En riktig jävla skitdag. Från början till slut. En utmanade dag på jobbet och sen har det liksom bara fortsatt. Det är bara att rita ett stort svart kryss över hela den här onsdagen.
Nu när klockan snart slår 23.00 så kan jag nästan bara skratta åt hela skiten.
Man får helt enkelt bara bryta ihop och komma igen. Kavla upp ärmarna och kämpa sig igenom. Och det är en rätt skön känsla. Att veta att man gör det. Känslan av att styrkan finns där. När den som mest behövs. Tårar rinner för en stund och man sliter ändå på. För vem gör det annars? Man bara måste. Det är genom såna här prövningar man växer. Samtidigt som man nånstans ska lära sig nåt av det som händer.
Försöker just nu, liggandes här i min sköna säng, lista ut vad det är universum vill att jag ska ta till mig av just den här jäkla dagen. Kanske att jag ska lita på mig själv. Kanske att aldrig ta något bara för givet. Kanske att det är dags att börja kasta skräpet som aldrig nånsin mer kommer att behövas. Både inombords och utombords. Kanske nåt helt annat.
Och att det sen finns vänner som ställer sig bredvid när det stormar som mest. Utan att tveka. Då rinner tårarna igen.
I morgon är en annan dag. Och på fredag är det studenten som gäller.
Heja livet!
Life of Ingela 