Månad: augusti 2017

Säg att vi har två barn framför oss. En Olga på 6 år och en Walter som är lika gammal. De har just precis börjat i förskoleklass. Allt är spännande och allt är nervöst. Inte alls lika invant som den förskolevardag de nyss lämnade. 

Plötsligt ska de förväntas hålla koll på så mycket själva. Det är kanske skolbuss, hållplatser, hålla tider, hålla rätt på alla sina kläder och ha koll på sin enormt stora skolväska som är nyinköpt för ändamålet. De förväntas lyssna, sitta stilla, förstå instruktioner, samt sedan de lyssnat klart ska de agera- göra det som instruktionen sa åt dem att göra. De förväntas hålla reda på pennor, alla lösblad, alla böcker, alla sudd, alla linjaler, de förväntas ta med rätt böcker hem och sen gubevars få med sig rätt saker tillbaka till skolan. Till rätt dag. Och hemma ska de dessutom ha gjort  läxan.  De ska hålla reda på när det är dags för att packa ner idrottskläder och självklart kunna klä sv och på sig dessa själva – och sen få med sig samma utrustning ner i väskan igen, och de ska komma ihåg frukt varje dag. 

De förväntas kunna ta mat själva i matsalen och bära brickan till sin plats. De förväntas äta ordentligt så de orkar resten av dagen. 

Barnen förväntas helt enkelt att klara av så väldigt mycket på egen hand. 

Walter gör det. Han fixar allt detta. Med glans. Han har full koll på var han har alla sina pennor och sudd. Han vet exakt var han har alla böcker. Han hittar till och med ett eget system som gör det ännu lättare för honom att snabbt hitta allt han behöver. Han kan nämligen sortera och han kommer ihåg för han har ett enormt arbetsminne. Walter lyssnar intresserat på vad läraren har att säga och han förstår precis vad som gäller. Läxan gör han klockrent och lämnar glatt in den när han ska. Han äter med god aptit det som serveras i matsalen och kan med lätthet stå i kö och vänta på sin tur. 

Olga däremot blir det lite klurigare för. Hon kommer alltid in sist till lektionen, för hon har har kanske inte ens hört klockan. Hennes kläder ligger oftast slängt på bänken, för det går fortast, och hon har därför lite svårt att hitta rätt kläder när hon sen ska ut igen. Hon orkar inte lägga energi på att leta efter sina egna kläder heller så hon går ut utan jacka och mössa. Men hon fryser inte. Har aldrig gjort faktiskt. 
Hon försöker att lyssna nyfiket på vad läraren säger. Men samtidigt så ser hon hur gardinen fladdrar i fönstret och hur gardinstången liksom glittrar så himla vackert i solen. Undrar hur länge den har suttit där? Och så hör hon hur nån klasskompis drar sin stol över golvet. Och vänta – nu sa läraren nåt där framme. Men oj, nu vässar nån en penna också. Och nån går förbi bakom henne och stöter till hennes stol. Allt händer på samma gång och Olga ser och hör allting precis lika mycket. För hon har inte förmågan att sortera alla sina intryck. Hon har inte en chans i hela världen att ha hört nästa instruktion från läraren. Fast hon inte vill nåt hellre. Hon vill verkligen inget hellre än att hänga med och förstå. Hon kämpar och hon försöker, samtidigt som det kliar i hela kroppen av frustration. För hon undrar så mycket varför hon inte klarar av det här. När alla andra verkar kunna. 

Alltså får hon inte med rätt saker hem. Och skulle hon mot förmodan ha fått med sig rätt bok hem, så har hon ingen aning om vad hon förväntas göra hemma. Och det är sällan boken kommer tillbaka helt ifylld. Läraren ifrågasätter och säger till på skarpen. Mail och samtal hem till föräldrarna om att deras dotter behöver skärpa till sig och att de som föräldrar faktiskt behöver sätta gränser. 

Känslan av misslyckande ökar för varje dag som går. Hon får lägga så mycket energi bara på att överleva dagen. Föräldrar som sliter sitt hår för att få sin dotter till skolan över huvud taget. Som om gränssättning är nåt som dessa föräldrar inte kämpar med. 

Till slut säger Olga att hon lätt kan bli en sån som lärarna tror att hon är. Men att hon vill att de ska veta att hon faktiskt alltid gör sitt bästa. 

Så här ser det ut för många av våra barn i skolan. Några fixar skoltiden hur smidigt och enkelt som helst. Några gör inte det. Några behöver lite extra. Lite extra av allt. 

Vad är då rättvist? Är det rättvist att Olga förväntas klara av samma mål som Walter? 

Självklart! Självklart! 

Hon har bara helt andra förutsättningar att göra det på. Hon behöver mer stöd. Hon behöver särskilda insatser. Hon behöver vuxna runt omkring sig som förstår, som ser, som vägleder, som kan förklara och som ger henne tid. Som ser hennes frustration som ett rop på hjälp istället för ett problematiskt beteende. 

Är det då orättvist att hon får mer hjälp i skolan än Walter? Nej, det är det inte. De har båda två all rätt att klara av skolan. Och de har båda två helt olika förutsättningar för att klara av vägen dit. 

Om Olga får rätt stöd och rätt vägledning från början. Om Olga får beröm för det hon faktiskt klarar av,  och inte bara får höra att hon ska skärpa till sig när det blir lite tokigt. Då kommer förhoppningsvis Olga gå till skolan utan att ha ont i magen och vara rädd för att kräkas. 

6800 kr..så mycket var hennes liv värt. Och de tog staten. 

Tidigare har jag berättat för er om en vän till mig som lämnades att förblöda på sitt hallgolv av sin dåvarande sambo. 

Han hade precis slagit sönder en glasflaska och valde att skära sönder henne inifrån och ut samtidigt som han bestämde sig för att våldta henne. Hon gick helt och hållet sönder och samman. Så sönder att hon inte kunde ta hand om sig själv. Över huvud taget. När han kände sig klar med det han höll på med valde han dessutom att lämna henne där helt sonika. Blödandes på golvet. Okontaktbar. Med glasskivor inuti sig. 
Som tur var kom min väns väninna över. En väninna som hon hade lärt känna. En kvinna som dessutom även hon hade haft en relation med samma man. Hon visste vad som försiggick inom hemmets fyra väggar. Hade varit med om det själv. Denna kvinna hittade min vän liggandes i all sin smärta och ringde ambulans. 
Min vän överlevde. Läkarna som tog hand om henne på sjukhuset tog en massa bilder på hennes skador. 

Hon lämnade sambon. 

Hon och hennes väninna, hans förra sambo, valde att tillsammans polisanmäla denna man. Som över en natt hade hittat en annan kvinna att flytta hem till. Va? Hur är det ens möjligt? Stackars kvinna. 

Innan sommaren inleddes rättegången. Båda kvinnorna satt på plats. Han med. Kvinnorna fick säga sitt. Läkaren och advokaten visade bilder. Hemska bilder. 

Nu har domen kommit. 

20 dagsböter. A 340kr. För stt han inte var straffad innan, ska jag tillägga. 

Det är ett hån. På riktigt. Det är ett stort jävla hån. Rakt i ansiktet. Hon höll på att förblöda och han kommer undan med lite dagsböter. För ord står mot ord. Det är ingen som kan tala om att hon talar sanning. Att hans DNA fanns i henne spelar ingen roll. För enligt honom var deras umgänge ömsesidigt. Han blev dömd för misshandel. Var tog våldtäkten vägen? Var tog mordförsöket vägen? 20 dagsböter för en man som fullständigt har förstört en kvinnas innersta delar. Både själsligt och invändigt. 
Dessa två kvinnors mod att anmäla en man som har utsatt båda två för vansinnigheter slutade i…… 20 dagsböter. Han kan således fortsätta leva sitt liv och fortsätta få förstöra andra människors liv. 

Medan det finns en vän till mig som är ärrad för livet. 

Hur är det möjligt? 

På pappret är jag vuxen. På pappret räknas jag till och med som medelålders. Och är man medelålders så har man ju rent av varit med ett tag. Så att säga. En ”medelålders” kvinna. Det är jag det. 

Så jag borde ju vara vuxen helt enkelt. 

Det märkliga är bara att ibland känns det inte så riktigt. I bland känner jag mig verkligen inte så vuxen som mina 46 år borde göra. 

Ibland har jag enormt svårt att förstå att jag har kommit så här långt i livet som jag ändå har gjort. Har jag verkligen tagit alla de beslut genom åren som har gjort att jag skulle hamna just här? 

Mamma är jag också. Det var otroligt viktigt för mig att få bli mamma när jag var yngre. När jag var 26 kom förste sonen. När jag var 28 kom den andra. Mitt livsmål var nu klart. Att få vara med och att få vara en del i dessa två fantastiska killars liv. Nu kan jag inte ens greppa att jag har gjort det. Nu  kan jag inte ens förstå att det är jag tillsammans med deras fina pappa som har haft den enorma äran att få se dem växa upp tillsammans och faktiskt se vilka underbara individer de båda två är och vilka härliga unga vuxna de är, var och en på sitt sätt.  Då måste jag ju vara vuxen nånstans.  För att över huvud taget ha klarat av det jobbet. Att vara förälder. För det är ett jobb. 

Om en månad fyller mina ”barn” 18 och 20 år. Det är inte klokt. Det är inte klokt på en fläck faktiskt. Att jag som inte ens är vuxen själv har egna barn som i lagens mening är vuxna. Hur är det ens möjligt? Det går ju inte. Eller så är det så enkelt att nu när jag ser hur kloka och fina våra ”barn” är, hur mogna och faktiskt vuxna de är, som jag ser att de är på väg att växa om mig. De har mer svar än vad jag har i många frågor. De har andra sätt att se på olika saker och som de står upp för. Och plötsligt könner jag mig liten. 
Under 18 och 20 års tid har vi slitit och kamperat ihop. Och tillsammans. Det har varit både uppåt och neråt i en salig blandning. Det har varit rena rama skräckupplevelser, det har inneburit oro och det har inneburit tårar. Jag har suttit på toa och gråtit i min ensamhet mer än en gång under årens lopp. Jag har suttit på min egen sängkant och tänkt ”Gud, ge mig styrka” fler gånger än ena handens fingrar. 

Och självklart. 

För det absolut mesta har det varit ren och skär lycka och det har  inneburit så oändligt, stjärnstals med glädje. Sån där ren och skär lycka så det svämmar över i hela kroppen. Sån där enorm stolthet att det är så väldigt konstigt att andra inte kan känna det jag känner ( som alla föräldrar känner för sina egna telningar och som man vill att hela universum ska förstå ). 

Nu är de själva vuxna. ( fattar fortfarande inte )  Nu är det deras tur att skapa en fortsättning på sina egna liv. Skapa sina egna drömmar. Nu är det bara för oss, deras mamma och pappa, att hoppas att det vi har lagt grunden för är tillräckligt. Med alla våra rätt, fel och brister som vi har låtit dem utstå ( Vi kommer alltid stt finnas vid er sida så gott vi bara kan även i fortsättningen så klart). 

De kommer stöta på motstånd i livet. Som alla gör. Det kommer inte gå som på räls hela tiden. Så klart inte. Och det är det som är meningen. Det är då man växer. Det är genom sin hantering av motstånd som gör att man lär sig om sig själv. 

Nu ska våra killar ut som den nya generationen vuxen. ( helt otroligt )  På egen hand. Och jag är så in i Norden glad att jag har haft den här tiden tillsammans med dem. För tiden går så fort. 

Jag är så väldigt glad och stolt över allt jag har fått uppleva tillsammans med dem. Jag är så tacksam över att jag valde att liksom vara med.  Jag har suttit på deras sängkanter på kvällarna och haft så himla mysiga samtal. Jag har killat den ena killen på ryggen så väldigt mycket och jag har hållt min hand stilla på ryggen på den andra. Killarna har fått vara med när det var dags för mig att strejka genom kommunal. De fick sitta i varsin brassestol med medhavd matsäck utanför mitt jobb och strejkvakta tillsammmans med mig. När förskolan skulle till Astrid Lindgrens värld tog jag ledigt från mitt eget jobb och hängde med förskolan och grabbarna dit. Jag valde att vara med när de gick i mellanstadiet och de skulle fiska kräftor med klassen. Vilken grej det var. Jag var med när de skulle övernatta och göra egen kol i kolmilorna med skolan. Väldig bra skola för övrigt. Jag har under tonårstiden valt att vara en mamma som har hämtat sena nätter efter fester. Och jag har kört hem trötta ungdomar runt omkring i stan. För jag har velat allt detta. För det har varit viktigt för mig. Jag har velat se vilka kompisar som har funnits runt omkring och jag har velat skaffa mig erfarenheter om vad som faktiskt sker. 

Och tänk alla fantastiska upplevelser vi har fått genom deras otroliga sportintresse från det att de var ca 6-7 år.  Alla cuper och matcher tex vi har åkt land och rike runt för. Alla sekretariat vi har suttit i, alla kiosker vi har stått i. Alla härliga männskor vi har lärt känna genom detta. Både genom fotbollen, innebandyn och även några år genom hockeyn. Så väldigt tacksam över stt jag har fått uppleva allt detta. 

Jag har helt enkelt så jättemycket att vara tacksam för. Och det är jag verkligen. Och var sak har sin tid. Nu är det dags för nya spännande kapitel att skrivas. 

Och jag inser väl att jag är vuxen. En vuxen som inte har alla svar. En vuxen med unga vuxna söner som är bra mycket klokare än vad jag är i många frågor. 

Och det  är ju så det ska vara. Och jag älskar’t! 

​Till min man. 

Sången din fina syster sjöng så väldigt vackert på vårt bröllop för hundra år sen håller än. 

Det vackraste jag vet är att vara älskad av dig. Vissa dagar är det det enda som behövs. Tack för att vill vara med mig. 

Jag älskar Dig. 
​​

Slut på meddelandet. 

Vi hade en sån himla tur. Att den bara en dag fanns där. Mitt framför våra ögon.

 Vi hade kollat på stugor ett par år. Men det var ingen som liksom föll oss båda sådär perfekt på läppen. Det är ju rätt viktigt det där. Att ett hus som man köper tillsammans ska kännas bra för båda parter. Ingen av de stugor vi hade kollat på tidigare kändes rätt in i hjärtat. 

Förrän vi stod på just den här altanen en söndag i oktober 2010. Minns att det var en grå och mulen söndag. Men det gjorde verkligen ingenting. I hjärtat värmde det gött. 

Hela den här semestern har vi spenderat just här. Gästerna har kommit. Och gästerna har åkt vidare. Underbart har det varit. 

Gäststuga 1 har använts flitigt kan man säga, till vår stora glädje. Det är knappt vi har hunnit in med dammsugaren mellan varven för att göra klart mellan ut- och – incheckning. Men det behöver ju inte de veta egentligen. Toan har iallafall hunnits skuras av. Och fyllas på med toapapper. 

Och så plötsligt en kväll blev det höst. Från en helt fantastisk sommar tog det ungefär en natt att bli höst. 

Vinden blev på en gång lite kyligare. Regnet kom och smattrade på taket. Vi fick till och med tända i braskaminen. Mina duntofflor kom på. 

Efter nästan fem veckor på vårt Smultronställe var det dags att säga på återseende. Det som för 25 dagar sen kändes som en hel evighet,  låg då framför oss med en förväntan i bröstet. 

Nu ligger dessa dagar bakom oss. Och Vi har fyllt de noga med en stor portion glädje, otroligt med kärlek och en hel massa liv. Många härliga sommarminnen har skapats. Såna mysiga minnesbilder som kan kännas sköna att ta fram när man än behöver det. 



Semester är ju verkligen en ”bra att ha grej”. Man behöver en paus i livet, i vardagen, för att kunna göra det man vill. När man vill. Vila upp sig. Besöka nära och kära. 

Men jag tror nånstans också, att det är viktigt att lite leva ett liv som man kanske inte skulle behöva ”ta semester” ifrån. Om ni förstår hur jag menar. Att låta sig känna av semesterfeelingen nångång mitt i vardagslunken. Lyxa till det en helt vanlig onsdag med middagen som man kanske älskar lite mer än den vanliga gamla köttfärssåsen. Duka lite extra vackert. Bara för att man är värd det. Man är ju faktiskt värd det lilla extra hela tiden. Just för att vi är sä jäkla unika allihopa. Jag är ju tex världsbäst på att vara just jag. Och du är ju världens bästa på att vara just du. Och då måste man ju bara vara värd det där lilla extra. Varje dag faktiskt. 

Eller kanske åka och hälsa på nån som man saknar över en helg, nån man längtar efter. Göra det där som man har tänkt på så länge men inte gjort. Umgås med de man älskar. Eller ta ett varmt bad om det är det man gillar. Eller byta till rena lakan lite oftare. Och lägga sig helt nyduschad. Hur lyxigt är inte det? Att ta sig tiden. Prioritera om. Vad är viktigast för mig? Vad mår jag bra av? 

Jag ska försöka ge mig själv den chansen. Ända tills nästa års välförtjänta semester då jag förhoppningsvis inte känner mig som en liten urvriden trasa. 

All kärlek! 

Tack för att du ska gifta dig! Så jag fick möjlighet att få vara med på din möhippa. 

En väldigt mysig dag tillsammans med dig och några av dina närmaste vänner. 

Lite bubbel och melon och skinka som en liten lördagsöverraskning på morgonkvisten. 

Dock inte så överraskad som vi hade hoppats för hon var lite på sin vakt. Så kan man säga. Att skulle det bli nåt, så var det liksom den här lördagen det skulle ske. Typ så. 

Efter en liten tur bakom Johan på hans HD så hamnade vi i skogarna utanför Åtvidaberg. 

In the middle of ingenting så blev vi avlämnade åt vårt öde. 

Framför oss hade vi en dag med kuliga aktiviteter och skön samvaro. 

Första grenen ut var sumobrottning. Och förresten, innan allt blev allvar och tävlingsnerven slog på ordentligt, så fick vi var och en fylla i en blankett där vi tog på oss allt ansvar vad gällde skador etc. Och det var ju en klok åtgärd för de som höll i alltihopa visade det sig.  

För sen var det dags att börja brottas. Första matchen var bruden mot Annette. Och det tog ungefär ca 30 sekunder och bruden låg som en skalbagge med ett skadat knät. 

Jaha. Högläge och bandage på bruden. Leta fram ett bandage tog sin lilla tid. För det här hade stället aldrig varit med om i deras tioåriga historia. Nehe. Nån gång ska vara den första. Och vi hade resten kvar….

Vi andra fick ta över och vi brottade visst brallorna av varandra en efter en. 

Sen var det dags för lite boxning. Att bara hålla uppe dessa enorma handskar var en smula tufft kan man säga. Och sen boxas på det!! Men det här var riktigt roligt, tyckte jag! Jösses vad jag slog. Och plötsligt hade jag slagit min motståndare rakt på nosen. Det var ju inte särkilt hyggligt. 

Förlåt Annette! 

Yxkastning gick galant med ett skadat knä. 



Yxan var Sara giftig på! 

Plötsligt hittade vi bruden liggandes så här. Enligt henne själv letade hon efter en hårnål. Men jag vet inte jag. 

Efter allt tävlande tog vi en skön promenad ner till sjön. Iofs tyckte nog inte bruden att den promenaden var så särskilt skön förresten, för hon hade väldigt ont i knät. Så det fick bli några vätskepauser under vägens lopp för stt överleva den strapatsen. 

Sofia bjussade på en helt fantastiskt god kycklingwrap till lunch nere vid vattnet.  Vad var receptet på den Sofia? Tar gärna det. 

Och sen badade vi. Både varmt och kallt. Vädrets makter var med oss precis hela tiden och vi hade en helt underbar eftermiddag. 

Självklart var bruden först av alla i vattnet. Men vi andra var fasen inte sent efter. 

Tack för en helt underbar dag! Det har varit enormt kul att lära känna er andra tjejer lite mera än vad jag faktiskt gjorde innan. Så tack för det. 

Jag önskar verkligen dig och Tomas all lycka i livet tillsammans och det syns och känns på hela dig att du är lycklig. Du är där du ska vara. Och det känns gött ända in i hjärteroten. 

Jag vill avsluta det här inlägget med att tacka Maria och Sofia  för att ni ordnade den här dagen på ett så härligt sätt!