Månad: juli 2026

Inser att ju äldre jag blir – desto skönare och enklare är det att inte bry mig om vad andra tänker och tycker. Herregud, vad skönt det är.

För ojj, vad jag har gjort just det. Alltså påverkats av vad andra har tyckt. Andra har sagt. Så mycket att konsekvenserna av det har gett mig sår som jag fortfarande försöker läka. Det har varit en tuff procedur som jag har behövt hjälp med. Liksom få bekräftelse på att mina upplevelser och mina känslor faktiskt är sanna. Det kan ingen ta ifrån en.

Inser också att det är så väldigt viktigt att spara och lägga min energi på aktiviteter och människor där jag känner mig trygg och sedd. En plats där jag tycker om den jag är. Få energi. Inte bara ge. Som den people-pleaser jag är och har varit under i stort sett hela mitt liv, en strategi jag utvecklat sen barndomen, är det skapligt skönt att få känna trygghet någon annanstans ifrån. Inte enbart genom att vara just en people pleaser, göra andra glada och nöjda. Att ha förstått den skillnaden. Vilket underverk!

Jag tror emellanåt att jag har kommit en bra bit på väg. Det har jag verkligen. Men så händer nåt plötsligt och mitt nervsystem triggas igång. Jag är numera inte lika rädd för känslorna som kommer då. Kan sitta med dem. Sätta ord på dem. Har under årens lopp lärt mig att jag har fullständiga rättigheter till mina känslor. Precis som alla andra.

Så många gånger jag har gått ifrån min magkänsla bara för att inte ha varit stark nog. Inte riktigt pallat för grupptrycket, samhället, skolan eller anhöriga. Så många gånger jag har fått höra att jag är alldeles för känslig och till och med överkänslig.

Fast jag vetat om att min magkänsla sagt nåt annat, har jag gett med mig. Otroligt korkat. De konsekvenserna jobbar jag fortfarande med.

Nu när jag snart fyller 55 år är jag riktigt tacksam över min känslighet. Min intuition. Jag är stolt över den. Den ger mig förståelse för andra. För mig själv. Jag står för den. Den ger mig kraft. Den hjälper mig på många sätt. Om jag bara vågar lyssna på den.

Köpte mig en egen liten tavla häromdagen.

All kärlek 🧡

Sitter på min trapp och dricker mitt morgonkaffe. Första koppen på morgonen är absolut den bästa. Doften. Smaken. Rent ljuvligt.

Här sitter jag alltså, på min trapp ute på landet. Vi har utemöbler på altanen men jag väljer ändå alltid trappen. Älskar vår lilla trapp. Jag tar den blåa sittdynan och så sätter jag mig. Egentligen inte alls skönt. Men ändå är det den skönaste platsen jag vet.

Kaffet smakar som vanligt. Just nu blev det pulverkaffe. Precis lika gott, enligt mig.

Grannarna börjar vakna. Jag hör hur det öppnas bland dörrarna. Röster som pratar.

Jag ser att mina blomkrukor ekar tomma. Inte en blomma har jag planterat i år. Och har absolut inte känt någon stress över det. Över huvud taget. För jag tänker – att då har jag valt att göra något annat istället. Som jag hellre la tiden på. Gud vad skönt.

På grusvägen en bit nedanför oss ser jag hur människor i området börjar ta sina förmiddagspromenader. Det är full trafik på den lilla vägen. De passar på. SMHI har ju varnat för skyfall den här lördagen. Efterlängtat ju. Men det är blå himmel och ganska frisk och skön luft. Än så länge. Jag hör inget plask från badplatsen eller från trampolinen på andra sidan viken. Algerna ställer till det. Jag hör bollar sparkas på. Barn som skrattar. Magiska sommarljud.

Människor i alla åldrar passerar här nere på vägen. Både enskilt men för det mesta i grupp. Så känns det lite. Att man gör mycket i grupp här på landet. Man gör saker tillsammans. Hela familjer med generationsboende, eller med sina gäster. För det mesta alldeles fantastiskt mysigt så klart. Dock kan det som alla vill ska vara så himla mysigt och trevligt, också bli en förväntan med en viss tyngd i.

Förväntningar. Så många olika förväntningar det finns. Egentligen är det ju en förväntan per individ. Och när de här olika förväntningarna kanske inte matchar riktigt, riskerar det att måhända kännas en aning tufft.

Framförallt kan förväntningarna inför en ledighet, en sommar, en semester kännas överväldigande. Man vill så himla mycket. Allt ska vara så perfekt. Man ska hinna med allt man inte har hunnit. Man ska umgås. Renovera. Mysa. Bada. Fixa allt som bara har blivit liggandes. Läsa böcker. All mat som ska fixas. Helst flera gånger om dagen. Barn som ska roas. Få in träningen. Grillkvällar. Göra utflykter. Som man hade behövt boka i februari för att säkert få tillgång till en plats. Men om man missade det i februari, för vem vet i februari vad man vill göra i juli, kan det börja kännas en aning stressigt. Ha en plan. Ha en plan B. Och alla i familjen ska gärna hålla sams samtidigt. Samt ha roligt.

Hela den grejen kan vara en tuff kombination.

Jaha, nu är kaffet iallafall uppdrucket.

Snart är jag en av dem som tar en promenad här längs våra mysiga grusvägar. Kanske jag då blir en av dem som någon lägger märke till, medan någon tar sin kopp kaffe på sin lilla trapp. Och dokumenterar i sin lilla blogg.

Vem vet.

All kärlek 🧡