Jo men viss likhet kanske finns

Älskar när vikarien som jag har jobbat med den här veckan fick syn på min skärmbild med ett tre år gammalt foto på – och liksom ba’ ”vad du är lik dina bröder!”

😂😂 Sååååå otroligt roligt! Hahahaha! Hade jag kunnat ge henne en kram hade jag gjort det. Men det fick bli ett enda stort leende istället. Och hon log tillbaka.

Bästa brorsorna ju! Både åt varandra. Och åt mig.

All kärlek ❤️

Gör jobbet

När man vill ha någon form av förändring.

Ett annat resultat än det man ”alltid” annars får.

Man måste göra jobbet. För det finns ingen Quick fix. Eller ett trollspö magiskt som bara attan att vifta med.

☝️

Vill jag ha en förändring i mina relationer till andra människor. Partner, barn, vänner eller arbetskamrater. Kanske även till mig själv. Vilket kanske är viktigast av allt. Det är jag som behöver göra jobbet. Kan vara tufft, jobbigt och väldigt nervöst. Ibland till och med livsnödvändigt. Konsekvenser blir det också. Tämligen omgående. Eller lite krypande. Vilket såklart kan vara läskigt. Och man darrar en smula på både manschettknappen och rösten, svetten lackar och hjärtat bankar. Även det behöver man vara beredd på att på något sätt hantera. Har man en gång hoppat – blir det ringar på vattnet och styrkan i den lilla, lilla vågen kan vara allt man behöver.

Men. Konsekvenser blir det även om jag väljer att leva på som det ”alltid har varit”. Och då får jag självklart vara beredd att kunna hantera även detta. Men det är bara jag själv som kan göra det åt mig. Ingen annan. Mitt eget jävla ansvarsområde.

Säger man ja till Nåt – säger man automatiskt nej till Nåt annat. Och tvärtom. Så enkelt är det. Vare sig man vill eller inte.

Vill jag skaffa mig nya vanor. Då behöver jag göra jobbet. Ingen annan. Inte ge upp. Jag behöver hålla både motivation, mod och viljan uppe, även när jag känner hur motståndets kraft kommer krypande i vad det än må vara. Stort som litet. För så är det. Det som en gång varit ”det normala” är svårt att bli av med. Det tar tid.

Jag gör så gott jag kan med det jag har just här och just nu. Och det räcker.

All kärlek ❤️

En perfekt kombination av förklimakterie, ungar som flyttar och så en pandemi

Barn som flyttar hemifrån. Det är helt klart en prövning för en mamma och en pappa. Och barn som flyttar hemifrån med en månads mellanrum borde nästan vara olagligt. En förälder skulle nämligen behöva en återhämtningsperiod mellan varje flytt. Inte bara för att det ska planeras, förberedas, packas och sen kånkas och flyttas på både barn och saker.

Herregud, hjärtat behöver ju vänja sig en smula också. Och det tar lite tid. Hjärnan är bra mycket snabbare än vad hjärtat är.

Så när hösten har bestått i att källaren har fyllts på med allehanda husgeråd och möbler så blev det plötsligt jäkligt tomt nu i januari när allt liksom bara försvann. Både söner och deras grejer var borta i ett huj.

Samtidigt som allt detta ska bearbetas så är det dags för oss som är kvar här hemma, som nu endast är två, att hitta ett sätt att leva på bara vi. Hitta ett sätt att leva på tu man hand igen. Sist var för 23 år sedan. Och vi är absolut inte samma människor nu, som vi var då.

Dessutom. Att som mamma och just haft barn som lämnat boet, och samtidigt vara en kvinna som kommit in i förklimakteriet med allt vad det innebär. Som till exempel hormoner som bråkar, en kropp som gör ont, humör som sviktar, ett minne som Doris, dålig nattsömn och sen en liten enkel åldersnoja på det.

Vänta lite förresten! Vi lägger till en pandemi också. Ja men det gör vi!

Allt detta tillsammans utgör en perfekt kombination.

Som jag lär mig av denna situation. Både om mig själv. Och andra.

All kärlek ❤️