Jag har ju ätit pepparkakor

Att sitta och konversera med barn är ju helt otroligt underbart.

Att få ha den ynnesten att få göra det på mitt jobb är ju till och med rena rama lyxen.

Idag vid lunchen satt jag och några 3-4 åringar och samtalade. Den här årstiden hamnar snacket inte helt otippat och rätt lätt på tomten. Och finns verkligen han? Det blir många intressanta diskussioner ska ni veta.

Som idag till lunchen.

Jag: Men säger tomten nåt när han kommer, tror ni?

3-åring: Vet inte.

4-åring: Kanske ”finns det några snälla barn här?”

Samma 3-åring: Ja det finns det. För jag har ätit pepparkakor.

Underbart!

Men. Sen när vi har ätit klart, och jag reflekterar lite över vårt samtal vi hade kring bordet, kommer tankarna.

Plötsligt tänker jag på en flicka som jag kände för ett par år sedan. Vi satt också och pratade om tomten vid den här tiden på året. Om hur tomten ser ut och vad tomten säger. Enligt henne finns det två olika sorters tomtar. De röda som är goda och snälla, och så finns det de som är gröna och som är onda. Den här flickan gick på efterlängtad julledigt och kom sen tillbaka till förskolan. Så ledsen. Hon var så väldigt ledsen. Hon sa att tomten aldrig hade kommit hem till henne. Hon fick aldrig chans att träffa den rödklädde. Han hade bara ställt säcken utanför dörren. Och gått. Utan att säga nåt.

”Är jag inte snäll”, undrade hon, ”eftersom tomten inte kom till mig?”

Jag blev helt tagen på sängen. Helt ställd av hennes nånstans, ändå så kloka fråga.

Jag kramade om henne ordentligt och sa att hon var världens snällaste människa, och att tomten hade varit inne hos henne medan hon sov. Jag berättade att han hade tittat på henne och försiktigt klappat henne på kinden. Utan att hon hade vaknat. Då kramade hon om mig tillbaka och jag kände hur hon började att slappna av. Vi satt där sen och vaggade fram och tillbaka ett bra tag, hon och jag. I total tystnad.

Där och då började jag tänka på alla de barn som faktiskt aldrig får se tomten på riktigt. Som aldrig får chansen att träffa den här rödklädde ikonen. Hur känner de? En del bryr sig självklart inte. Det är inte så himla knussligt med om tomten kommer på besök eller inte. Men en del kanske emellertid bryr sig ganska mycket. Och funderar en hel del. Många barn träffar tomten varje år och behöver aldrig ens slåss med de här tankarna.

Och jag tänkte på alla de vuxna som till och med hotar med tomten, att om barnet inte är snällt så kommer han inte. Eller de får bli utan julklappar. Vad ger det för känslor hos barnet?

Med flickan i knät började jag även att tänka på att om jag över huvud taget hade gjort rätt som på mitt sätt försökte rädda situationen och som påstod att tomten visst hade varit hos henne. Eller skulle jag ha sagt att varför hon inte hade träffat en tomte beror helt enkelt på att tomten inte finns? Att det är nåt som vi vuxna bara har hittat på. Eller…..finns han? Är nån helt säker på att han inte finns?

Efter vårt samtal vid bordet idag tänker jag återigen på den här flickan. Hon som var så väldigt olycklig över att hon kanske inte var tillräckligt snäll. Undrar om hon ännu har förstått vilken fin och underbar individ hon är?

All kärlek!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s