Månad: juni 2022

I veckan skulle en kompis ringa till sin vårdcentral för att prata om sina eventuella klimakteriebesvär. Hon önskade att jag satt med och hade mig bredvid sig på högtalartelefon tillsammans med sjuksköterskan på vårdcentralen.

Hon berättade för sköterskan att hon var intresserad av bioidentiska hormoner och frågade om de skriver ut sådana. Vänta ett tag, sa sköterskan, jag ska konsultera våran läkare.

Och det blev tyst i luren. Tiden gick. Efter ett bra tag började min vän undra vad de egentligen höll på med.

Lugn bara, svarade jag. De ska bara googla först.

Till slut kom sköterskan tillbaka och berättade att hon hade pratat med sin läkare och sa även att ingen av de visste vad det här var för någonting. Och sa att de hade behövt googla för att överhuvud taget veta vad vi pratade om.

Tittade på min kompis och log.

Sköterskan rekommenderade min vän att ringa till stans enda gynekolog och då sa jag att den gynekologen inte skriver ut Utrogestan 100mg Pga att dessa kräver licens och att även om hon kan göra det, så väljer hon att inte göra detta. Punkt.

Aha, sa sköterskan och sen ställde denna sköterska så många frågor angående dessa bioidentiska hormoner och jag svarade så gott jag bara kunde om skillnaden på bland annat gestagen och Utrogestan.

Så funkar kvinnovården alltså. Vi som patienter får helt enkelt läsa på för att sedan berätta för våra utbildade sjuksköterskor och läkare vad bioidentiska hormoner är. Och att vi som kvinnor har all rätt i världen att få dessa utskrivna. Med eller utan licens.

Min kompis fick iallafall en bokad telefontid med sin läkare nästa vecka. Och då ska de prata mer om det här.

Och med det samtalet tillsammans med det här samtalet så har hon kommit bra mycket längre än vad jag nånsin kom hos min vårdcentral, där min läkare visade absolut noll intresse för det jag pratade om. Och nästan bara hånlog åt mig när jag ville att om inte han kunde hjälpa mig, så kunde han väl ändå skicka mig till Kvinnokliniken här i stan med orden att ”de kommer bara skicka tillbaka remissen med vändande post”. Vilket de gjorde samma vecka. Och sen var hans engagemang slut. Nu är jag ännu mera påläst och hade jag haft honom framför mig nu, med den kunskap och erfarenhet jag besitter i dagsläget, hade det kanske slutat annorlunda. Men vad vet jag? Nu orkar jag inte kriga med honom längre.

Så olika är det alltså. Det hänger otroligt mycket på vem man träffar som kvinna. Om den man träffar är nyfiken, intresserad och villig att hjälpa till. Och så behöver man dessutom själv vara väldigt påläst.

Nu önskar jag verkligen all lycka till, till min vän i sin fortsatta jakt på den hjälp hon önskar och har rätt till 👊🏻

All kärlek ❤️

För ett par år sedan gick vår yngste son ut nian. Inför den avslutningen och inför den då kommande hösten med ”nollning” på gymnasiet, bjöd polisen in till ett föräldramöte ang Alkohol och drog-problematik.

Av 200 inbjudna föräldrar var vi enbart 40 vuxna som dök upp denna väldigt viktiga kväll. Men va?? På riktigt?

Polisen som stod på scenen den kvällen blev så besviken. Han var så arg. Han kunde inte för sitt liv begripa hur föräldrar kunde vara så ointresserade eller naiva inför, av vad deras ungdomar gör och var deras ungdomar rör sig.

Jag är här för deras egna barns skull. Vi finns för ungdomarna. Men var är deras föräldrar? Var är de?

Man vill kanske tro att man vet vad ens egen unge gör. Och i många fall är det absolut kanske så. Men även om man litar på sin egen unge så kan faktiskt allt hända. När nyfikenheten börjar att ta över rädslan för det okända så gäller det som förälder att finnas där. Vara den där starka sargen som ungdomen kan studsa emot när det krockar. För det kommer det att göra. På olika sätt, för olika familjer.

Man behöver visa intresse för vad de gör. Ställa frågor. Vara nyfiken. Sitta på sängkanten. Fråga vad de ska göra. Var de ska vara. Vilka de ska vara med. Vi vuxna behöver visa oss. Vi behöver finnas där våra 15 åringar finns. Vi behöver visa att vi finns för dem. Herregud, vad jobbig man är. Och man ska vara det. För det är så det är. Att faktiskt vara förälder.

I den här texten kommer jag att blanda orden ”barn” och ”ungdom”. För det är så det också är. En 15-16 åring är både barn. Och ungdom.

Den här perioden i livet är en oerhört påfrestande tid. För båda parter. Både för förälder och ungdom. Jag vet det. Det är rent ut sagt skitjobbigt emellanåt. Men man får så väldigt mycket tillbaka. Jag lovar.

För man är ute och kvälls- och nattvandrar och rör sig på stan så ser man så mycket. Man ser och man lär sig hur ungdomarnas verklighet ser ut. Man har något att återkoppla till barnen med och ungdomarna ser att vuxna bryr sig. Ibland kanske man får ringa efter någons förälder, ibland kan det vara så att polisen har hunnit före. Och då körs inte barnet hem, utan då körs barnet till barnakuten och då kopplas socialtjänsten in. Vare sig man vill eller inte. Ibland kanske man får hjälpa till att skaffa fram lite vatten. Ibland kanske man bara går runt. Kollar. Snackar. För att finnas där. Och under ”nollningen” lär man sig att ta med en jättestor handduk för ungdomen att sitta på i bilen på vägen hem Pga ketchup/ägg/allt möjligt- skitiga kläder.

Vissa nätter när klockan har börjat närma sig omkring 01.30 och man har sagt att det är ok att gå ”på den där festen”, med villkor att man som vuxen hämtar. Då kan det komma ett sms med en fråga är det ok att xx och xx att åka med?

Och aldrig att man har sagt nej till det. Bilen har alltid varit full med ungdomar och natt-taxin har kört runt i samhället. Ibland har bilen varit överfull och skulle polisen ha stoppat bilen då hade man sagt att man aldrig skulle lämna den ungdomen helt ensam.

Det bästa med att finnas där barnen är att man lär känna kompisarna. För när de börjar gymnasiet har man verkligen ingen aning. Man lär sig vilka de är. Man snackar under bilresan. Man tjötar och man skrattar tillsammans. Man blir lite mer tjenis med sin ungdoms kompisar. Men ser hur läget är. De berättar ofta med glädje om hur deras upplevelse från kvällen har varit. Eller om det har hänt nåt annat.

Och sen – när bilen äntligen parkerar på sin egen garageuppfart, få höra – tack för skjutsen morsan!

Då vet man varför man vänder på dygnet för sitt barns skull.

All kärlek ❤️

Det tar aldrig slut.

Vaknade denna morgon till nyheterna om att kvinnan som ramlade ner från ett fönster/balkong här i stan igårkväll, har avlidit av de skador hon ådrog sig i detta fall. Det har även framkommit att en man nu sitter häktad för mord på denna kvinna. Alltså har kvinnan inte ramlat ut. Hon har blivit knuffad, puttad, utkastad eller blivit utslängd från detta fönster/balkong. En man har således tagit sig rätten att bestämma att för denna kvinna var livet slut.

Jag läser även denna, annars så soliga lördag, att en socialdemokrat avgår från sitt uppdrag i sitt parti med omedelbar verkan. På grund av att han from nu ingår i utredningar angående sexköp.

Dessutom läser jag att en högt uppsatt VD nu sitter åtalad för köp av sex.

Och så läser jag även denna lördag att ordföranden över SKR, Sveriges kommuner och regioner, avgår med omedelbar verkan från sitt uppdrag både inom moderaterna och SKR. På grund av att även han ingår i en utredning vad gäller just sexköp. Mannen som alltså sitter på en otrolig makt där han styr och ställer över förutsättningarna i kvinnodominerade yrken i hela Sverige ingår nu i utredning om att han har köpt övergrepp. Men va?

Jag kan inte förstå. Jag kan verkligen inte förstå. Hur kommer det sig att var tionde (!) man i Sverige känner att de har rätt att köpa sig ett övergrepp av en fattig, utsatt kvinna? Hur är det möjligt? Vad är det som gör att dessa män väljer att utsätta både sig själv och kvinnan för detta? Det är ju inte heller sällan de har jobb, fru och familj där hemma. Vad är det som gör att de riskerar allt detta? Vad fick dessa män för lite, eller för mycket av, när de var små? Jag kan verkligen inte begripa.

För ett par kvällar sen stod jag i kön på en av våra lokala pizzerior i byn. När jag stod där i kön lät jag blicken gå ut över de som satt där vid borden och åt.

Då plötsligt såg jag denna överarm på en av gästerna. Jag kunde inte låta bli. Jag drogs dit. Jag drogs till hennes överarm och fram till bordet där hon satt med två herrar i sitt sällskap. Och jag sa att jag bara älskade hennes tatuering. Hon log och tackade.

Då frågade jag om jag fick ta en bild på den. Absolut, gör det, svarade hon.

Vi tittade på varandra. Kände på något sätt en samhörighet. Jag tog en bild. Jag tackade så mycket och sa jag känner att den passar så väldigt bra just nu! Får jag använda den här bilden?

Jag vet, sa hon tillbaka. Använd den hur mycket du vill!

Låt för fan en kvinna leva!

All kärlek ❤️