Månad: februari 2017

Den här vinflaskan. Den har verkligen en helt egen historia. Ända från London. Och hem till vårt vita köksbord i ljungsbro.

Och det är helt och hållet Calles förtjänst.

Det började här. På Beast, Chapel Place 3 i fredagskväll. 

Vi anlände 19.30. Satte oss vid bordet vi hade blivit tilldelat. Då var det tomt til höger om Calle. Skönt, kände vi, eftersom det endast var långbord. Utan mellanrum.  Så ganska trångt kan man säga. Det var lugnet före stormen.

Medan maken och Adam gick för stt kolla in alla köttsorter och olika varianter och priser, och hur man kunde tänka på den här restaurangen, där man skulle beställa  efter mängden mat man hade tänkt äta. Medan de stod och kollade in allt sånt så kom ett sällskap på fyra herrar i 30 årsåldern in. De fick platserna bredvid oss. Och bredvid Calle i synnerhet.

En hel virvelvind kom in. Lugnet var över. Stormen hade börjat. 

Herren till vänster om mig bad om ursäkt redan när han satte sig bredvid mig. Han bad om ursäkt för sin kompis som fick platsen bredvid Calle. Och efter ca 30 sekunder förstod vi varför. Jag har nog aldrig hört en människa kunna prata så mycket. På så kort tid. De hade med all sannolikhet varit på några andra ställen innan de anlände Beast. Calle var artig och svarade på allt. Vilket var ganska mycket. Själv satt jag mest och log då jag varken hörde vad han sa eller förstod det lilla jag faktiskt råkade höra. Han bara fortsatte prata med Calle. Och plötsligt förde han kandelabern närmare vårt håll. När de satte sig var det ju bara jag och Calle vid vårat bord.

Efter en ganska lång stund kom Anders och Adam tillbaka. Han till vänster om mig undrade vilka de var, om vi typ kände varandra. Jag presenterade dem som ”my husband, and my two kids”. Och då brast det fullständigt för männen bredvid oss. Vilka riktiga asgarv! Och kandelabern tog de tillbaka till sin sida. ”What!! Are you 17???””Are you kidding, his mom??”

Då visade det sig att de hade på riktigt trott att jag och Calle var ute på en date. Alltså. Jag skrattade så högt. Jag tjöt. I flera minuter. Så enormt roligt ju! För mig iallafall. Hahahahahaha! Samtidigt så himla konstigt allting. Herregud! 

Och då sa mannen bredvid mig. En enda mening som gör mig så varm, så lycklig, så oerhört stolt, så fantastiskt ja…..allt.

Mannen drog upp sin tröjärm och visade en tatuering på sin dotter. Han pekade på sin arm och sen på Calle.

– Jag har en femårig dotter där hemma. Och när hon blir lagom gammal önskar jag att hon träffar en kille precis som din son! Du har en riktigt bra kille! Good job! Good job! 

 

Maten kom till slut in och vi började hugga in på det underbara köttet och de två Crab-sticken. Och potatismoset ska vi inte prata om. Herregud, himmelskt. Herrarna bredvid oss fortsatte att tjöta, dock en aning lite lugnare. Men ändå så pass att efter ett tag smög sig hovmästaren fram till Anders och viskade försiktigt över hans axel om vi ville byta bord. Men vi kände att det gick ganska bra ändå.

 

Då vände sig mannen som satt bredvid mig om och sa att de ville bjuda oss på nåt att dricka för att han bredvid Calle hade varit så jobbig. Nej, nej sa vi bestämt att de ville vi verkligen inte. Men de gav sig inte och ville verkligen gottgöra mest Calle på nåt sätt. Så till hovmästaren sa de att ge oss en flaska av det vi redan hade på bordet.

Så när vi gick hem den kvällen hade vi med oss en doggybag. Med en flaska vin i.  Som nu står på vårt köksbord och ler. Och påminner oss om en jättekonstig kväll. 

 

 

Efter en frukost från Starbucks. En tur med tunnelbanan. Mot Arsenal. Jag är till min läggning inte en särskilt stor katastrof-tänkare. Livet är som det är och det är bara stt göra det bästa av det man har. Gå och vara rädd gör inte saker och ting lättare för mig. 

 Men just här och då kan jag inte neka till att just en katastroftanke svävade förbi. Tunnlarna under Londons gator är otroligt trånga och långa. Liten lätt klaustrofobisk känsla. Man är väldigr långt ner under jorden  och det är oändligt med människor i ständig rörelse. Skulle nåt hända här… vad sjutton skulle vi ta oss till? 

 Bort med den tanken helt enkelt. 

Väl framme i Arsenal kom vi direkt från tunnelbanan upp i ett helt vanligt villaområde. 

Här bor folk. Här lever de sina liv. Med allt vad det innebär med jobb och skola. Deras vardag. 

Efter 5 minuters promenad var vi framme vid Emirates Stadium. Fel lag. Men rätt sport. Så att säga. Rätt cool arena i vilket fall som helst. 

Vi bestämde oss för att ta en guidad tour runt hela arenan. Med hörlurar på fick vi sen se, höra och försöka att känna känslan från det allra, allra innersta. Från garage där spelarna kommer inför match. Till omklädningsrum. För både hemma och bortalag. Pressrum och så rummet dit ”only members” har tillträde. 83 stycken såna members finns det. För ca 1,3 miljoner kronor och sen tio års väntan kan även en plats bli din. Och då ingår en egen namnad krok stt hänga din jacka på såklart. 

Sponsorläkrare. 

Spelartunneln. Strax innan avspark. Känn den känslan. Inför fullsatt arena. Jublet. 


Omklädningsrummet för bortalaget. Calle under Manchester City- tröjan. Så klart. Adam under Manchester  United-tröjan. Så klart. Och de hängde bredvid varandra. 

 Så här nära Zlatan har jag nog aldrig typ varit. Han kan ha suttit just här. Hans grejer kan ha legat just här. 

Hemmalagets omklädningsrum. 

Här har massörer lite att göra. 

Här sitter de efter match och gosar sig efter jobbet. Eller är det deras arbetstid. 

Arsene Wenger’s stol under match. 

Presskonferens.  



Tillbaka till hotellet. Utsikten från vårt hotellrum ger lite kalla kårar längs ryggraden ändå. Spännande om det skulle dyka upp ett par tioåriga tvillingflickor. 

En skön pub med namn Bills. Lite plockmat innan den riktiga middagen vi hade bokat på ett annat ställe. 

Sen. Orso. En italiensk pärla vid alla teaterdistriktet runt Wellington Street. 

Efter två hela dagar här i London kan jag konstatera minst två saker. 

Jag gillar den här stan. Väldigt mycket. Allt det rustika. Man kan nästan känna historiens vingslag vart man än går. Byggnaderna. Pulsen. Men som ändå inte känns stressig. 

Och jag tänker garanterat komma tilllbaka. 

Kingsway Hall. Här bor vi. 

En fredagsmorgon kl 06.40. Att vakna till ljudet av ett enormt glaskross efter en natt i världens kallaste hotellrum skojar man inte bort hur som helst. Rivstart kan man säga. 

För att orka göra London var det viktigt att snabbt få i oss lite att äta. Frulle alltså. Maken hade hittat ett ställe på nätet som vi ville pröva, The Breakfast Club. Ingen förbokning. Så det gällde att vara i tid. 

Mitt crew. 

Efter ca 15 minuters gående hade vi hittat det lilla hålet i väggen. Vi tyckte att vi var ute i väldigt god tid och ändå fick vi stå i kö i ca 30 minuter. 

Adde fick ändå gå och köpa sig en väntmacka i väntan på den riktiga frukosten. 

Väl inne konstaterade vi allihopa att det var verkligen värt väntan. 

Efter den här ”frukosten”, måltiden, hoppades vi att grabbarna inte skulle behöva äta än på en timme iallafall. 

Nu var vi redo.  Gruppbild 1. 

When in England. Viktigt ”kom-ihåg”. 

Oxford street. 

Hyde Park. Gruppbild 2. 

Gillar dom här tre. Rätt mycket faktiskt. 

Picadilly.

”Titta in i kameran nu allihopa!”  Inte helt värdslätt när solen sken från den londonska himlen. Gruppbild 3. 

Såja. Bättre. Picadully Circus. Gruppbild 4. 

Vilket väder! 

Trafalgar Square. Gruppbild 5. 

En liten vätskepaus. Och påfyllning av foder för de som behövde det. 

Sen promenerade vi vidare. Herregud, som vi har använt våra apostlahästar. 

Riksdagshuset. Gruppbild 6. 

Big Ben. Gruppbild 7. 

Och så sist men inte minst. 

Buckingham Palace. Gruppbild 8. 



Vid halv åtta hade vi bokat bord för middag. På Beast. 

Här hade vi att välja mellan King Crabs eller olika köttbitar. Och man beställde i antal gram eller rent av kilovis av det man ville ha. Vi drog till med ett kilo kött och 409 gram krabba. 

Tack London för en magisk dag. Och tack finaste killarna för att jag har fått möjligheten att uppleva det här med er. 

Sommar nu otroligt mör i kroppen. Och med blåsor under fötterna. 

Hej då Sverige! 

Nu drar vi snart. En timme försenade bara som det verkar nu. Det är visst lite to much wind som gör att det tar lite tid. Och det har visst varit lite för windy under hela dagen som gör att förseningarna från då gör sitt till förseningarna nu. 

 Sitter på planet och bloggar. Mysigt stt ha nåt att göra under tiden man väntar ändå. 

Nu!!

Nu hinner jag visst inte skriva mera! För nu är det dags! Nu har de sagt åt oss att sätta oss på våra platser och spänna fast oss. Och wow! Nu backar vi!

Nu kör vi!!!! 

Hej då Sverige. 

Hej hej England och London! 

I natt skulle jag hämta Calle och två av hans kompisar efter en 18 årsfest i Sturefors. Ja, vi har verkligen kommit dithän. Att vår yngstas generation fyller 18. Otroligt. Inte klokt. 

Jag knappade i vilket fall som helst in ”Sturefors bygdegård” i min gps på telefonen och drog iväg i mörkret. 

Ska erkänna att jag inte är särskilt ofta i krokarna kring och i just samhället Sturefors. Hittar således inte alls. Vet bara att jag ska igenom stan och ut på typ andra sidan.  Min gps tog mig förbi både Ekholmen och hjulsbro. Jag fortsatte på Brokindsleden. 

Körde förbi första infarten mot Sturefors. Tittade lite misstänksamt på min telefon. Men jag litade på den och fortsatte. Körde vänster andra infarten istället. 

Och sen. 

Gps:en sa vänster, vänster, höger, höger, vänster, höger osv. Den sa det så många gånger och när den till slut sa att jag var framme vid målet var jag mitt inne i Sturefors bland både villor och skolor och skulle knappt hitta ut, kände jag. 

Och där var framförallt ingen bygdegård så långt mitt nattliga öga kunde se. Skickade ett sms till Calle om att jag behövde en komplett adress istället. 

I väntan på att han skulle svara så började jag försöka ta mig ut samma väg som jag kom. 

Och det var då jag intog det mood som jag så ofta använder mig av. Att gå på den känslan som magen säger mig är rätt. 

Vid en stoppskylt stod jag till med bilen så som att jag skulle svänga vänster. Men jag kände att det var fel. Jag svängde höger istället. Körde förbi några korsningar. Plötsligt kände jag att vid nästa korsning borde jag svänga vänster. Vilket jag gjorde. Fortfarande inget svar från Calle. 

Svängde vänster och hamnade bakom en annan bil. Kände att den också var på väg för att hämta hem nån från samma fest. Den låg en bit före mig. Efter några kurvor hade den stannat och En kille klev in i passagerarsätet. Han hoppade ut igen och då passade jag på. Jag klev ur min bil för att fråga om de visste var Bygdegården låg. Och då såg jag att det var en bekant. Mitt i natten. I Sturefors.  Så konstigt. Och han hade varit på samma fest visade det sig. Han pekade in på en liten grusväg och sa att lokalen låg där inne. Jag morsade på hans pappa som satt bakom ratten. 

Några minuter senare satt Calle och hans vänner i bilen och vi var på väg hem. 

Jag hade alltså hittat helt utan att över huvud taget veta var jag befann mig what so ever. Jag hittade alltså min egen unge på ren och skär känsla i en ort som jag har varit i kanske två gånger innan. 

Återigen la jag all Min tillit på min absoluta egna intuition. Som jag har gjort så många gånger tidigare. Återigen lutade jag mig tillbaka och bara visste iallafall. 

Tacksamheten. 

Ödmjukheten över det som inte går att förklara. Utan bara finns där. 

Bjussar på en bild på Calle och en annan kompis. Från tiden som bollkalle på arenan i Talllinn när Spaniens U-21 lag mötte Estlands U-21 lag. 

Min första skoldag är avklarad. Att plötsligt vara student känns ju onekligen en smula ovant. Men det ska nog gå bra. 

Att solen sken från en klarblå himmel måste ju bara vara ett gott tecken. Och goda tecken är ju underbara att se. Bara man liksom ser dem. 

Och när jag satt där i skolbänken och lyssnade som mest så ringde/surrade min telefon. Jag valde att inte svara. Men eftersom  jag såg att det var Calle så skickade jag ett sms och frågade om det var nåt särskilt. 

Skön kille! 

Och stackars barn som inte hade maten planerad när mamma var i skolan. Sån taskig morsa. 

Idag är det samernas nationaldag. Den 6/2. 

Stina Wollter är programledare för ett radioprogram som sänds varje söndagkväll på P4 som heter Söndagar med Stina. 

Jag följer henne på Instagram och läste där att hon i gårdagens sändning tänkte ta upp om ämnet om samer. Hon frågade om hon hade några samiska följare. 

Jag lämnade en liten nätt kommentar under hennes inlägg. 

Jag tänkte inte så mycket mer på det och när programmet sändes låg jag och sov. 

Idag fick jag ett sms av min svärmor. Hon hade lyssnat på Stinas program igår. Och kände igen en text som Stina berättade  från sitt Instagram. Svärmor förstod att den var från mig. Själv hade jag ingen aning om att Stina hade haft med det jag hade skrivit. 

Idag när jag kom hem från jobbet lyssnade jag här hemma. Precis 48 minuter in i programmet ( om man lyssnar på versionen utan musik )hörde jag mina egna ord komma ut ur Stinas mun.  Så otroligt märklig känsla. Och jag hörde att Stina läste hela min text exakt på det sättet som jag själv upplevde när jag skrev den. Som om hon visste hur jag önskade att det skulle låta om hon läste. 

Tack Stina! 

Och framförallt ett stort tack till min morfar. Han var en hjälte som ställde upp när jag som mest behövde det. Han var min hjälte som förstod vad som behövdes. Han är bara bäst. Då. Nu. Och för alltid. 

Mer kunskap desto mindre fördomar. Ju mer kunskap desto mindre rädsla för det okända. 

Av alla tusen beslut man tar under en enda dag är några beslut alltid  lite viktigare och större än andra. Och vad ”större och viktigare” betyder är självklart alltid olika beroende på vem man frågar. För vissa är det livsviktigt att sätta på sig strumpan på rätt fot för att dagen ska bli bra. För andra spelar just det beslutet ingen som helst roll. 

En del av de beslut man behöver ta är så stora i ens egen värld att man till och med  kan kalla de för vägskäl. För att  just det beslutet just där ochvdå tar livet i en helt annan riktning  än vad man hade innan. 

Som tex när jag som 15 åring bestämde mig för att bo hos min pappa när bomben slog ner och mina föräldrar skilde sig. 

Som tex när jag som ung 24 åring vågade satsa på kärleken och och valde att lämna familj och vänner för flytt till Linköping. 
Som när jag som 30 åring hade jobbat inom barnomsorgen i 10 år. Och stod vid skötbordet och bytte en blöja när insikten plötsligt slog mig: Ska jag hålla på med det här i 35 år till?? 
Vill poängtera att själva jobbet i sig tyckte jag var hur kul som helst. Men insikten i att jag hade 35 år kvar i arbetslivet gjorde mig så stressad. Jag ville verkligen göra nåt annat också. Sen skulle jag kunna komma tillbaka till barnomsorgen igen, tänkte jag. Sagt och gjort. Läste till massageterapeut. Ett yrke jag hade nosat på sen flera år. Har alltid varit instresserad av människor. Och innan flytt till Linköping hade jag en shiatsu-utbildning hos Axelssons i Stockholm i ryggsäcken. Nu ville jag vidare. Pluggade anatomi och muskelns funktion, fäste och ursprung, och tänkte att det här kan jag hålla på med i 10 år.  Startade min firma och körde på med företag som jag hade under alla åren, samt med egen lokal. 

Ända tills 10/3 2011 och frågan om utlandsflytt kom upp till ytan. Och det hade plötsligt gått 10 år. Otroligt. Jag hade hållt på med min firma i tio år. Vi flyttade till Tallinn. 

När vi kom tillbaka till Sverige som återinvandrare efter två år kände jag mig återigen redo för att ta mig an barnomsorgen. Mina egna barn hade vuxit upp och de konflikter jag kände var tuffa när de var fem, känns inte riktigt lika utmanade med just femåringar idag. Ett tips förresten till er som kämpar er igenom småbarnstiden precis nu, våga ta konflikterna redan när de är små. Det är inte farligt. Bara jobbigt. Det är nämligen alldeles för sent att börja tala om vad som är rätt och fel när de är 15. 

Nu är det dags igen. Jag har återigen valt att sätta mig i skolbänken. Femton år sen sist. Nu ska jag läsa en del av förskollärarprogrammet. Det ska bli såå spännande. 

Min nya skolväska. Bara en sån sak. Liksom.