Jaha, vad är då en femenist?
När jag var liten hörde jag ordet ”femenist” för första gången. Jag kan inte ha varit särskilt gammal och Jag förstod aldrig vad det egentligen betydde, det där ordet, mer än att de som påstod sig vara just femenister inte var särskilt populära i alla sammanhang.
Ju äldre jag har blivit desto mer har jag förstått. Som tur är. Det är det som är det goa i att faktiskt bli äldre. Man blir även lite förståndigare faktiskt. Förhoppningsvis iallafall.
Jag har känt och klämt på det där ordet ”femenist” länge. Sen jag var en liten flicka och hörde nåt om ullstrumpor när vuxna pratade.
Vad är femenist? Varför är det så laddat? Varför är det ett så laddat ord? Ett sånt laddat tillstånd? Det beror säkert på vem man frågar tror jag.
Ställer jag frågan till mig själv numera så är jag självklart en femenist. Det är klart jag är en sån. Jag är en sån som kan sälla sig till femenisterna. Med eller utan ullstrumpor på. Med eller utan rakade ben.
För mig handlar det enbart om alla människors lika värde. Easy as that. Oavsett kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller annat trivialt som en del vill göra skillnad på. Jämställdhet helt enkelt.
För mig är det en självklarhet att kvinnor ska tjäna lika mycket som en manlig kollega som gör exakt samma jobb. Det är en självklarhet att kvinnor ska kunna gå i vilka kläder de än väljer att bära utan rädsla för stt bli utsatta för sexuella trakasserier eller att bli våldtagna. Alla kvinnor ska kunna känna trygghet var de än befinner sig. Hemma, på jobbet, bussen, joggingspåret, i skolan etc. Det är självklart att kvinnor bl.a. ska få välja vem de vill gifta sig med. Utan att vara könsstympade. Eller hur många barn de vill ha. Och att alla flickor ska få utbildning är ju A och O för att sedan kunna sprida kunskapen vidare.
Det jag nu undrar en liten smula är, hur når vi dit egentligen? Vägen känns ju onekligen ofantligt lång och krokig och taggig. Och ändå så finns det folk som känner att ”Metoo” har gått helt överstyr.
Var ska man börja då undrar jag? Om inte med ett ”metoo” -uppror? Är det inte att visa världen att ”stop, det räcker nu” ett fantastiskt sätt att påvisa för alla, inte alla män och kvinnor gubevars, att vi kvinnor allt är att räkna med!! Att det faktiskt inte går att göra hur man vill med en kvinna längre. Utan att på nåt sätt ta bort romantiken…eller flirten. Det är inte det jag menar. Vi vill inte gömma oss längre.
Hur kan samhället bli mer jämställt då? Vad är nyckeln?
Det jag ser och upplever sen en tid tillbaka, är att det är flickorna, som senare blir tjejer, som ännu senare blir kvinnor, det jag upplever är att det är dessa som blir mer och mer högljudda, försöker ta mera plats, säger ifrån mer och mer, kräver mer och mer. Stampar hårdare och hårdare. Hörs och syns mer och mer alltså. Vilket är toppen!
Men. Det finns även ett men här. Är det meningen att det är tjejerna som ska bli som ni män? Är det meningen stt vi ska uppfostra våra små flickor till att bli så som ni killar? Är det det som är det ultimata målet? Bli sådär macho, som ni? Är det bara vi och våra små döttrar, som behöver Göra den stora förändringen? Ska kvinnorna verkligen dra det stora, tunga lasset på egen hand?
Kan det inte vara så att det är meningen att vi kan mötas liksom halvvägs? Lite på mitten sådär.
För tänk om vi skulle kunna hjälpas åt med det här arbetet? Göra det tillsammans? Och jag vet att det finns män som försöker, absolut gör jag det. Men ni är för få. Ni behöver bli flera.
Tänk om ni män skulle kunna tänka er att bidra med er lite mjukare sida. Visa upp en mjukhet där ni kan visa ömhet och förståelse för det som faktiskt händer kvinnan eller dottern i era liv. Sänka era volymer på rösten en smula. Släppa in kvinnorna. Lita på oss. Lyssna på oss. Låta oss. Lär era döttrar och söner en annan framtid.
Jaha….
Det var lite av de tankar som jag hade den här tisdagkvällen.
Vad är femenist för dig?
Life of Ingela 