Författare: lifeofingela

Har varit och sett Tårtgeneralen på bio. Den berörde.

En hel del fniss med hög igenkänningsfaktor med tanke på att det i alla städer finns människor där alla känner till alla.

En hel del ångest med hög igenkänningsfaktor vad gäller hur människor behandlar andra människor. Hur illa faktiskt människor gör andra människor.

Utanförskapet. När individer går utanför normen. Inte följer strömmen.

Men också lyckan och värmen när det finns människor som är villiga att gå emot strömmen och absolut inte bryr sig om ”vad alla andra” tycker eller anser.

Människor som vill hjälpa. Som står kvar när det blåser som hårdast. Människor som ger andra människor en chans.

Vi är alla så olika. Ingen människa är den andra lik. Och det finns ingen, absolut ingen, som är bättre eller sämre än nån annan. Vi är bara olika.

Lärdomen att hantera varandras olikheter på är ett livslångt lärande. Varje möte lär oss nya saker. Om vi vill. Utan att håna eller skratta. Eller bli förbannade.

Alla människor har rätt till sin egen plats här på jorden. Hur olika vi än är.

Och jag önskar att fler vore som syrran på det där bageriet som tog sig an Hasse P’s idé och skapade den där magiska smörgåstårtan.

Jag önskar att jag var så stark som hon.

All kärlek!

Den här veckan har alla mina kollegor valt att vara sjuka. Samtidigt. Eller valt och valt. Att bli sjuk kanske man inte väljer helt frivilligt. Så klart. Men sjuka har de varit. Allihopa. På en och samma gång.

Min klippa den här veckan har varit en vikarie som har jobbat för en kollega som har varit sjukskriven sen några veckor. Hon och jag har hållt ställningarna ordentligt. En 23 årig tjej som har ställt upp till hundra procent hela veckan och med nya tider varje dag har hon inte klagat eller ifrågasatt en enda gång. Att bara få ihop ett fungerande schema har varit ett kapitel för sig kan jag säga. Med öppningar och stängningar, och utan vetskap om det kommer en ny vikarie under morgondagen eller inte. Hon har inte vikit en cm. Fast det har brunnit rätt hårt de här dagarna.

Vi har slitit hårt tillsammans. Men ändå samtidigt skrattat och haft roligt. Vi har skojat om situationen och vi har haft orken med glimten i ögat. Under en kort period funkar det. Nästa vecka hoppas jag att vi är ett helt och friskt arbetslag igen. Både för mina sjuka kollegors skull, det är aldrig kul att vara sjuk, och för min egen skull, det är aldrig kul att vara ensam. Ni behövs. Jag behöver er. Ni är viktiga.

I fredags köpte jag med mig choklad och en bukett tulpaner till min klippa. För att visa min uppskattning. För att visa min tacksamhet över hur hon har hanterat den här veckan. Hon blev ordentligt glad.

Och what goes around, comes around. Under eftermiddagen i fredags kom en mamma med en fin blomma. Till mig. Hon kände och hade sett att jag hade haft en tuff vecka och ville visa sin uppskattning.

Men herregud så himla fint av henne. Jag blev helt tagen på sängen och jag kände hur huden knottrades under mina överdragskläder där jag satt i sandlådan med hennes dotter bredvid mig. Mina ögon tårades och först då kände jag hur trött jag faktiskt var.

Jag reste mig upp, gav henne en stor kram och tackade med orden nu orkar jag en vecka till.

Jag stängde när sista barnet hade lämnat förskolan. Maken kom och hämtade mig. Nu skulle vi åka till kusten och landet. Gud vilken skön avslutning på den här veckan.

När vi hade passerat Tekniska verken, ungefär efter tio minuters bilväg, hade jag hunnit gäspa fem gånger redan.

Väl framme på landet sken solen från en vacker kvällshimmel.

Det tog så många år innan jag kunde klappa mig själv på axeln. Nuförtiden gör jag det. För att jag kan. För att jag vågar. Framförallt den här kvällen gjorde jag det. Så jäkla bra jobbat den här veckan, Ingela!

Massor av färska räkor i magen. Kallt gott vin till det. Några kramar från maken. Sen blev det lördag.

Första våren med nya Kaffedäcket. Funkar klockrent. Solen är precis där den ska vara. Helt enligt plan.

Och i skuggan av Gustav III, knutblusar, mörka slutna och unkna rum, tystnadskulturer, maktmissbruk, Syrien, missiler, Trump och Putin, sjuka kollegor och annat trist. Så satte jag mig här.

I min egen bubbla. Bland värmande solstrålar och skön fågelsång. Samlade kraft och energi. Blundade ibland. Njöt av utsikten ibland. Totalt vindstilla. Både i luften. Och i min själ.

Bara vara. Älskar det!

All kärlek!

Mössan har kommit!

Killen som hellre plockade vitsippor på sin allra första fotbollsträning tar snart studenten.

Glädjespridaren, han som får mig att le och skratta bara genom att han finns till. Glimten. Energin. Styrkan han ger mig. Värmen. Kärleken. Ryggen jag får klia. Och som jag kliar. Släpper allt. Kan klia hur länge som helst.

Killen som även ger mig en hel del gråa hårstrån genom sin ”det löser sig alltid-morsan” attityd. Men. Allt som oftast har han rätt. Allt löser sig. Man vet bara inte alltid hur. Och det är där de gråa hinner komma. Under tiden man inte vet. Men jag håller på att lära mig. Han lär mig varje dag.

Som han har väntat. Som han har längtat. Nu är det minsann inte långt kvar.

Jag är så stolt över dig, min älskade unge man!

Mössan är din, världen och framtiden likaså.

Alla vi vuxna har faktiskt något gemensamt. Vare sig vi vill det eller inte. Alla vi som kallar oss vuxna oberoende var i livet vi än befinner oss, har allihopa en sak klart gemensamt.

Tonårstiden. Den älskade och fruktade. Den har vi faktiskt alla gått igenom. Var och en på våra högst personliga vis.

Annars hade vi ju inte blivit vuxna. Eller….iallafall på pappret vuxna. I vissa fall kan jag fortfarande inte känna mig sådär på riktigt som en vuxen. Märklig känsla. Snart kommer det nån och knackar på dörren här hemma och säger med vänlig röst att ”nu Ingela är det färdiglekt mamma, pappa barn, nu ska du tillbaka till verkligheten”.

Tonårstiden. För många av oss var och är den tiden för alltid förknippad med att helt enkelt bara försöka passa in. Och det var, ska gudarna veta inte bara att passa in.

Tonårstiden. Jag själv tog mig an den perioden med alla tänkbara känslor som jag överhuvudtaget kunde uppbringa vid den åldern och vid den tidpunkten av mitt liv. Så kan man nog säga. Det var spänning och rädsla, det var nyfikenhet och hormoner, det var galenskap och ilska, det var slänga i dörrar och skrik, det var glädje och skratt och jag var för det mesta kär. Det var sorg och tårar, det var osäkerhet och ibland fasad. Det var framförallt föräldrar som inte förstod nånting.

Mina egna söner växer så det knakar kan man säga, vilket mamman iofs knappt kan begripa, och har snart båda två passerat deras egen tonårstid. Nu är de 18 och 20 och de har haft sina mesta känslostormar som både skakar om och som skakar loss.

Och ibland har det nog ändå varit bra att jag som mamma nånstans har kommit ihåg hur det var. När hormonerna sprutade som mest. Eller när den där nyfikenheten över spännande saker tog över rädslan som hade hållit tillbaka.

Som till exempel när jag för några år sedan inte kunde somna och knallade upp i köket. Där stod den äldre sonen och drack mjölk. Vi snickesnackade lite där i mörkret när jag plötsligt såg den yngre sonen utanför köksfönstret. Det ösregnade och jag minns att jag tyckte det var bra märkligt att han hade tagit bakvägen.

Han såg plötsligt sin bror och sin mor genom fönstret och knackade på altandörren. Jag öppnade och han klev in med orden jag hade glömt nyckeln. Vad bra att ni stod här. No shit.

Den yngre hängde av sig sin dyblöta jacka och Vi hade en urmysig stund där i köket, vi tre. Drack varm mjölk tillsammans och pratade om hur sonens kväll hade varit. Efter en stund gick vi alla och la oss.

Min klocka ringde vid sex på morgonen. Gjorde mig klar för att åka till jobbet. Men innan jag drog, öppnade jag altandörren, gick fram till en lucka på altangolvet, tog upp väskan jag misstänkte fanns där, självklart att den låg där, och ställde den på köksgolvet. Jag kollade innehållet, och där och då bestämde jag mig för att skriva en liten, men naggande god lapp, som jag sen la på väskan.

Sen åkte jag till jobbet.

När jag kom till jobbet en kvart senare hade jag fått ett sms:

Jag älskar dig, mamma!

PS, självklart hade vi ett samtal om detta också. Så ingen tror nåt annat. Dock är jag helt övertygad om att vårt samtal blev väldigt bra tack vare den här inledningen på just den här händelsen.

Har slagits med både tankarna och känslorna….

Är man världens mest egoistiska morsa om man väljer att åka bort en vecka helt utan sina barn? Känslan av att välja liksom bort? För att prioritera sig själv? Att ge sina barn känslan av att vara bortvald?

Jag är och har alltid, så länge jag kan minnas, eller i allafall sen jag blev mamma för hundra år sedan, varit en människa som har satt alla andras behov ( läs familjens ) framför mina egna.

Tillfällena är ytterst begränsade där jag klart och tydligt kan lyfta handen och säga att mina behov har stått överst på listan.

Bra eller dåligt? Rätt eller fel? Det har ingen som helst betydelse i det här. Jag har själv valt att ha det så. För det har varit viktigt för mig. För mig har det varit viktigt, och är viktigt fortfarande, att kunna se mig själv i spegeln och säga du har alltid funnits där.

Det finns andra som har gjort andra val, vilket säkert har passat de bäst. Och det är ok det med.

Oberoende vilket val man nu än gör eller har gjort, så får man helt enkelt stå för konsekvenserna. För såna blir det ju alltid. Vilka beslut man än tar eller har tagit. Ibland blir konsekvenserna långvariga. Ibland blir de kortvariga.

Att skylla på nån annan för att det känns lite tufft att ta eget ansvar är ju en variant. Dock inte så sjysst. Mot nån. Inte ens mot mig själv faktiskt som inte lär mig ett skvatt av ett sånt beteende. Men självklart trillar jag ju dit emellanåt.

Jaha, det här blev ju onekligen en rätt lång inledning på ett inlägg där jag egentligen tänkte berätta om att jag fick en ganska så skön julklapp av min make här nu sistens.

Och det är nämligen tillsammans med den julklappen som dessa tankar kom som ett brev på posten ( postar men ens brev numera förresten?).

Jag fick iallafall en resa! Herregud, så himla lyxigt. En resa till Mauritius låg i paketet.

En vecka bara vi två. Och helt enkelt lämna barnen, nästan vuxna, ensamma hemma. Blandade känslor. Inte att jag var orolig över att de skulle fixa veckan på egen hand. Eller Ja…ok. Lite det med. Men mer åt känslan att göra en sån här grej utan dem. Att de inte fick följa med. Den här gången.

Men vi drog! Och av bilden att döma på väg till Arlanda hade jag redan på vägen dit börjat att slappna av.

För den som nu vill och är intresserad, så följer här ett kollage med massor av bilder från ett underbart paradis. För finns paradiset, har vi precis just varit där.

Efter en smidig 11 timmars nattflight och en mindre smidig och mindre behaglig 1,5 timmes transfer så anlände vi hotellet, Long Beach på Mauritius östra sida, i efterdyningarna av en cyklon som hade dragit över den södra delen av ön under dygnet. Vi blev välkomnade av hotellpersonal som bjöd på en avsvalkande drink och en handduk att tvätta händerna med. Vilken värme!!

Notera glasdörren i spegeln. Där innanför var toan. En glasdörr.

Här skulle vi leva och bo under en vecka. Trots det tropiska cyklonregnet så var värmen helt fantastisk. Helt underbart för en genomfrusen nordbo att få känna hur kroppen mjuknade.

Första morgonen. Vaknade upp bland palmer i en helt annan del av världen. Och jag började att tina upp. Bit för bit, cm för cm, sekund för sekund.

Våra morgonpromenader på stranden i soluppgången innan frukosten blev en självklar vana.

Solen. Värmen.

Förutom första morgonen såg alla mornar ut precis så här.

Min kille.

Sedan frulle vid havskanten.

Färska frukter. Kokosskivor. Omelett. Grape. Färskpressad juice. Så fräscht.

Fyllda med energi plockade vi ut nya handdukar och hittade sedan en plats för dagen att tillbringa några timmar på. Och självklart hittade maken en att prata fotboll med i poolen. Den som tittar väldigt noga på bilden ovanför ser att det står en engelsman framför min man. Som väldigt gärna snackade just fotboll.

Herregud så bra jag satt här.

The Infinitypool. Inga barn. Bara vuxna.

Hotellkomplexet erbjöd fyra olika restauranger med olika teman. Italiensk, Japansk, kinesiskt och skaldjur. Samt en som erbjöd buffé varje kväll, även den med lite olika teman under veckan.

Fifty shades of blue.

Egentligen en starter. Men som blev min lunchfavvo. En egenkomponerad sallad med Milanosalami.

Underbar mat överallt. Fantastisk service på hela komplexet.

Våran favvo blev den italienska.

Och den kritvita stranden. Med det blå vattnet. Som var varmare än poolen.

Rena rama Tomas-Ledin-dagar. Inte ett moln. Så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn. Och sanden mellan tårna.

För första gången i mitt liv packade jag ner mina träningskläder ( jösses ). Så det blev lite tennis. Med betoning på lite. Värmen tog knäcken på mig. Maken knappt påverkad.

Nya matupplevelser på den japanska restaurangen. Mycket gott.

Även joggingtracket runt hotellområdet fick sig en genomkörare.

Genomsvett.

Det blev några steg varje dag med apostlahästarna då vi bodde allra längst bort i området. Den dagliga utstyrseln bland samtliga gäster.

Och ibland kom det lite bubbel serverandes.

Familjepoolen. Just här inte så mycket folk då vi tog fotot under en av våra morgonpromisar då all småbarnsfamiljer inte hade hunnit ut ännu. Annars var det väldigt mycket barnfamiljer representerade bland gästerna. Eller det var gäster i alla åldrar. Nykära, medelålders, pensionärer, sk familjehörven, småbarnsfamiljer.

Och så kunde det hoppa ur ödlor ur badväskan när man minst anade sig såna gäster.

Våran sista dag i paradiset firade Mauritius sin 50 åriga självständighetsdag. Stort grattis!

Klockan 03.30 blev vi hämtade av en sån här bil som körde oss till frukosten som var uppdukad enbart för oss och två gäster till som skulle åka hem den här natten/morgonen.

På vägen till flygplatsen stannade vi på tre olika hotell och hämtade upp fler svenskar som skulle hem med samma flyg.

Som jag skrev tidigt i det här inlägget, nån som kanske minns, var inte transfern mellan flygplats och hotel särskilt smidig och behaglig när vi anlände. Det var den inte på vägen tillbaka heller vilket gjorde att tre gäster spydde rakt ut i den lilla bussen där på morgonkulan. Själv var jag väl förberedd på just det, inte att alla dessa stackare skulle kräkas men för min egen åksjukas skull, så jag hade tagit mitt älskade Postafen redan innan jag la mig den kvällen.

Borträknat de där stackars åksjuka människorna, så JöSses, vilken härlig vecka vi har haft.

Har aldrig i mitt liv upplevt nåt i närheten tidigare. En total upplevelse alltihopa.

Och det gick galant att åka utan barnen. Som snart är vuxna. Inget dåligt samvete alls faktiskt. På hela veckan.

Because we’re worth it!

Och ett Stort tack till alla er som orkade att ta er ända ner hit i inlägget. Ni är värda en stor applåd för erat tålamod! Well Done!!

Sitter här hemma helt ensam. I min soffa. Svettig och rätt äcklig. Har varit och tränat.

Sätter på tv:n. Precis när Super-Stina Nilsson får sin bronsmedalj för sin enorma insats på 3-milen tidigare idag. Som hon slet för den där fjärdeplatsen som hon trodde var hennes. Och så blev hon trea! Att ge så mycket- för så många. Att all energi och alla träningstimmar de har lagt ner. Allt de har försakat för att vara där just nu. Och jag bara känner att det börjar bränna innanför mina ögonlock. Vilken känsla att få stå där inne på den jättejättestora arenan inför alla dessa miljoner människor som kollar exakt just nu.

Jag ser Marit Björgen få sin välförtjänta guldmedalj om sin starka nacke. Känslan för henne. Kanske hon har gjort sitt sista OS. Men med henne vet man iofs aldrig.

Och då bränner tårarna igen.

Jag kollar tidningen. Ser att Sverige har gjort sitt bästa OS genom alla tider tack vare alla sju guld, sex silver och ett brons. Otroligt. Då kommer tårarna igen.

Och så ser jag en 11 årig koreansk kille stå och bara sjunga hur jäkla klockrent som helst på OS – avslutningen. Herregud, då rinner det igen. Vilken unge. Bara stå där och sjunga på det där sättet.

Och så ser jag att Sveriges kvinnor är bäst i världen på att vinna guld. Med kvinnornas fem guld, fyra silver och ett brons så är Sverige etta på länder där kvinnorna har vunnit mest.

Jaha. Då rinner det återigen.

Jag skrollar på Instagram. Plötsligt rullar Bingo Rimer genom mitt flöde. Han har som vuxen fått sin Adhd diagnos. Vilket han är helt öppen med.

Jag läser under hans bild.

Och börjar gråta igen. Tänker nu på alla barn och ungdomar som får slita och kämpa utan nåt gehör eller får nån ordentlig hjälp eller förståelse i skolan. Fan! Som jag tänker på alla er! Och alla era föräldrar! Been there. Done that. Som ni får kämpa! Och jag vill bara skrika GE ALDRIG UPP!! Fortsätt kämpa! Höj era röster! Alla barn har rätt att få det stöd de behöver!!

Nu sprutar mina tårar.

Och så blir jag glad och lycklig över de som faktiskt får hjälp och stöd. Så himla härligt det är. Been there. Done that too. Och då rinner tårarna ännu mer.

Och så har Anders och Adam dragit till Sälen. För att genomföra Öppet Spår i morrn. Som jag önskar dem en härlig upplevelse tillsammans under dessa nio mil. Det kommer att bli en kall och rätt slitsam resa för dem har jag förstått via SMHI, och jag är glad och tacksam över att de har kommit iväg öht utan några skador eller sjukdomar i bagaget. De har hållt sig friska och känner sig ändå väl förberedda. Och så gråter jag lite för det.

Och så kommer Calle hem snart. Underbart! Han har åkt skidor en vecka i franska alperna. Han har nog haft det bra. För han har inte hört av sig vidare värst mycket under veckan som gått. Men några bilder har vi iallafall fått äran att få. Som jag längtar efter honom.

Och så gråter jag lite för det.

Sätter mig på toan. Märker att pappret är slut. Och ensam hemma. Då gråter jag lite igen.

Hoppar in i duschen. Glömmer handduken där uppe. Fortfarande ensam hemma. Orkar inte. Blir gråtig igen.

Får sms om att Anders och Adam är framme i Sälen. Härligt. På plats. Laddar. Förväntansfulla. Jaha. Blir gråtig igen.

Får sms om att Calle är i Ljungby. Tjoho. Snart hemma ju! Gråtig igen.

Som jag älskar den här jäkla PMS:en. Eller inte. Och så gråter jag lite till bara för därför.

Fast allt är som det ska. Så är det väldigt lätt att gråta. Av alla möjliga orsaker.

Livet.

All kärlek.

Den här bilden dök upp i medierna häromdagen.

Tjeckiskan som tog guld i Super-G valde att sitta på sin egen presskonferens, mitt i sin egen guldyra, med sina skidglasögon på sig. För att hon inte hade förberett sig innan genom att sminka sig. Istället för att exploatera sig inför miljoner människor helt osminkad så valde hon att behålla glajjorna på. Det räckte alltså inte att prestera ett guld. Hon kände även att hon behövde se bra ut också. Att vara kvinna år 2018. Nånstans förstår jag henne. För jag vet att även jag kan känna så i olika situationer. Och jag vet att det finns många kvinnor som känner likadant. Samtidigt som en del av mig blir så ledsen över att det ska behöva vara så.

Men.

Den här bilden fick mig även att tänka tillbaka på lördagen den 2/12-1995. Till den där kvällen när jag stod och dansade på Berns Salonger, och en snygg och okänd kille plötsligt kom fram och tog mig i handen och presenterade sig och sa att han hette Anders. Jaha, hej hej, sa jag och sen stod han bara kvar där ( och man kan säga att han har stått kvar ända sen den stunden faktiskt ).

Det var en väldigt spännande kille det där, kände jag, och helgen efter skulle jag ta tåget ner till Linköping för att hälsa på hemma hos honom hade vi bestämt på telefon under veckan. För vi hade typ pratat i telefon dygnet runt efter den där kvällen på Berns.

”Är han snäll?”, frågade min pappa när han körde mig till centralen på lördagsmorgonen helgen efter. En sån fråga som är världens mest viktiga för en pappa tror jag, vars dotter ska åka bort och träffa en helt okänd man.

”Det är det jag ska åka ner och ta reda på”, svarade jag. ”Är han inte det så tar jag första tåget hem igen. Är han snäll så kanske jag stannar tills i morgon.”

Och mitt i allt det här pirret som jag ändå kände i magen, mitt i allt detta för att ta reda på om den här mannen var nåt att ha, så valde jag att ge mig iväg helt osminkad denna morgon.

Min tanke var helt enkelt att om han är nåt för mig, så ska han vara nåt för hela mig. Precis som jag är. Utan filter.

Han hade ju bara sett mig uppsnoffsad för en utekväll med mina vänner innan. Så jag kände att jag nånstans tog en risk. Men valde att ta den risken. För det var viktigt för mig.

Han tog emot mig på Linköpings Resecentrum två timmar senare med öppna armar och the rest is history.

Så kan det gå. När man ibland vågar ta lite risker här i livet.

När barnen var små var vi ofta ute och gick. Vi tog långa promenader varje dag. Dock ägde vi aldrig nån smidig syskonvagn, utan Adam fick snällt stå på en ståbräda som hans föräldrar ändå hyggligt nog hade fixat åt honom när han som två-åring blev storebror.

När Adam ibland kände sig lite trött av att stå upp hela tiden ( konstigt ), kunde han ju för all del sätta sig på brädan och slänga upp sina små fötter lite käckt i korgen som vagnen hade under sittdelen. Och hålla i sig i underredet som hjulen satt fast i. Jösses, så schyssta föräldrar vi var ändå. Där satt han ju kanon. En liten tvååring. Medan Calle låg o mös under en filt.

Under alla dessa promenader som vi gick så passade vi alltid på att titta på hus. Älskar att titta på hus. Då som nu. Det blev en sån vana att till slut sa Adam på eget initiativ:

– Mamma, ska vi gå och titta på hus?

Under alla dessa promenader då vi tittade på alla fina hus hade vi samtidigt många härliga pratstunder tillsammans. Härliga samtal mellan en mor och hennes söner. Underbara stunder ihop. Mestadels iallafall. Vi hade säkert stunder under husttittningarna som inte alls var så mysiga också. Men det är inte dem jag minns. Jag minns de härliga och de sköna stunderna. Tänk att hjärnan är sån ändå. Att den förtränger det omysiga. Som förlossningarna tex. Om man skulle minnas den smärtan efter första – skulle man ju aldrig i livet utsätta sig för den en gång till. Men det gjorde jag ju. Nu menar jag inte att hjärnan förtränger ALLT omysigt i livet. Det finns massor av omysiga saker man minns. Men ni förstår nog ändå vad det är jag menar.

Ett av alla mysiga samtal minns jag hur tydligt som helst. Ett av alla som sticker ut lite mer än de andra. Adam hade nog hunnit bli 3-4 år och behövde säkert ingen ståbräda längre. Calle var nog 1-2 år och satt framvänd i sin vagn.

– Mamma…

– Ja.

– Jo, när Calle låg i din mage, var köpte ni alla delar till honom då?

– Ja du….

Jösses, tänkte jag väldigt förvånad. Hur skulle jag nu svara honom? Utan att på nåt sätt krångla till saker och ting alldeles för mycket. Jag hann knappt tänka färdigt innan nästa fråga kom.

– Och du mamma, hur fick ni in alla delar i magen?

– Eh……

Frågorna haglade.

– Och hur satte ni egentligen ihop alla delar på honom när han låg där inne?

– Jo……( herregud )……nu behövde vi varken sätta ihop honom eller köpa några delar ( som tur var ). Han kom liksom hel till oss, och så fick han ligga och mogna till sig i magen tills han var tillräckligt stor.

– Jaha…..

Vi fortsatte gå. Sen var det liksom inte mer med det. Han var nöjd med svaret och det var jag med faktiskt, kan tilläggas. Jag tittade på min kloke kille och smålog innerst inne och ända ut till ytterst ute och det värmde så gött i hela systemet.

Och med ett leende, samtidigt som vi fortsatte titta på hus, såg jag bilder framför mig på hur jag och Anders gick omkring på typ Ikea och plockade ner Calle-delar från de olika hyllorna. För att sen komma hem och sätta ihop honom med hjälp av nån form av otydlig bruksanvisning. Och det vet ju alla hur svårt det kan vara. Både att liksom sätta ihop och att dessutom hålla sams under tiden.

Och det där med hur delarna kom in magen lämnades för övrigt till senare tillfälle.

Bra ihopsatta söner ändå. ❤️

All kärlek!

Att ligga här på vardagsrumsmattan och duga precis som jag är.

Det är det som är livet.

All kärlek!

Att vara ung.

För mig var min tonårstid bland de tuffaste åren i mitt liv. Likväl som jag hade roligt emellanåt, så var den tiden min absolut tuffaste.

Mina föräldrar valde att skilja sig. vilket var helt rätt för dom. Jag hade haft det på känn under flera år innan de sa de magiska orden, vi ska skiljas. Med bl.a. diffusa magproblem. Med oro i kroppen. Jag lärde mig snabbt hur atmosfären kändes hemma. Anpassade mig. Många resonerar som så att man ska hålla ihop för familjens skull, för barnen. Men. För att hålla ihop för barnens skull är nåt så in i Norden tokigt. För sånt känner barn. Och för ett barn att leva med vetskapen och känslan av om att mamma o pappa håller/höll ihop för min skull, att leva med den skuldkänslan är nog inte så särskilt trevlig. Och det är framför allt inte så hyggligt av de vuxna att lägga sitt eget liv som en börda på sina barns axlar. Nej, mår ni inte bra tillsammans så gör nåt åt det. Med barnens bästa i fokus under hela processen.

Under den här tiden gick jag i högstadiet och skolan blev en utmaning för mig. Idrotten blev mitt andningshål och jag tillhörde tillslut alla lag som skolan representerade i form av sport i olika former. Det var både basket och handboll, fotboll och volleyboll. Min enda 5:a.

Jag visste inte om jag dög till nåt, förutom sport, eller om jag var särskilt viktig för nån. Jag blev kär i nån i bland. Blev ihop med nån ibland. Så här i efterhand har jag förstått att jag var nog inte alltid så kär som jag inbillade mig att jag var. Jag var nog mest sådär romantiskt förälskad i själva situationen. Att nån kunde tänka sig att vara med mig. Det var stort för mig.

Så här långt i historien kan nog den här bakgrunden egentligen tillhöra vilken tonåring som helst. Både från min tid på 80-talet och med en som lever i det just nu, år 2018. Jag tror att det jag upplevde och gick igenom för 30 år sedan är nåt som ungdomar av idag också känner av. En vilja av att passa in. Vara invald. Och att vara sedd.

Det finns dock några saker som skiljer sig från min tid och den som ungdomarna har idag.

Bla dessa jäkla telefoner.

Jag, under min tid, kämpade på med att bara duga som jag var. Jag levde med en oro över att nånstans ev göra bort mig och att ev ett rykte skulle sprida sig om jag valde att ligga. Jag var orolig över att nåt jag sagt eller gjort skulle få nån att asgarva mig rätt i ansiktet. Och sen få andra att göra detsamma.

Men.

Jag behövde aldrig vara orolig för att nån skulle ta kort på mig. Eller filma mig. Det fanns ingen som dokumenterade det jag gjorde. Eller sa. Jag behövde aldrig vara på min vakt över risken att hamna på ett ofrivilligt foto taget i en prikär situation. Som sen skickades runt i hela kyrkbyn.

Det eventuella ryktet jag var rädd skulle spridas om mig själv skulle iallafall ta ett par dagar för att nå några stycken i Täby. Det insåg jag ju. Så man hade ett par dagars frist på sig att liksom bara vänta in om det var nåt särkilt som hade hänt.

Idag räcker det med ett simpelt knapptryck så vet HELA Linköping med omnejd allt om en viss person ungefär en sekund senare.

De lever idag med en ständig risk att när som helst bli fotad eller filmad. Det får många, framför allt unga tjejer, att känna att de alltid behöver vara ”iordninggjorda” dygnet runt i princip. De känner att de behöver vara på sin vakt. Och de är oroliga över att ”missa nåt”. Stressen.

Och alla som skickar nakenbilder till de som inte har bett om att få dessa. Och alla som vill att andra ska skicka nakenbilder till dem. Asså.

Blir nån för full på en fest. Då är det inte helt ovanligt att den hamnar på film eller på snap. Mitt i sin egen spya kanske.

Och när man är i en situation där man inte är riktigt tillbörlig så kanske det finns en del som tar tillfället i akt och skickar hotfulla sms eller meddelanden om vad man har ställt till med, fast man kanske inte alls har gjort det. Men med sms o snap går informationen lika snabbt som vinden. Alla vet om det. Informationsflödet är så enormt. Stressen. Oron. Rädslan.

Lägger även till alla kommentarer som riskerar att hamna under selfies som ungdomarna gärna lägger upp. Hos både killar o tjejer.

Det här är livet för dagens ungdomar. Det tillhör det normala. Plus då alla andra funderingar och tankar som tillhör den här åldern. Som kan vara nog så jobbigt enellanåt.

Jag tror och misstänker att det här nånstans kommer komma tillbaka, det kommer att ge nån form av baksmälla. Hur har jag ingen aning om. Men jag är övertygad om att stressen de lever under och mitt i, och detta ständiga informationsflöde kommer att påvisa nån form av en baksida.

En baksida som vi inte har sett ännu. För det här är den första generationen ungdomar som lever det här livet. Och vi är den första generationen föräldrar som har barn mitt i det. Så vi vuxna är en del av det. Vare sig vi tror/vill det eller inte.

Vi får helt enkelt vänta och se.

Eller, vad kan vi göra för att stötta och hjälpa?