Avd ”Hur mycket får man lura barn egentligen?”

Asså. Det här med att lura barn. Hur ok är det att göra det egentligen? Hur ok är det att luras och skojas en smula? Ni vet, tomten osv.

När jag var liten trodde jag på fullt allvar att min morfar var världens starkaste morfar. För han kunde minsann blåsa upp sina muskler. Han satte tummen mot munnen och började att blåsa. Och som hans muskler växte för varje utblåsning. Sååå imponerad!

Denna styrka har gått i arv, kan man säga. Mina egna barn är uppvuxna i tron att deras mamma typ var världens starkaste mamma, för hon kunde faktiskt blåsa upp sina muskler. Det har de nog trott ändå ända tills för nåt år sedan bara då de insåg att det inte stämde 😂😂. De är även uppvuxna med att deras mamma kunde se genom väggar – men det är en annan historia.

På min förra förskola ville jag passa på att visa mina kunskaper och påvisa hur stark deras ”fröken” var. Jag blåste och blåste och mina muskler växte i samma takt som deras ögon. Sååå kul!

Idag var det precis lika roligt. Jag blåste dock inga muskler den här gången.

Tre stycken 2-3 åringar lekte med några dockor. De byggde en säng av klossar på golvet och bäddade så fint ner sina bebisar. När vi skulle äta mellis sa de ”god natt” och satte sig sen vid bordet. Vi samtalade såklart om deras bebisar och om hur skönt de säkert sov där i sin säng. Då kom jag plötligt på att häromnatten när min man skulle lägga sig, så snarkade jag visst en aningens högt. Han spelade in en kort sekvens av detta och gav mig den filmen igår. Den ljudupptagningen hade jag således i min telefon. Vilken tajming! Jag gick snabbt till bänken, hämtade telefonen, satte mig vid bordet igen och sa:

Vet ni, om ni spetsar öronen och lyssnar noga så kanske vi kan höra om bebisarna sover ordentligt….”

Knäpptyst blev det. Och jag satte på filmen.

Deras miner – heeelt obetalbart!! Så otroligt roligt ju!! Efter mellis ställde de sig i ring runt den lilla sängen, lyssnade och sa nä, nu snarkar de inte mera.

Och nu sitter jag här hemma och känner mig taggad inför lite Bus Eller Godis. Jag är redo att öppna när de ringer på dörren.

”Var klar 09.30 för avfärd!”

Vaknar just upp i ett rum utanför Stockholm. Ljust ute. Vi har ställt om klockan i natt. Fått en timme extra. Det är skönt. Men det var inte så skönt när barnen var små och de vaknade halv fem istället för halv sex. Med det var då. Och nu är nu. Som vi brukar säga.

Nu ligger jag här och myser. Såå glad för den här helgen. En helg som bokades för typ fyra månader sen. Och som då kändes som en hel evighet till. Men som plötsligt är här. Då var då. Nu är nu.

Skickade ett grattiskort till min älskade vän i somras när hon fyllde 50 år. ”Var klar lördagen den 26/10 kl 09.30 för vidare färd.”

Jag fattar inte att Adams gudmor har fyllt 50. Då är man ju vuxen. Liksom på riktigt. Man fattar viktiga och vuxna beslut. Gör vuxiga saker. Man bestämmer själv. Hon är jättevuxen, min kompis. Och har varit det ett tag. Jag har ett och ett halvt år kvar. Tills jag blir sådär jättevuxen. Och det känns så oerhört märkligt. Det känns som om nån snart kommer och säger till mig att

”Jaja, Ingela. Sluta lek nu och kom in och ät!”

Tesse och jag har känt varandra sen jag var typ 23-24. Började jobba på Byleskolan i Täby där hon redan var på plats. Innan vi båda två skaffade familj och grejer. Vi klickade direkt. Och det har nu klickat i 24 år. Periodvis lite mer. Periodvis lite mer sällan. Hon finns alltid. Halva mitt liv har hon funnits. Vi har blivit så här oerhört vuxna samtidigt.

Och grejen är, när man är så här vuxen och får bestämma helt själv – då kommer bubblet fram klockan 10 en lördag den 26/10. Grattis finaste på din dag 🥂🎉🌟

Och det behövdes. För Tesse älskar inte överraskningar. Och jag älskar att hon inte älskar det.

Åren har ju gått så att säga. Jag kan knappt påstå att jag är stockholmare längre, efter 23 år i Linköping. Så nu var ju lantisen på besök i huvudstan. Det ser inte likadant ut längre.

Hade bokat bord på Fotografiska för en smarrig och lite lyxig brunch. Hur i hela friden tar man sig dit genom slussens alla byggarbeten? Haha! Det blev en liten utmaning.

Vi kom fram till slut. Sju minuter försenade bara. Inte så farligt. Med andan i halsen. Genomsvett. Blev uppskickade till restaurangen på direkten. Hovmästaren såg oss komma och nästan skrek ”Ingela??”

Ja, ja, ja det är vi. Ursäkta förseningen, det var lite klurigt borta vid slussen. Har du lust att tala om för dem att sluta bygga så mycket?

Han log lite och fortsatte på bruten engelska

”Vill ni hänga er – så var vänlig och gör det i garderoben där borta.”

Men det ville vi inte. Vi valde att ta med jackorna till stolarna istället. Vi hann knappt sätta oss innan servitrisen kom springande med champagnen som jag ville överraska med när vi anlände bordet. Det glaset hade vi lätt kunnat svepa i en klunk efter den här promenaden. Men eftersom vi är så vuxna så gjorde vi inte det. Vi smuttade så fint.

När man är vuxen bestämmer man själv.

Mätta och belåtna tog vi en lååååång promenad mot Hötorget. Gick igenom alla mysiga gränder i Gamla Stan. Sååå fint. Älskar att gå där. Och så mycket folk.

Landade i loungen på Haymarket. Ett glas champagne till. Asså. Livet ändå. Bestämma själv och allt.

Mys och prat. Sen några timmars shopping. Har inte svart bälte i just det. Där har jag en hel del att lära. Helt klart ett utvecklingsområde.

Kaffe och sen vidare färd hem till Tesse. Så himla fin dag.

Tack fining för att du ville göra det här med mig!

All kärlek ❤️

#fuckcancer

För två år sedan fick en högt älskad, älskad vän sin bröstcancerdiagnos och gick under det året sitt livs match med undersökningar, behandlingar, operation, biverkningar av alla möjliga slag och under tiden samt efteråt mentalt landa i det som var, med allt vad det innebär. Som du kämpade! Och fortfarande gör! Jag älskar dig ❤️ Du är bäst!

I somras fick ännu en högt älskad, älskad vän sin cancerdiagnos. Hon går just nu igenom sitt livs match med tusen olika undersökningar, behandlingar, och nu med biverkningar efter sin operation i onsdags. Allt går så fort och Herregud som du kämpar! Jag älskar dig ❤️ Du är bäst!

Jag är med er! Ända in i hela hjärtat! Ibland kan det vara lite svårt att stå bredvid. Man är lite osäker på om man liksom gör rätt eller fel. Hur gör man?

Jag tror ändå på kärlek. Och ännu mera kärlek. Och då blir det som hjärtat bestämmer ❤️

Har egentligen inget mer att säga. Mer än #fuckcancer !!

Tänk vad glädje och motivation hjälper

Jösses! Jag drog av en mil i stakmaskinen. Bara sådär.

Den såg man inte komma för ett par månader sen, så att säga.

Stå och dra i de där låtsasstavarna i en hel timme var helt ärligt inte alls särskilt roligt. Skittråkigt helt enkelt. Men när jag såg hur kilometer för kilometer passerades så var det liksom bara att köra på.

Och när jag hade ca 1000 meter kvar så såg jag hur min äldre son klev in genom dörrarna på gymmet. Jag blev så himla glad! ❤️ Och jag kunde riktigt känna hur glädjen på nåt sätt spred sig cell för cell i hela systemet vilket gjorde att farten nästan ökade av sig självt. Fick sån jäkla energi under galoscherna och drog på så in i norden.

Tänk vad glädje och motivation kan göra efter 55 minuter ståendes sådär och dra.

Det här blev mer ett mentalt träningspass än kroppsligt, lärde jag mig idag. Stå och nöta och nöta. Låta tiden och kilometer gå. Hålla i och hålla ut, som vi brukar säga.

Nästa gång tar jag nog i också !

Som om jag inte gjorde det nu också. 😂

All kärlek ❤️

Ett jobbigt barn? Eller ett barn som har det jobbigt? Valet är ditt.

Med all den kunskap jag för närvarande besitter och med all den erfarenhet jag fram till dags datum har jobbat fram så är jag fullständigt säker på att varenda unge vill lyckas! Jag tror med andra ord att det inte finns en enda unge som vill misslyckas med flit. Alla barn vill lyckas.

Och jag är övertygad om att alla barn gör sitt bästa – utifrån sin egen förmåga.

Men blir kraven för höga – tex om barnet inte har en endaste susning om vad som förväntas av den, för den förstod inte instruktionen, eller det kanske till och med var alldeles för många instruktioner på en och samma gång. Det blir alldeles rörigt i hjärnan. Man kanske är trött och favvofrukosten var kanske slut hemma. Snutten försvann och mamma o pappa är jättestressade på morgonen.

På förskolan blir man upplyft och flyttad på både nu och då och man har ingen aning om varför. Man vill vara med och leka – men kanske inte vet hur man gör, alla blir arga och man blir bara borttagen hela tiden. Vad är det som händer? Tyget på kläderna kanske känns obehagliga, och sömmarna gör ont när man får det mot huden.

Eller så kanske det är så himla trångt och varmt i tamburen och alldeles för högljutt runt omkring så man vet inte riktigt var man ska göra av sig. Eller så är det jättejobbigt att sortera alla intrycken. Hör och ser allt lika mycket. Man kan inte sortera vad som är viktigast att lyssna på. Skrap med stolar på golvet hörs lika mycket som en dörr som öppnas på andra sidan rummet. Precis när en vuxen står och pratar om att lunchglas ska ställas på matvagnen och samtidigt en instruktion om att gå och tvätta sig. Eller för skolbarn, kanske sidor som ska läsas. Nån läxa till i morgon. Som man missar för en kompis gick just förbi. Och så hamnar man hopplöst efter. Redan där. Skit också.

Då är det faktiskt inte underligt om proppen går en dag.

Lägg sen till stressen över att ständigt känna sig misslyckad och ångesten över att vad sjutton är det för fel på mig? Jag gör ju mitt bästa men ändå blir det så tokigt?

Då är det inte heller märkligt att proppen går lite oftare. Ibland flera gånger per dag faktiskt.

Och mitt i- när hela proppskåpet just har gått eller är på väg att explodera är vi vuxna som allra viktigast. Hur vi bemöter dessa barn. Hur vi ser på dem. Ser vi dem som jobbiga barn? Eller ser vi dem som barn som har det jobbigt?

Vi vuxna har ett enormt ansvar.

Vad väljer vi att se.

För varje utbrott, för varje härdsmälta hos barnet så är jag övertygad om att det är nåt de vill förmedla. Vad är det barnet vill att vi vuxna ska förstå? Har vi för hög kravställan? Var kan vi gå in och ta bort lite av de krav som just för det här barnet känns alldeles för övermäktigt? Långsiktigt eller kortsiktigt? Ska vi släcka bränder eller ska vi hitta en rutin som är hållbar?

Vad är det barnet försöker säga? Kan vi vara tydligare mot barnet? Vad har vi som vuxna runt omkring missat?

Ett detektivarbete helt enkelt. Se mönster. Kartlägga. Lära känna barnet. Skapa en genuin relation. Både som förälder och som omgivning runt barnet.

Förberedelse är en bra bit på vägen.

– Vem ska jag vara med?

– Hur länge?

– Var ska jag vara?

– Vad ska jag göra?

Bara genom att ge barnet svaren på dessa frågor, utan att ens barnet själv har frågat för hen vet inte ens vad hen ska fråga, har vi vunnit hur mycket som helst för att barnet ska kunna lägga sig på sin kudde om kvällen med iallafall en gnutta känsla i magen av att

Jag kan! Idag är jag sedd, förstådd och bekräftad.

All kärlek ❤️

Hjälpt svärmor o svärfar

Beteshagar rensar sig inte av sig själva, kan man säga.

Att ha ett landställe över huvudtaget fixar sig inte av sig själv, kan man säga.

Det krävs tid, engagemang, jobb, kraft och energi i massor för att rulla en sommarstuga med tillhörande marker. Det ska gudarna veta. Inget gör sig självt.

Idag har vi och makens bror med fruga, hjälpt svärmor o svärfar att rensa i beteshagarna vid deras sommarställe. På markerna där svärfar växte upp som pöjk och där han vet var varenda sten ligger. Där han känner till varenda stig och vart de leder och var alla framtida julgranar växer.

Ner med granar, sly och små lövträd. Dra, slita och bära bort allt och kasta över stängslen.

Fastna med fötterna i surhål och upp igen.

Två med varsin motorsåg. En med röjsåg. Tre till fyra bärare.

Herregud, vad vi har jobbat! Vilket dagsverke av samtliga inblandade!

Ju mer tiden gick och ju fler träd vi hade kastat ut ur hagen så upptäckte vi att desto tystare hade vi blivit. Sista kvarten innan lunch så tror jag inte att någon sa ett ljud ens. Vi ville bara få allt klart.

Kasten var inte längre lika spänstiga, stegen var inte lika snabba. Handskarna dyngsura både utifrån och inifrån. Svetten rann och solen sken på våra skitiga kläder.

Och fan, klart blev det till slut! Och så himla fint! Vad kul det är när man verkligen kan se resultatet på en gång.

Fri passage för alla djur som nästa år ska beta här.

Nöjdheten just här!

Sen gick vi upp och åt världens godaste lasagne som svärmor hade förberett innan.

Tillsammans klarar man mycket ❤️

Ingen är ju perfekt

Eller?

Helt fel! Vi är ju alla helt perfekta! Precis så som vi är. Det finns ju absolut ingen som är mer lämpad än vi själva på att vara just oss.

Jag är helt enkelt perfekt. Du är helt enkelt perfekt.

Men även om just jag är perfekt på att vara just mig, så betyder inte det att jag på något sätt är fullärd. Att jag kan allt. Det enda det betyder är att jag är perfekt på att vara jag.

Jag har massor kvar att lära. Och jag vill verkligen lära mig mera. Samtidigt som jag inser att ju mer jag lär mig – desto mer förstår jag hur lite jag vet.

Varje dag erbjuder nya lärdomar ett erövra. Varje möte med en annan människa ger mig massor. Och det mest spännande är att man liksom aldrig vet vad som väntar.

Som idag till exempel.

Visa ett gäng förväntansfulla 1-3 åringar samt deras pedagoger hur man kan jobba en fredagsförmiddag. ”Totte och Malin klär ut sig” om någon undrar vad som händer här på bilden. För det är ju inte helt glasklart, så att säga.

Spela nån annan. Helt klart ett utvecklingsområde för mig personligen. Här finns lite att finslipa på en smula, när jag föddes utan nån som helst skådespelarnerv i kroppen. Utvecklingspotentialen är hisnande.

😂

Vad har du lärt dig idag?

Önskar er alla en skön fredagkväll ❤️

För vems skull

Åkte till gymmet. Körde lite rodd. Helt slut. Tänkte ett axelpass efter det.

Värmde upp axelpartiet.

La sen beslag på en bänk och några hantlar bland alla biffar där inne. Den enda bänken som var ledig var den framför typ alla ledningar längs väggen. Alla andra bänkar som hade spegelväggen framför sig var upptagna. Av just alla dessa biffar.

Och när jag satt där på bänken redo att pressa så in i norden tungt, kom jag plötsligt på att det inte var igår jag rakade mig under armarna precis. Kunde varit i förrgår. Kunde varit för två veckor sen. Ingen aning. Skulle jag ändå lufta mina armhålor för vilt främmande människor att skåda? Tittade mig omkring. Sååå många tankar under en och samma sekund. Skulle jag resa mig, ändra ställning, lämna tillbaka alla vikter innan jag ens hade börjat, hur länge sen var det jag gick med rakhyveln, kommer nån ens märka nåt, och så en jäkla massa ledningar i vägen så jag skulle inte ens kunna se själv, eller är alla så självupptagna och struntar i just mina armhålor, varför har jag ens de här tankarna….

Och sen kom den viktigaste tanken av alla!

Hallå – för vems skull?

För vems skull rakar jag mig under armarna egentligen? Vem har ens över huvud taget med det att göra?

Förutom jag själv.

Bry ifrån, som jag brukade säga till grabbarna när de var små, och de gnabbades och den ena retades med den andra. Bry ifrån.

Släng dig i väggen, din gamla jäkla norm om evigt och alltid välrakade kvinnor. Bry ifrån, sa jag till mig själv. Och körde självklart mitt planerade axelpass!

👊🏻👊🏻