. Att rollerna bara faller på plats lite smidigt. Det liksom ändras på nåt vis. Plattformen ruckas. Barnen ändras först. Vilket är helt som det ska. Jag blinkade till lite – och så tog den äldsta sonen studenten. Jag blinkade ungefär sju gånger till så är det plötsligt dags för den yngre att ta studenten om två veckor. Såååå märkligt. Såååå fort går det. Och genom deras förändring behöver vi gamla stofiler ändras tillsammans med dom. Vare sig vi gillar egna förändringar eller inte. Det är bara att gilla läget. Man får jobba lite med den biten. Även om sonen den yngre anser att vi är en smula långsamma i just vår förändring.

Och medan man jobbar på den biten kan man ju lika gärna ta en tur med båten när solen skiner från en klarblå himmel och havet ligger helt spegelblankt framför en.

Man kan även äta medhavda fruktspett, som är det nya svarta. Det blir liksom lite vackrare. Istället för att knö ner alla frukter i en och samma skål så kan man trä dessa på spett.

Ett vackert fruktspett med underbara färger med finaste mannen.

Och sen är det bara att bada! Som bara den! Utav bara sjutton! Jösses så underbart. Upp och ner. Upp och ner. Herregud, Jag har badat mer den här helgen än vad jag nånsin har gjort. På flera år. Vad har hänt? Kan det vara möjligt att det faktiskt bor en liten, liten badare längst där inne i mig? Eller är det bara solsting? Eller för att kanske slippa solsting?

Man skulle kunna tåflirta lite. Om båda parter hade tyckt att det var en rimlig idé. Om man gillar varandras fötter.

Och sen en sommarkväll till. Fint ändå.

Min man vet att hans fru inte är så särskilt värst förtjust att bada där det är äcklig lerbotten. Så han har ju lagt ut stenplattor på botten som jag kan gå på. Är inte det kärlek så säg? Så från bryggan ligger det sju plattor rakt ut i havet. Så himla gulligt.

Annars är det så lågt vattenstånd just nu att när vi skulle ut med båten så fick jag hoppa ner i havet och putta ut lilla Bella från bryggan pga att skrovet typ låg på botten. Och motorn inte kunde sänkas ner.

Snipp snapp slut – så var den här helgen slut!

All kärlek till er alla från badarn!