30 av en anledning

Ok, jag erkänner.

Jag erkänner att det händer att jag ibland drar en tung suck när jag kör min lilla bil på en 80 sträcka och den föraren som kör bilen framför av nån anledning väljer att köra i 60. Då kan det faktiskt hända att jag suckar lite och funderar på vad just det beslutet grundar sig på lite granna. Att köra 60 på en 80 sträcka. I dessutom torrt väglag.

Jaja. Men vi är olika och det är ju ok, tänker jag mitt i sucken och kör där bakom.

När jag sedan svänger vänster, hamnar jag på en lite mindre väg. Den lilla vägen går förbi en liten skola som ligger precis strax bredvid, där ungarna i åldern 6-12 befinner sig. Där är det 30. Så klart. På den sträckan får man av naturliga skäl köra som snabbast i 30km/h.

Jag svänger vänster och märker att även bilen framför gör detsamma. Jag lägger mig i mina fina 30.

Då ser jag hur denna förare av bilen framför mig, nu av olika skäl väljer att fortsätta att köra i ca 60km/h. Som om ingenting har hänt. Som om den bara kan ha gaspedalen i ett enda läge. På en 30 sträcka. Meh? Vad hände nu? Det springer ju barn här!

60 på en 80 sträcka. Okej då.

60 på en 30 sträcka. Not okej alls.

Då suckar jag inte längre. Då börjar jag faktiskt fundera på riktigt vad som rör sig i huvudet på denna förare.

Och hur denna förare ens fick sitt körkort.

#livsfarligt

Sådärja

Swish sa det och hela hösten har visst passerat. Och så hela december. Och dessutom har julafton redan varit och idag har jag jobbat årets sista arbetsdag. Vad hände?

Under hösten har jag även läst min andra termin och kursen har denna gång hetat Att möta alla barns behov och förutsättningar.

Examinationsuppgiften är just färdigskriven, och där tryckte jag iväg den. På årets sista arbetsdag.

Jag har verkligen gjort mitt allra, allra bästa och kan inte skriva varken mer eller bättre. Och då är det lika bra att skicka in den. Att börja tveka och gå in och peta och börja tvivla på det jag har skrivit känns inte som något alternativ.

Det är bara att köra!

Nu är det gjort och jag kan lägga två terminer av högskolestudier bakom mig.

Inte så pjåkigt ändå.

Jag har ju ätit pepparkakor

Att sitta och konversera med barn är ju helt otroligt underbart.

Att få ha den ynnesten att få göra det på mitt jobb är ju till och med rena rama lyxen.

Idag vid lunchen satt jag och några 3-4 åringar och samtalade. Den här årstiden hamnar snacket inte helt otippat och rätt lätt på tomten. Och finns verkligen han? Det blir många intressanta diskussioner ska ni veta.

Som idag till lunchen.

Jag: Men säger tomten nåt när han kommer, tror ni?

3-åring: Vet inte.

4-åring: Kanske ”finns det några snälla barn här?”

Samma 3-åring: Ja det finns det. För jag har ätit pepparkakor.

Underbart!

Men. Sen när vi har ätit klart, och jag reflekterar lite över vårt samtal vi hade kring bordet, kommer tankarna.

Plötsligt tänker jag på en flicka som jag kände för ett par år sedan. Vi satt också och pratade om tomten vid den här tiden på året. Om hur tomten ser ut och vad tomten säger. Enligt henne finns det två olika sorters tomtar. De röda som är goda och snälla, och så finns det de som är gröna och som är onda. Den här flickan gick på efterlängtad julledigt och kom sen tillbaka till förskolan. Så ledsen. Hon var så väldigt ledsen. Hon sa att tomten aldrig hade kommit hem till henne. Hon fick aldrig chans att träffa den rödklädde. Han hade bara ställt säcken utanför dörren. Och gått. Utan att säga nåt.

”Är jag inte snäll”, undrade hon, ”eftersom tomten inte kom till mig?”

Jag blev helt tagen på sängen. Helt ställd av hennes nånstans, ändå så kloka fråga.

Jag kramade om henne ordentligt och sa att hon var världens snällaste människa, och att tomten hade varit inne hos henne medan hon sov. Jag berättade att han hade tittat på henne och försiktigt klappat henne på kinden. Utan att hon hade vaknat. Då kramade hon om mig tillbaka och jag kände hur hon började att slappna av. Vi satt där sen och vaggade fram och tillbaka ett bra tag, hon och jag. I total tystnad.

Där och då började jag tänka på alla de barn som faktiskt aldrig får se tomten på riktigt. Som aldrig får chansen att träffa den här rödklädde ikonen. Hur känner de? En del bryr sig självklart inte. Det är inte så himla knussligt med om tomten kommer på besök eller inte. Men en del kanske emellertid bryr sig ganska mycket. Och funderar en hel del. Många barn träffar tomten varje år och behöver aldrig ens slåss med de här tankarna.

Och jag tänkte på alla de vuxna som till och med hotar med tomten, att om barnet inte är snällt så kommer han inte. Eller de får bli utan julklappar. Vad ger det för känslor hos barnet?

Med flickan i knät började jag även att tänka på att om jag över huvud taget hade gjort rätt som på mitt sätt försökte rädda situationen och som påstod att tomten visst hade varit hos henne. Eller skulle jag ha sagt att varför hon inte hade träffat en tomte beror helt enkelt på att tomten inte finns? Att det är nåt som vi vuxna bara har hittat på. Eller…..finns han? Är nån helt säker på att han inte finns?

Efter vårt samtal vid bordet idag tänker jag återigen på den här flickan. Hon som var så väldigt olycklig över att hon kanske inte var tillräckligt snäll. Undrar om hon ännu har förstått vilken fin och underbar individ hon är?

All kärlek!

Bara sex granar

Årets granhuggardag!

Traditioner är viktiga. För vissa är det mycket viktigare än vad det är för andra. Traditioner alltså. Så är det bara. Inget är rätt och inget är fel.

Min man har tre yngre syskon. En lillebror. Och två lillasystrar. För dem allihopa är det fullt förståeligt, väldigt viktigt att ha en julgran från den plats där de alla fyra tillbringade varje sommarlov när de var små. På den platsen där deras pappa är född och uppvuxen och där han byggde en egen sommarstuga som hans barn sedermera lärt sig att älska.

Istället för att alla fyra syskon ska åka till Mullsjö och hugga varsin gran varje år, så har de kommit på ett rullande schema där varje syskon åker var fjärde år och hugger alla granar åt alla det året. Och har det syskonet tur så hänger nån mer i dens familj med och hugger. Elle bär. Eller bara håller sällskap.

I år var det vår tur. Igen. Kändes det som.

Vi drog vid halv nio i morse.

Och anlände två timmar senare rill ett fantastiskt vinterlandskap. Jösses. Det hade snöat ordentligt märkte vi när vi kom fram. Fifty shades of white.

Då det var så mycket snö att inte ens vår fyrhjulsdrivna bil kom fram, var det bara att ta hjälp av apostlahästarna och börja pulsa. Med både såg och yxa och presenning i händerna.

Nu var vi på jakt efter de fem vackraste granarna i hela skogen. Beware alla granar!

Plötsligt. Stannade vi.

Älgarna hade visst lämnat fina och färska spår efter sig här i skogen, visade det sig denna morgon. Och det är ju bra komiskt att de är ute och spatserar när det faktiskt är helt riskfritt för dem. Skrattade så jag kiknade.

Och när vi hade kommit så här långt så pep det till i telefonen. En av mina svägerskor önskade sig visst en ”altangran” också. Såklart. Vi fixar. Sex granar.

Att hitta de vackraste granarna var inte så särskilt lätt då alla granar var fulla med snö och is, och grenarna typ hängde neråt pga all tyngd. Vi letade ju efter Piff och Puff granar så det slutade med att vi fick ruska alla de granar som vi ansåg hade potential att få åka hem på släpet.

Och som vi ruskade!

Efter ev godkännande så fick sonen hugga. Älskar barnarbete. Så jäkla bra det är.

Och sen var det bara att dra fram granarna till vägen där inte släpet väntade.

Två exemplar klara.

Thoho. Äntligen. Fem klara. Maken hämtade presenningen. Som vi hade lämnat en bit längre upp.

Vi slog in alla fem granar som i en liten julklapp.

Dra bara. Och sonen han drog. Fram till den sjätte granen som låg där framme och väntade.

Och han drog igen. Alltså. De här med barnarbete. Inte så illa ändå. Han behövde inget gympass efter den här dagen iallafall. Så kan man säga.

Alla sex granar på plats på släpet. Lite fika på det.

Fastsurrade och klara för leverans till alla makens syskon samt hans föräldrar.

Årets granhuggning är således helt klar. Och nästa år ligger vi och petar navelludd medan Peter med familj har den äran att hugga och leverera hem vår blivande gran. 😃😃

Nu vill vi bara se bilder på hur snygga och vackra era granar är! Show us!

All kärlek.

Det här med att fira Lucia så att alla barn vill vara med

Lucia.

En dag som jag har firat på så oändligt många olika sätt genom åren lopp kan man säga. En viss erfarenhet har smugit sig på som helt enkelt har satt sina spår inom mig. Jag har från olika perspektiv sett och upplevt många olika situationer som kan dyka upp under såna här uppträdanden.

Jag har själv varit en förväntansfull förälder både i förskola och skola, som glatt har fixat nya tomtedräkter och pepparkaksdräkter dagen till ära. Och sen suttit som publik på utställda stolar framför en scen när mina och andras barn har uppträtt utifrån sin egen förmåga.

Jag har även varit en pedagog under flera, flera år som svettigt har slitit som bara den inför en sån här dag. Att få en barngrupp på ca 30 barn i åldrarna 1-5 år att sjunga de sånger som har övats på varje dag i flera veckors tid, att få dem att sjunga med glädje och lycka och gå i tåg och leverera just den 13 december när de har så många ögon på sig, är också en utmaning i sig.

Hela den här Lucia-grejen som jag har erfarit har fått mig att reflektera och fundera över vad det egentligen är för nåt vi som vuxna vill förmedla med alla dessa uppträdanden? Med barn som i många fall inte ens har fått välja själva om de vill vara med eller inte. Utan det ska liksom bara genomföras. För vems skull gör vi det?

Jag har genom åren sett så många glada, förväntansfulla och lyckliga barn som inte har velat annat än att få visa upp vilka sånger de har lärt sig, och som med stolthet och glädje har vandrat där i luciatåget i den takt som de har övat på så länge. Rakryggade och med gnistrande ögon sjunger de med hjärtat hela reportoaren i sina fina nystrukna lucialinnen eller tomtedräkter. Jag har sett de barnen som med lätthet och så självklart, ställer eller sätter sig på de redan innan bestämda platserna framme vid scenen. De ser sina föräldrar i publiken men de sitter kvar ändå där framme utan att hoppa omkring eller springa fram o tillbaka. Även om de skulle få göra det.

Jag har samtidigt sett de barnen som vägrar att ens ställa sig i luciatåget för att de inte har nån som helst lust att vilja delta i spektaklet. Jag har sett barn som har blivit tvingade att vara med, och med oro och ängslan i sina ögon fått vandra fram på darriga ben, men som ändå sen har sprungit till mamma. I de här situationerna händer det då att även föräldrar blir en smula stressade. De vill så gärna att deras älskade barn ska vara med och delta. Sådär fint som alla andra gör. Jag har sett föräldrar lirka och muta, gjort allt för att få barnet att göra som alla andra. Jag har sett pedagoger samt själv även varit en, som har försökt tala om för både barn och föräldrar att det är helt ok att sitta hos mamma o pappa. Jag har sett mammor o pappor gråta försiktigt i tysthet. Jag har även här själv varit en. För att jag så väldigt gärna har velat.

Jag har sett barn dra ner sina tomteluvor eller pepparkakshattar så långt ner över ögonen de bara kan, för att slippa se det som händer. Syns jag inte – så finns jag inte.

Och jag vet hur kvällarna innan ett uppträdande ser ut med oroliga barn som ska försöka komma till ro.

Åren har passerat.

Sen jag kom tillbaka till förskolans värld för fyra år sedan, efter att ha varit egen företagare under ca 10 års tid, har jag funderat väldigt mycket på det här, att kunna fira Lucia så att alla barn vill känna sig delaktiga i det som händer.

Hur kan man stötta och hjälpa, hur kan man få alla barn att känna glädje inför en sån här dag? För det är ju en glädjens dag.

Det här har varit en ganska så stor fråga i mitt arbetslag där jag idag jobbar. Och vi har kommit fram till att det absolut viktigaste är att vi gör detta för barnen. Inte för deras föräldrar. Eller för nån annan. Det ska vara en mysig stund för barnen. Sen får gärna föräldrarna vara med.

Hos oss bestämde vi oss för några år sedan att skrota själva tåget, och skrota själva uppträdandet från en scen där barnen riskerar att känna sig uttittade.

Vi har istället helt enkelt valt att ha en lucia-samling på vår röda runda matta. De barn som vill får byta om till kläder med vintertema. Barnen sätter sig sen i en ring på mattan med sina anhöriga som sätter sig precis bakom. Och sen sjunger vi. För full hals. På sånger som vi har övat på. Med ögon som glittrar överallt. Med föräldrar som kanske har lust att sjunga med. Det hela blir en sån himla skön sångsamling där alla barn har chansen att känna sig delaktiga. Och där ingen behöver känna nån form av misslyckande överhuvudtaget. Och inga föräldrar behöver heller svettas eller känna oro. Det blir en mysig stund för barnen.

Och sen när alla sånger har sjungits kommer det bästa av allt. Att få fika tillsammans!

Vilket beslut man än tar så blir det konsekvenser 

Nån gång måste ju alltid vara den allra, allra första. Med allt man gör och allt man tar sig för. I både tanke och handling. 

Ibland kanske det bara känns hur bra som helst att slänga sig lite coolt ut bland allt nytt, och man kanske känner sig skapligt redo och faktiskt förberedd att utsätta sig för den där första gången när det så är dags. Och man kanske är redo att ta konsekvenserna av det beslutet. Hur det än går eller blir. 

Ibland är man inte alls redo. Man kanske inte alls känner sig ett endaste uns förberedd eller tillräckligt cool för att utsätta sig själv i en situation för första gången där man inte har en aning om hur utgången kommer att bli. Man kanske tror att man inte heller är redo att stå för de konsekvenserna som skulle uppstå. Och då låter man hellre bli. 

Men. 

 Oavsett vilket beslut man tar – vilket val man än gör, så får det alltid konsekvenser. Säger man ja till nåt- säger man automatiskt nej till nåt annat. Säger man nej till nåt – säger man automatiskt ja till nåt annat. Vare sig man vill eller inte. 

Och. 

Ibland kanske man gör det ändå. Trots att man inte alls är redo. Trots att man nånstans kanske är totalt livrädd. Man kallsvettas och känner hur hjärtat slår dubbelslag av rädsla. Men man slänger sig ut ändå. Må det bära eller brista. Man tar en risk. Man bara gör det! 
För ibland bara måste man. Man bara känner att det är dags på nåt sätt. Det är dags att gå vidare. Man har ingen aning om hur. Man bara gör det. Ibland kommer man till ett vägskäl. Och man behöver välja. 

Varje beslut vi tar får helt enkelt konsekvenser. Oavsett. Väldigt spännande faktiskt. 

Under veckan som har gått har jag känt en viss ledsamhet. Det har inte varit särkilt roligt. Jag har känt av en viss oro i kroppen som jag inte känner igen. Jag har sovit väldigt dåligt och så till på köpet har månadens blödning varit så utdragen som den inte brukar vara. 

Jaha. Plötsligt en dag i veckan tänkte jag för allra första gången i mitt 46 åriga liv på ordet Klimakteriet. Näää, tänkte jag sen. Det kan inte vara möjligt. Jag är ju för ung. Pratade med mina kollegor på jobbet. 

Jag valde nu i helgen att nämna detta för min man. Om mina tankar kring allt det här. Det beslutet gav då konsekvensen att i går morse när min man och jag låg i sängen, så googlade han upp just ordet klimakteriet. För första gången i hans liv tror jag bestämt. 

 Jag ville inte se själv. Så det slutade med att min man hade högläsning för mig där på morgonkvisten. För sån är ju min man. En doer. 


Så han läste. Och han läste. 

Jag lyssnade. 

Jaha. För första gången i mitt liv har jag alltså kommit till såna här tankar. Inte så kul måste jag erkänna. För det här kände jag mig inte alls redo för. Inte ett dugg. Behöver ju inte alls vara så för min del, att det är klimakteriet som står och bankar på   dörren. Men nu har tanken iallafall kommit för första gången. 

Hur tänker ni alla mogna, vackra kvinnor där ute om den här perioden i livet? Är ni där? Har ni varit? Hur mådde ni? Hur mår ni? Hur gamla var ni? Hur länge höll det på? 

Varför pratas det så lite om en sån här, för kvinnan, ändå ganska stor omvälvande period i livet? 

Många tankar 

Jaha. Så många tankar just nu. Skulle vilja skriva om så mycket egentligen. Men vet inte riktigt var jag ska börja. Så att säga. Jag börjar bara helt enkelt. 

Tänker på relationer. Hur gör man? Hur gör man egentligen? Hur gör man för att det ska funka så att alla parter mår så bra de bara kan? Med nära relationer? Och med andra relationer? 

Tänker också på en nioårig flicka som kom hem till sin mamma för nåt år sedan från skolan och var ledsen. Killarna i hennes klass hade visat henne videos på hur en sportjournalist på Aftonbladet hade sjungit att han hade knullat hennes mamma, som då också var en sportjournalist på Aftonbladet,   ”Vi har knullat Jennifer Wegerup, vi har knullat Jennifer Wegerup”. Den. Att ta emot sin dotter den dagen. Trösta. Få förklara. Hur världen egentligen ser ut. Läs jennifer wegerups krönika här. Kan vara den starkaste texten på länge. 
https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/29/jennifer-wegerup/

Sitter här i soffan och tänker samtidigt att jag känner en viss ledsamhet över att det i kölvattnet efter #metoo nu finns herrar, mestadels herrar iallafall, som anser att det här med ”sexualitetens glädje” har försvunnit och att de numera är rädda och oroliga för att de aldrig mer ska kunna krama en kvinns eller flirta med en kvinna i rädsla över att det ska tolkas fel. Ja, jösses.  För det första undrar jag vems ”glädje” de menar? Om den glädjen de har känt tidigare innebär att de har gått över gränsen för vad som är ok, så har den sexuella glädjen enbart varit för dem själva. Inte för nån annan. 

För det andra så undrar jag bara hur hela den här flodvågen med #metoo kan få människor att bli rädda för att kramas? Sluta flirta? Kan man inte göra sånt utan att det blir ett övergrepp? 

Att vara tonårsmamma är också nåt jag funderar en smula över lite då och då. Det är inte helt världslätt. Det heller. Varje ålder har ju sin egen charm. När de var små bebisar och kräktes lite efter maten och jag blev lite orolig om de hade fått i sig tillräckligt ändå. Det var jobbigt. När de blev större och började gå på egen hand och de vågade sig in i ett annat rum än där jag befann mig. Det var jobbigt. Hur jag lärde mig att pö om pö, sakta men säkert att släppa kontrollen. Förstod ändå att de skulle överleva utan mig även i det andra rummet. 

Nu för tiden åker de hemifrån. När de vill. Själva. Antingen med buss eller med egen bil. Och jag kämpar återigen med att försöka släppa kontrollen. Pö om pö. Försöker intala mig själv att de kommer att överleva utan mig även den här gången. 

Och det är klart att de gör det. Självklart överlever de!  Och som jag kämpar. Morsan gör så gott hon kan. Precis som genom alla år som har gått. Precis som genom alla jäkla faser vi har gått genom tillsammans. 
Jag gör mitt bästa. Och jag vet att ni, världens bästa söner, innerst inne vet det. Och jag vet att ni kräks på mig lite då och då. Vilket jag iofs har full förståelse för. 

I vilket fall som helst så sover jag precis lika dåligt som tonårsmamma nu, som jag gjorde som bebismamma då.  Skillnaden är bara den att när de var bebisar så visste jag var de höll hus. Det är lite svårare som tonårsmamma. Och så ska det naturligtvis vara. Jag vet det. Samtidigt som just den grejen gör att jag i ärlighetens namn inte sover ordentligt förrän de släntrar in nångång där på nattkröken. Helt säkert handlar det om den ryggsäcken jag bär på och de erfarenheter jag har, som bidrar till hur jag agerar och känner i de här lägena. Det kan förresten bli ett annat inlägg. 

Men jag vill att ni ska känna. Jag gör verkligen mitt allra allra bästa! 

Tack grabbar, för att ni varje dag lär mig så mycket om mig själv och samtidigt även om livet.