Månad: mars 2020

Besökte en av bokhandlarna här i stan. Det älskar jag. Kan gå omkring därinne riktigt länge. Klämma och känna lite. Läsa baksidor. Kolla nya utsläpp. Märker att jag dras till böcker som har gula nyanser på sina omslag. Märkligt. Vad är det med gula böcker? Eller med mig?

Den här dagen var jag alldeles ensam i butiken. Inte en annan besökande själ nånstans. Hade butiken helt för mig själv. Hittade två böcker jag ville ha. Gick fram till kassörskan. Hon frågade om jag var medlem. Ja, det var jag ju. Hon bad om legitimation. Jag lämnade fram mitt körkort som hon blippade i sin kassa.

Jag fick tillbaka körkortet och la ner den i min plånbok. Och sen la jag liksom ner hela plånboken i väskan.

Det blir 144kr, sa hon plötsligt. Haha, jaha – du menar att du vill ha betalt också, svarade jag skrattande medan jag åter tog upp plånboken ur väskan.

Ja – vi har så få kunder nuförtiden, så att när nån äntligen handlar nåt ser vi gärna att den betalar för sig! sa hon. Och skrattade högt tillbaka.

Sen stod vi där med nästan två meters avstånd mellan varandra och skrattade åt hela den här bisarra situationen.

Som i sig inte alls är rolig. Nånstans faktiskt. Men som blir ändå lite lättare. Med värmen mellan individer.

All kärlek ❤️

För många herrans år sedan anmälde jag mig till en av Stadsmissionens alla grupper. Just där, och just då var det livsnödvändigt för mig att få ta del av deras gemenskap och deras gedigna kunskap och erfarenhet. Och det visade sig vara bland det bästa jag nånsin har gjort i hela mitt liv.

Bland det viktigaste jag lärde mig under den tiden var att sluta lägga energi på sånt som jag inte kan påverka. Totalt onödigt att göra det faktiskt.

När jag förstod detta insåg jag att jag hade ännu mer energi till det som jag faktiskt kan göra någonting åt.

Jag säger inte att det har varit en lätt lärdom. Det har krävts oändligt med träning. Och jag behöver fortfarande då och då påminna mig själv om det.

Tyvärr är det ju ibland väldigt lätt att ta på sig ansvar som inte hör hemma hos en själv. Och herregud så himla skönt det är när skuld och skam, ansvar och annat tungt läggs där det ska vara. På rätt ställe.

Och så dyker ett okänt jäkla virus upp.

Som svensk är jag van vid att leva det liv jag själv vill leva. Ingen har sagt åt mig hur mitt liv ska se ut. Och jag har inte lagt mig i hur andra har valt att leva sina liv.

Plötsligt är livet annorlunda. Det som var som vanligt för två veckor sedan – är inte längre som vanligt.

Plötsligt har vi svenskar en hel del rekommendationer att följa. Till och med en del förbud. Vi är inte vana. Vi är verkligen inte vana vid att staten plötsligt ska bestämma eller rekommendera oss hur vi ska leva våra liv. Vi vill bestämma själva.

Men läget är annorlunda nu. Vare sig vi vill det eller inte.

Dock. Så länge det handlar om ”rekommendationer” har vi individer ett eget val att göra. Det är då vårt så kallade sunda förnuft kommer till tals.

Hur använder vi oss då av vårt eget folkvett? Har vi ens nåt när det kommer till kristider? Hur väljer vi att agera?

Väljer vi att lyssna på myndigheterna? Eller väljer vi att köra vårt eget race? Som om ingenting har hänt.

Tänker vi solidariskt – eller tänker vi äsch, min unge blev hemskickad från förskolan/skolan men har bara lite hosta så vi kan fortsätta göra som vi vill? Eller jag är inte rädd för det där viruset så jag tänker minsann göra som jag brukar.

Valet är vårt eget.

All kärlek ❤️

”Man får göra det bästa av situationen”, säger mamma och umgås med sin granne med varsin öppen ytterdörr.

Och jag älskar att de båda två har varandra.

Älskar alla kreativa lösningar som människor kommer fram med när det väl behövs.

All kärlek ❤️

Tvättar händerna så frekvent nuförtiden att min Touch ID har börjat strejka.

Också en konsekvens i dagens läge 😎

All kärlek ❤️

Att ha som arbetsuppgift att driva undervisning för att ge de allra, allra yngsta medborgarna i vårt underbara land så mycket lärande som det bara är möjligt – så får man väldigt mycket tillbaka. Oftast i form av ren glädje, tillit, nyfikenhet och hur mycket värme som helst.

I tider som dessa, när landet är i den största krisen i mannaminne, så visar det sig ännu tydligare vilket oerhört samhällsviktigt yrke vi har. Medan ni jobbar lär vi era barn.

I måndags fick vi nya riktlinjer att följa från Linköpings kommun. Riktlinjer som gäller både barn och pedagoger.

Från i tisdags har jag inte snutit en endaste näsa. Jag har inte fått en ynka nysning över ansiktet, och jag har inte fått ett uns av hosta över min mat.

Stort tack till alla er vårdnadshavare som har tagit detta på allvar. Stort tack för att ni har lyssnat och har förstått. Eller förstått och förstått förresten. Det har nog ingen gjort egentligen. För vad sjutton är det som händer?

Men stort tack för att ni har accepterat det som är så oerhört viktigt att ta till sig. Att genom att hålla era barn hemma med minsta förkylningssymptom så är ni med och minskar/ fördröjer smittospridningen och kanske genom det bidrar till att sjukvården kan hinna med.

Stort tack!

Och all kärlek till oss alla ❤️

Pratade med min kära mor i telefon häromdagen. Och plötsligt under vårt samtal kände jag att ….. nemän, det här samtalet har ju jag haft förr. Jag hade liksom hört det tidigare.

Och så kom jag på det. Det var för cirka 35 år sedan. Och då var det ombytta roller, kan man säga.

Jag: – Mamma, nu stannar du hemma!

Mamma: – Jaja, men jag är ju bara ute nuförtiden när jag tar mina powerwalks flera km varje dag och när jag handlar.

Jag: – Klart du ska fortsätta med dina kilometer. Men handla hjälper vi dig med.

Mamma: – Men åh, då blir det ju ännu tråkigare.

Jag: – Ja, det är möjligt. Men läget ser ju ut så.

Mamma: – Men jag klarar mig själv.

Jag: – Jag förstår det, men nu är det ju så här. Och du mamma, det är inte farligt att ha tråkigt.

Jag älskar dig mamma – och tack för att jag får dela vår lilla konversation med ett litet skratt.

Ja, jösses. Att plötsligt kanske behöva bli beroende av andra människor när man är van att klara sig själv. Inte alls så roligt. Inte för någon. Oavsett. Det är självklart en stor utmaning. Och kanske behövs det en stunds bearbetning. För det som var normalt igår – är fan inte normalt idag. Och nu för tiden har man ingen aning om hur världen ser ut nästa morgon när man vaknar. För en månad sen var den stora debatten att plastpåsen ska kosta 7kr. Perspektiv.

Jag tror inte att min mamma är ensam om att känna precis så här. Och jag tror inte att vi är ensamma om att ha haft just den här sortens dialog under de senaste dagarna. Där rollerna liksom har blivit precis omvända.

Lite roligt mitt i alltihopa ändå.

All kärlek ❤️

Känslan av bristen på kontroll. Känslan av att inte kunna leva det liv man helst av allt skulle vilja leva. Leva begränsat. Efter regler som andra har bestämt över mitt eget huvud. Jag undrar om inte det är den största utmaningen för de flesta av oss. Att inte kunna vara med och påverka sitt eget liv. Få göra som man vill.

Och allt gick så himla fort. Det som var helt normalt för oss människor för två veckor sedan är inte längre alls helt självklart. Varken hjärta eller hjärna har liksom hunnit med. Omställningen är brutal. I hela världen. Ingen har varit med om den här situationen tidigare. Att världen liksom bara stänger ner.

Och då är det inte alls särskilt märkligt att en viss rädsla tar över hos människor. När man inte vet. När man inte längre har kontroll. När man är rädd är det lätt att ta beslut i stundens hetta. Och agera därefter.

Vi behöver alla dra vårt strå till den där stacken som kallas solidaritet. Ett så kallat samhällsansvar. Hjälpas åt. Hjälpa varandra. Stötta varandra. Så gott vi bara kan. På det sätt vi bara kan. Och ha förståelse för att vi alla reagerar olika.

Tar tex toapappret slut hos grannen som är i karantän – har du säkert någon rulle liggandes som du kan ge bort.

Allt för att minska/ fördröja smittspridningen så att sjukvården hinner med alla som blir riktigt sjuka. För det vill ju både du och jag.

Ensam är inte särskilt stark.

All kärlek ❤️

För första gången på hela 2020 tog vi oss till landet denna helgen. Så efterlängtat och så underbart. Det visade sig att till och med adventsstakarna sen i julas stod kvar när vi anlände. Jajustja.

Det var även vårt första besök sen yngste sonen hade sin nyårsfest här med sina kompisar.

Asså – att göra värnplikten har sina sidor ändå. Lämnar de så här snyggt efter sig så får Grabbarna komma hit fler gånger helt enkelt.

Annars var det helt obeskrivligt skönt att få komma ut till landet en liten stund. Jag struntade i kaffet. Jag hoppade direkt till det första glaset kallt rosé på trappen istället.

Ingen Corona så långt ögat nådde. Eller örat hörde. Bara vara. Andades. Njöt av det enorma glittret som speglade sig i havet medan världen utanför just den här lilla bubblan stänger ner det mesta som finns.

Man kan säga att vi iallafall har bidragit med vårt samhällsansvar denna helg genom att inte ha utsatt nån annan för eventuell smitta förutom varandra. Ett dygns karantän kan man kanske kalla det. Ett ord som använts en smula mer frekvent i dessa dagar.

Men nu är det söndagkväll och man är tillbaka till verkligheten med allt vad det innebär. Mest Corona och det.

Det här viruset lämnar enorma spår efter sig. För hela världen. På så väldigt många olika sätt. För alla som blir sjuka i första hand så klart. Och vid en sån här världskris märks det ju tydligt vilka yrken som betyder som allra, allra mest. Stort tack till alla er, ingen nämnd ingen glömd, som faktiskt finns när vi andra är sjuka eller behöver livsnödvändig hjälp.

All kärlek ❣️

Det känns som i en film. Overkligt och helt surrealistiskt. Vad är sant? Och vad är inte sant? Rädslan för det okända är helt klart en aning läskigt. Det är viktigt att ha respekt för. Och samtidigt försöka behålla lugnet.

Hyllor i mataffären gapar tomma. Pasta är slut. Toapapper är slut. Anställd på ett av apoteken jag själv har besökt blir utskälld efter noter för att det inte finns munskydd.

”Jag går och tar en kopp kaffe”, sa apotekaren till sin kollega, som då expedierade mig, när damen med utskällningen till slut hade lämnat butiken. Samtidigt som min expedit säger medan hon räcker mig mitt kvitto att hade alla tagit med sans och balans – hade det räckt åt flera.

Min mamma som är pensionär, berättar att hon o hennes vänner nu minskar sina träffar på stan där hon bor, och att pensionärsklubbarna ställer in sina event på obestämd tid. Mamma berättar vidare att hennes väninna har blivit uppringd av sin läkare med rådet att inte besöka Ica i dagsläget. ”Så är läget för oss åldringar nu”, säger mamma. Isolering.

Bara ett konstaterande. Så är det just nu. Vill egentligen inget hellre än att ta hem henne till oss, men pga smittorisken gör jag ju självklart inte det.

Alla får ta sitt eget samhällsansvar. På det sätt man kan. Livet sätts på paus en smula. Inget är såklart viktigare än hälsan.

Många drabbas på sätt som vi kanske aldrig har upplevt tidigare och vi får vara rädda om varandra så gott vi kan.

Världen blir nog sig aldrig riktigt lik. Det blir ett före – och ett efter. Vare sig man vill det eller inte.

All kärlek ❤️

Lyssnade på tv- nyheterna i morse ( lördag ) medan jag plockade runt i köket. Ni vet när man tror att man städar, men det enda man gör är att flytta runt på högar och grejer. Lurar sig själv så att säga.

Plötsligt hörde jag nåt i bakgrunden som fångade mitt intresse.

En studie som gjorts visar tydligt hur kvinnans menstruation påverkar hennes prestation. Och dessutom har oftast tränarna ( som då är män ) absolut ingen kunskap inom ämnet heller och därför pratas det ej om det som påverkar kvinnor kanske under flera veckor i månaden på olika sätt.

Klicka här

En studie som påvisar att vår månatliga menstruation påverkar vår prestation.

Asså – jag tror jag storknar!

Hahahahahahahah! Tillåt mig storskratta.

År 2020 kom den alltså. En studie på det vi kvinnor egentligen har vetat i flera tusen år.

Självklart påverkar det oss kvinnor på olika sätt. Lika många sätt som det finns kvinnor. Alla är vi ju olika och unika Individer.

Men att det på något vis påverkar är ju glasklart. Ibland mer. Ibland mer.

Mensen behöver komma upp till ytan. Pratas om. Inte skämmas över. Det är ju något halva befolkningen ändå har.

Minns när jag var yngre. Gick tex i nian och jag var en smula osugen på att följa med till simhallen på idrotten med stans blödning, eller hade mensvärken from hell och vi skulle kuta runt i spåret fort som attan den idrottslektionen. Det var ju knappt jag vågade säga det ens – be mamma eller pappa ( främst pappa ) om ett intyg att jag skulle få slippa. Att jag inte kunde. Och så gick det åt skogen med den löpningen den dagen.

Kämpa mensen! Fullt naturlig och ska finnas där. Finns den inte. Det är då man ska börja bli orolig. Om man inte är gravid vill säga. Men det kan man ju också vara orolig över i och för sig som elitidrottande kvinna. Men det är av helt andra orsaker än just mensen.

All kärlek till mensen ❤️