Månad: januari 2021

Vi får aldrig glömma!

Sommaren 2018 tog vi med oss våra grabbar på vårt livs största, och kanske viktigaste historialektion. Vi kände att det var oerhört viktigt att även nästa generation får se. Och höra om vad som hände i världen under perioden 1939-1945. Det får aldrig hända igen.

Dagen i Aushwitzblev, ett av ca 4200 koncentrationsläger, tung. Och så oerhört stark. Det vi fick se och höra är så hemskt att det inte ens går att på riktigt ta in.

Nedan följer några bilder med små korta förklaringar av det vi fick uppleva den dagen.

Hit anlände ca 1,3 miljoner människor i överfulla boskapsvagnar. 1,1 miljoner kom aldrig därifrån.

Utanför vagnarna fick vissa gå åt vänster. De andra åt höger. Familjer splittrades för stt aldrig mera ses.

De som vandrade åt höger hamnade i baracker som denna. Svält, sjukdom, tvångsarbete, kyla, trängsel. Och skräcken.

Tystnaden.

De som skickades åt vänster hamnade här. Puttade nerför trappen längst ner i bild. Rakt in i duschen för att gasas ihjäl. 1,1 miljoner människor har vandrat denna väg. Ofattbara siffror. Massmord.

Liken forslades hit till ugnarna där de sedan brändes. Varpå aska från skorstenarna föll ner på familjemedlemmar som visste att det kunde vara deras egen mamma, pappa eller annan släkting som landade på deras axlar.

Reflektion.

Avrättningsväggen.

Förintelsens minnesdag. Vi får aldrig glömma.

All kärlek ❤️

Under helgen har jag lärt mig ett nytt ord.

Phubbing.

Ni vet när man undviker en annan människa genom att kolla i telefonen.

Handelsanställda har tagit det så långt att de ser det som ett arbetsmiljöproblem då kunder pratar i sin telefon eller har musik i öronen när de ska betala i kassan och på så sätt undviker den som sitter mittemot.

Och det kan banne mig ligga nånting i det här beteendet.

Hur känns det egentligen när man försöker ha ett adekvat samtal med en människa som inte kan ta sina ögon från sin skärm?

Eller hur känns det när den man pratar med plötsligt måste kolla ett sms som plingade till, och självklart måste svara på det smset som nyss var så livsviktigt att läsa?

Att vara den som blir ignorerad är inte så roligt faktiskt. Händer det en gång är väl det ok. Men händer det gång på gång känns det inte roligt längre. Att bli avbruten. Att känna sig åsidosatt. Att vara nummer två.

När sen den människan, mot förmodan, anser sig vara färdig med sin skärm, har man ju för länge sen missat poängen. Tajmingen. Man har glömt bort vad man pratade om, vad man ville berätta. Det är redan passé. Det man hade på hjärtat.

Vad händer till exempel i ett litet barn som försöker få kontakt med sin vuxen? Genom blickar och kroppsspråk och sen genom ord? Och den vuxna märker över huvud taget varken skiftningarna i barnets ögon eller i barnets beteende?

Vad händer i en parrelation/kompisrelation eller förälder- ung vuxenrelation där man känner sig bortvald gång på gång? Där telefonen är nummer ett.

Jag kan absolut förstå tillfällen där man utnyttjar situationen och skyller på telefonen när man verkligen vill undvika ett samtal eller vid ett spontant möte på stan och man varken har tid eller lust att snacka. Eller om det är ens barn som ringer och man behöver svara.

Men. Är det så otroligt viktigt att läsa det där smset på direkten? Skulle inte det kunna vänta några minuter. Eller tio. Och är behovet att svara på smset på en hundradels sekund verkligen så stort?

Jag tror att det här gör någonting med en människa i längden. Att känna sig ignorerad, bortvald.

Jag ska verkligen inte kasta sten i glashus här. Jag har själv absolut en del att tänka på.

Vem vill innerst inne få den framför sig att känna sig som nummer två? Eller är du en av de som faktiskt inte bryr dig? Varken av att bli avbruten i ett samtal eller att det är du själv som avbryter?

Vad tror ni?

All kärlek ❤️

Jag längtar så in i Norden efter min fina bror och hans familj. Jag har inte träffat dem sen i somras. När de hälsade på i vår sommarstuga. Jag vill inget annat än att krama om hans tre älskade barn. Förra våren la jag in om lite extra semester just bara för att kunna få umgås med dem lite, lite mer än vad mina besök brukar utgöra. Jag ville hämta dem i skolan. Jag ville hälsa på i förskolan. Jag ville, och vill fortfarande, se och få uppleva en liten del i deras vardag. När vi bor i så olika delar av Sverige blir inte vardagen just så mycket vardag när vi brukar ses. Det blir mycket annat. Men inte så mycket vardag. Men tyvärr just då infördes rese-rekommendationer på att inte åka hemifrån med mer än två timmar. Och inga vuxna fick iallafall vara med i skolan eller på skolavslutningen. Så jäkla tråkigt. Jag längtar och jag saknar så det gör nästan ont.

Mamma har jag inte varit hemma hos på snart ett år. Jag har varit på besök i hennes hemstad några gånger men inte hemma hos henne. Hon bor ju bara en timmes bilresa härifrån så att åka till henne över dagen har ju funkat. I våras hade vi picknick i Nån park och i somras åt vi på uteservering nånstans kring hennes nejder. Jag sprang in och ut i butiker och letade efter ett speciellt klädesplagg som hon verkligen ville ha. Medan hon stod ute och väntade, för hon fick inte följa med in. Min mamma var här på julafton och firade med oss ute på altanen. Som tur var sken solen den enda soltimmen Linköping hade i december, just på julaftonen.

Pappa har jag knappt träffat på ännu längre. Han har flyttat från Floda till en helt annan stad i ett helt annat landskap. Och jag har inte ens varit där. Jag har inte sett han och hans frus nya paradis på jorden. Som inte ens är nytt längre. Min extra semester som jag som sagt hade lagt in om för ett år sedan, inkluderade även några dagar hos dem. Få umgås med dem. Men det blev inget av med det. Heller. För de bor också mer än två timmar härifrån och tillhör riskgrupp. De kom förvisso förbi Nån dag hemma hos oss med sin husbil under sommaren. Så vi hade en kväll på altanen tillsammans.

Jag saknar er alla!

Så himla, himla mycket. Jag vill krama er! Jag vill krama er så mycket och så länge.

Men jag håller i. Jag håller ut. Det är inte roligt nånstans. Men självklart gör jag det. För vad är alternativet? Att leva på som vanligt? Som om inget har hänt. Nej. Inte för mig.

Och jag vet att snart kommer tiden då vi kan ses igen.

All kärlek ❤️

När vår son var 12 år tog han ett aktivt beslut. Han stod i ett vägskäl och valde sin väg. Efter år med bland annat en syslöjdslärare som aldrig förstod.

”Jag kan bli en sån som hon tror att jag är. Men det vill jag inte. Jag vill att hon ska veta att jag gör mitt allra, allra bästa!”

När man alldeles för ofta får höra samma sak hela tiden. När man alldeles för ofta får höra att man tex är lat, bekväm, inte lyssnar, borde veta bättre. Att man bara ska skärpa sig och tänka till en extra gång.

Vad händer inombords då? Vad händer i en människa som alltid får höra att man gör fel? Att man borde veta? Att man stör?

Till slut blir det sagda en sanning för en själv. Tyvärr även för hela omgivningen runt omkring som eventuellt samtidigt får höra samma sak. Det sagda lägger sig som en stor, otrevlig och obehaglig klump i hjärtat och vare sig man är 12, fem, 18 eller kanske ill och med vuxen så gör det så innerligt ont att få höra att man aldrig duger. Till slut tror man på att så faktiskt är fallet. Att man inte duger. Till slut är det, det enda man kan. Att inte vara tillräcklig. För man vet inget annat.

Och jag lovar. Det är bra mycket lättare att bli en sån som förväntas av en. Att bli en sån som andra tror att man är. Leva upp till förväntningarna. Än att faktiskt få andra att förstå att man innerst inne gör sitt allra, allra bästa. För då visar man sig sårbar.

Att då aktivt välja sin egen väg.

Det är en inre styrka som är otroligt stark. En inre styrka som visar på både självinsikt och egenvärde, medvetenhet och självkännedom samt en stor portion vilja att få andra att förstå.

Vare sig man är 12, fem, 18 eller till och med vuxen. Så har du rätt att vara dig själv. Men man kanske behöver lite förståelse. Eller ganska mycket förståelse till och med. Bli sedd, förstådd och bekräftad utan att bli dömd, bedömd, hånad eller kränkt.

Förståelse för att den rätta vägen för dig – kanske inte är den rätta vägen för mig.

Ljus och kärlek ❤️

Firar in 2021 under fullmånens starka sken. 🌕

Startar det nya året med känslan av att ta emot kraften och energin som fullmånen ger. Energi och kraft som hjälper mig på traven att våga släppa taget om det som inte längre ger mig nåt. Ta emot. Känna. Våga. Släppa. Låta det ske. Låta det landa.

För det behövs sannerligen. Så in i Norden mycket skit som tar så otroligt onödig plats i hela systemet. Rensa bort. Ge plats. För att så mycket starkare kunna ta mig an det som väntar med både nyfikenhet, ett inre lugn och med en vilja att lära mer.

Tacksamhet. Kärlek. Två ord som känns så innerligt starkt just nu. Tacksamhet över det som finns. Kärlek över det som är. Känslor jag tar med mig in i det nya.

Önskar er alla ett gott nytt, friskt och starkt 2021!

Tacksamhet 🙏 och kärlek ❤️