När vi plötsligt fick en dag på egen hand 

Asså vilket underbart väder den här sommaren har bjussat på hittills. Några dagars regn. Men mestadels endast sol. Lite blåst emellanåt. Nu på senare tid har tråkigt nog myggorna hittat hit på kvällskvisten.  Så vi får tyvärr stänga in oss i uterummet vid skymning. För de är så oerhört aggressiva de små liven. Men vad gör det? När vi får dessa underbara dagar. 

Plötsligt vaknade jag och maken upp till en morgon helt på egen hand. Inga gäster. Jag vaknade av att maken kom hem från en pigg och alert morgonpigg. Vad fan! Jag blev inspirerad och tog snabbt på mig mina träningskläder. Så när klockan var halv nio var vi båda två färdigspungnga och redo för en ny dag. Helt otroligt bara en sån sak! 

Vi kollade sjökortet. Packade kylväskan med det som fanns i kylskåpet. Och drog iväg med lilla Bella. Den friheten. Att bara kunna. När man vill. Tacksamheten. 


Vi tyckte vi var tidigt ute till havs. Men det var det fler som var kan man säga. Jösses vilken trafik! Som värsta rusningstrafiken en helt vanlig morgon på essingeleden i Stockholm. 
Båtar överallt. Både till styrbord och babord.  I alla möjliga storlekar och hastigheter. Allt från roddbåtar och kanoter till stora transportfartyg med grävskopor på lasten. Och mitt i en farled träffar vi på en båt med vänner i. Hur liten är världen egentligen? Mitt i en ”korsning” dyker de upp exakt samma minut som vi passerar mitt över. Vi slog av motorerna en sekund och snackade lite. De skulle vidare till Västervik och Idö. 

Vi styrde kosan efter solen och hamnade på Rågö. En ö som vi inte hade besökt tidigare. Det finns fyra öar här i Tjust skärgård som har servering. Idö, Hasselö, Grindö och Rågö. Vi har besökt Idö och Hasselö. Nu blev det Rågö. 


Efter lite hjälp av båtgrannen i gästhamnen så låg vi på plats. Fasen det är inte alltid helt självklart att ”bara lägga till”. Andra båtägare som glor på varenda liten grej man gör. Som verkligen sitter i sina sittbrunnar eller på sina höga flybridge och bara väntar på att nåt ska gå åt skogen. Kan tänka mig att det ser typ likadant ut på en camping och förtält ska resas. Herregud! Men det är bara att andas och känna tryggheten i det att man faktiskt inte kan allt. Man lär sig nya saker precis varje dag. 

Vi klev av och började vandra åt vänster. In i en liten dunge och in i en hästhage och sen var vi framme. 


En utsökt liten servering låg plötsligt framför våra fötter. Med den svenska flaggan vajandes i den blåa himlen. En meny med skärgårdsinspiration. Vi tog självklart varsin skärgårdstallrik. 


Bara vi. Så väldigt mysigt. Ja inte på själva serveringen såklart. Där var det nästintill fullsatt. Och höns som pickade runt borden. 


Sen drog vi. Ut från gästhamnen och vidare. 

Vi hittade ett perfekt ställe precis utanför en farled och ankrade. 

Och kolla! Jag hoppade inte i, men gick i från badstegen på Bella. Och jag släppte taget. Jag släppte taget om stegen!! 

Fatta vilken terapi detta är för mig. Jag såg inte botten. Jag visste stt det var ca 6 meter djupt. Och maken lovade att inte dra iväg och lämna mig helt ensam där och då. Det är väl kärlek ändå. 

Skapligt modig om jag får säga det själv faktiskt. Samtidigt som jag undrar varifrån denna obeskrivliga rädsla kommer ifrån. 


Och sen upp i båten och få soltorka. Guppandes ute på havet. 


En kvinna i mina bästa år. Tryggare än nånsin. Framför allt i mig själv. Andra får ta mig för vad jag är. Eller inte är. Jag är som jag är. Ni är som ni är. Och allt är perfekt. Så osäker, rädd och försiktig i vissa lägen. Så modig, stark och trygg i andra. Precis som det är. 

Balansen. Det är inte särskilt världslätt att hitta den ståendes på ett ben i fören på en guppande båt. Och det är sannerligen inte lätt att hitta den i verkliga livet heller. Men jag är helt överytad om att den är superviktig. 


En balans mellan själ och hjärna. Mellan hjärta och hjärna. 

Att nånstans bara sluta bry mig om vad alla andra tycker ( Även när det är dags att lägga till med båten). När jag för flera år sedan kom till insikt i att alla människor faktiskt gör sitt allra allra bästa, även jag, då sjönk mina axlar flera centimeter. Det finns absolut ingen som vill misslyckas med flit.  Eller göra fel. Eller bli hånad när man faktiskt har försökt. 

 Det finns alltid skäl  till varför vi människor beter oss som vi gör. Vi har alla en ryggsäck som vi bär på med massor av olika erfarenheter i. Vad som har hamnat i ryggsäcken kan vi inte alltid påverka. Dock är vi alltid personligt ansvariga för hur och vad vi väljer att göra/agera med innehållet som finns i den där ryggsäcken. När nån beter sig på ett sätt som gör att jag känner mig obekväm eller osäker så lär jag mig så oerhört mycket om mig själv. Hur ska jag hantera situationen? Hur ska jag agera? Ska jag anfalla eller ska jag avvakta? Ska jag skälla eller ska jag gråta? Ska jag skylla ifrån mig eller ta ansvar för mitt eget beteende? Vad vill jag med mitt beteende? Vad är det jag vill ha sagt? Vad är viktigt att få fram? Vad bidrar jag med i det som händer?

Tusen frågor. Ibland inga svar. Men jag jobbar på det. Och det går bättre och bättre för varje dag som går. Och säkert finns det nån som stör sig på det. Men det stör inte mig så mycket längre. Och säkert finns det nån som gläds med mig, och som till och med kanske känner igen sig i det jag försöker beskriva. Och det älskar jag. 


Avslutar dagen med en fantastisk bild från altanen en fin kväll som denna. 

All kärlek! 

Tre veckors semester i bilder 

Det har varit lite radiotystnad härifrån ett tag. Men nu kommer det. Med råge dessutom. 

Herregud vilken sommar och semester vi har haft och har fortfarande. Fullt ös från allra första minuten. Inte fullt ös sådär som i stressigt och ingen avkoppling över huvud taget. 
Mer fullt ös på så sätt att vi har fyllt på med massor av energi genom att bara göra roliga saker. Och genom att umgås med härliga och sköna människor. Och genom att faktiskt solen har skinit på oss med sina varma och gosiga strålar de flesta av dagarna. 

Här följer ett lååååångt inlägg med massor av bilder från hittills tre veckors ledighet. Otroligt fina minnen för mig. Och för er som vill se och läsa är det bara att göra det. 

Först tog jag med min bästa Loisan till stugan. Ett störtskönt dygn med prat, skratt och emellanåt lite tårar. För det blir så. När man kan prata om allt och inte upplever sig dömd eller löjlig. Man är bara sig själv. Och älskad för den man är. Underbar känsla kan jag meddela. 


Andra gänget som kom till stugan var min kära svägerska med sin man. Alltså makens brorsa med fru. Hon kom ensam med bilen medan han hade tagit cykeln från ljungsbro. Efter ca fem timmars cykling var även han på plats. 

Vi tog dem på en härlig båttur ut till en av våra favvoplatser, Hasselö. Där hyrde vi varsin tandemcykel, så Peter skulle få möjlighet att kunna vila lite. 



Vi tog oss ner till restaurang Sjökanten. Där bjöds det på skärgårdsbuffe i en underbar Saltkråkanmiljö. 


Sen lite smaskig grill på kvällen.


Sen fick vi åka hem några dagar för att se till att vår 17 åring kom iväg till Spanien ordentligt med sina kompisar. Det gjorde han som tur var. Min käre far passade på att hälsa på hemma i ljungsbro dessa dagar.  Och vi drog tillbaka till stugan. 

Tredje gänget som dök upp var vänner från Mullsjö. Makens jaktkompisar från deras jaktlag, Ulf och Annika. Spännande för mig att lära känna er lite mera. 


Efter en liten lunch på Loftahammars Sjökrog tog vi självklart ut även dem på en liten båttur. Som tur var så pep inga motorer denna gång. Det gjorde det när vi var ute med svägis och svåger. Då började det pipa och ha sig och det är bland det obehagligaste jag vet. När jag är ute på havet ska allt bara flyta på ( hehe ). Tänk skräcken att bli stående mitt ute på vattnet. Finns nästan inget läskigare. Jo förresten. Att faktiskt hoppa i vattnet direkt från båten. Och bli lämnad helt ensam. Tänk om jag har hoppat i vattnet. Och så ser jag när jag ligger där och plaskar, att båten drar åt motsatt håll. Fy sjutton. Och så är det skitdjupt och jag ser inte botten och jag känner mig som den minsta lilla lorten i hela världen. 

Som tur var, var allt lugnt. 




En underbar kväll i uterummet. 

Och när de åkte hem på söndagen mötte de typ min brorsa med familj på garageuppfarten. 


Sol och bad i massor ett par dagar. Trollpromenader och skattjakt. Umgänge och mys. Fikastunder och spruckna åkringar. Matlagning och bus. Så mycket kärlek. 


David undrar om hans gudfar Calle, har kul i Spanien? 


Brygghäng. Håvar och fiskespön. 




Det har varit underbara vistelser. Massor av energi har lagt sig tillrätta. 

Tack snälla allihopa för att ni har tagit av er betydelsefulla tid för att komma och besöka oss. 

Det betyder oerhört mycket! 

All kärlek! 

PMS. Djävulens påfund. 

Det måste vara det. Djäveulens gåva till mänskligheten. 

Kroppen svullnar. Det känns som om jag har gått upp fem kilo på en vecka. Samtidigt som hela systemet bara skriker efter choklad och feta såser. Absolut inga kläder passar längre. 

Ingenting känns roligt. Jag tror varje gång det händer att jag är på väg in i nån jäkla depression. Men så kommer jag på. Aha. Den tiden i månaden. En vecka varje månad. År ut och år in. Det är så himla, himla tydligt. Från ena dagen till den andra. Alltså tre månader på ett år. 

Vardagliga saker såsom att gå och handla är urjobbigt. Struntar fullständigt i vad vi ska äta till middag. Eller lunch. Bara det är feta såser. Och choklad. 

Gråtig. Kan typ börja gråta åt absolut ingenting. Nerstämd. Inget tålamod what so ever. Trött. 

Att vara den enda kvinnan i familjen kan ju i såna här fall vara en smula skönt. Eftersom då är jag den enda som familjen får lida av. För jag känner mig verkligen som stans största pain in the ass. Ingen rolig mamma. Ingen rolig fru. Rädd att maken vill ta ut skilsmässa varje månad. 

För att slippa behöva ta hänsyn, bita ihop hela jäkla tiden, eller påvisa en yta som inte är sann så skulle jag en sån här vecka bara vilja fly ut i skogen. Slippa utsätta andra. Vara ensam. Stortjuta så ögonen nästan ramlar ur sina hålor. Dra en gammal, men dock skön, filt över hela mig. Kolla filmer, pimpla vin och sen komma tillbaka som den jag vill vara. 
Eller så är det så. Att de runt omkring mig i min absoluta närhet får lära sig. Får försöka att förstå. Att det är så här det är. Och de gör sitt allra, allra bästa. Jag vet det. Det är inte dem jag blir arg eller ledsen på egentligen. Det är nåt annat. Nåt som jag själv inte kan styra över. Eller jo, jag försöker allt styra över det. Men just det kostar på. Ett otroligt energitapp för att orka låtsas som om ingenting. 

Det kanske skulle vara det som är det negativa med att vara ensam kvinna i hushållet. Att det kanske kan upplevas en aning svårare att faktiskt förstå för de övriga. Eller så ser de det som en livslärdom. Att lära sig förstå hur livet ser ut. 


Shoppa är ju alltid bra när man inte känner sig helt hundra. Att försöka trösta sig själv på nåt sätt. Här har jag gått så väldigt utanför min komfortzon. Inte bara svart. När man vågar ta ut svängarna sådär alldeles otroligt. Känns bra. 

Och att bli av med lite, eller faktiskt ganska mycket, ilska och grejer, genom stt välta tunga däck sa min son skulle vara bra. Då får jag skrika och låta kroppen ta i ut av bara den. Eftersom jag sällan kommer till gymmet, får väl sjutton gymmet komma till mig. Tack älskade unge för att du fick med mig ut häromdagen. Vilket känns i hela kroppen idag. 


Men nu sitter jag här. I uterummet. Hör smattret av regndropparna falla ner på taket. Kaffet är klart som maken satte på innan han gick ut för att jobba med motorsågen och ett nerfällt träd. 

Jag sitter kvar här jag. 

Och jag vill att ni ska veta att jag älskar er alla tre varje sekund, i varje andetag jag tar. 

All kärlek! 

Tragiskt att egna strategier ska behövas 

Pratar med mina söner om sexuella övergrepp. Bla annat om hur det över huvud taget kan vara möjligt för en man ( kräk ) att våldta en tjej i ett publikhav? ! Med folk runt omkring? Vi pratar om hur killarna ( kräken ) ställer sig i ring runt tjejen och på så sätt skyddar kräket som utför själva övergreppet. Eller faktiskt, på riktigt, så är det precis lika jävligt av kräken som skyddar gärningen,  som han som de väljer att skydda. Att inte stoppa. Att inte ingripa. 

Att säga ”själva övergreppet” får mig att må rent illa. För hela grejen är ett stort, hemskt och fasansfullt övergrepp. Från det att de omringar tjejen tills det att de väljer att lämna henne i fred. När de bestämmer sig för att lämna henne med ett trauma som hon kommer att bära med sig resten av sitt liv. 

När vi pratar om det här, jag och mina söner, säger en av dem:

– När jag går av bussen sent en kväll och märker att jag hamnar bakom en tjej, så ser jag hur hon ökar sina steg och hur hon försöker ha full koll på var jag är nånstans. Då saktar jag ner så hon kan gå i förväg. 

Min andra son säger samtidigt:

– När jag hamnar bakom en ensam tjej och ser hennes oro, så brukar jag gå över till andra sidan gatan. Så hon märker att jag inte är farlig. 

Det här händer alltså. Mina söner har kommit på egna strategier för att försöka minimera unga tjejers rädsla. De har känt behov, och de känner behov av att behöva visa unga tjejer att de inte är kräk som tar sig rätten att förstöra andra människors liv. Mina söner är helt enkelt potentiella våldtäktsmän i unga tjejers värld. Vad är det för jäkla samhälle vi lever i? 

Jag blir så ledsen. Jag blir jätteledsen! 

Det finns inget hellre här i världen jag önskar, än att unga flickor och tjejer, så klart alla kvinnor,  ska kunna känna sig trygga var de än befinner sig nånstans. Och med vilka kläder vi än väljer att ha på oss. Om det så är i sitt eget hem, eller på jobbet, eller i skolan, eller på en öppen gata, i en park, på en konsert, bland kompisar, på en färja, på en fest, på en buss, i mörkret, i dagsljus, ensam eller i grupp. 

Jag vill och önskar inget hellre heller än att mina söner ska slippa känna sig som en potentiell farlig individ för andra individer. Jag vill att de, tillsammans med sina kompisar här i livet, ska kunna leva i en framtid där de slipper känna att de behöver visa andra att de inte är farliga. I en värld där de inte ska behöva gå över till andra sidan gatan. Eller inte behöva sakta ner. Att de över huvud taget ska behöva känna så här är lika dumt och onödigt som att tjejer ska behöva känna sig otrygga. 

Var börjar jobbet med att få dessa kräk som utsätter andra för övergrepp att inte ens tänka tanken? 

Jag tror att det bl.a. behöver börjas redan hemma vid köksbordet. I vardagslivet hemma. När barnen är små, då behöver både döttrar och söner, få lära sig vad människors lika värde betyder. Empati. Gränssättning.  Genom att se på vuxna förebilder,  genom att få förklarat för sig vad som är rätt och fel redan från början.  Har sagt det tidigare och det tål att upprepas. Det är bra mycket enklare att ta konflikterna redan med en 4-åring, än med en 15- åring. Att försöka tala om för en 15 åring vad som är ok och inte, kan vara en smula svårare. Men det är aldrig för sent, väldigt viktigt att veta. 

Jag skulle kunna skriva så enormt mycket mer, men jag stannar här. Kanske återkommer i ämnet om ett tag igen. 

Prata med era söner. Prata med era döttrar. Vad säger de? Vad säger och hur agerar ni vuxna? 

All kärlek! 

More swedish fika to the people 

När amerikanare kommer ända till Svedala så måste man självklart gå all in swedish style när det är dags för det svenskaste av allting i hela världen. 

Nämligen Midsommarafton. Med sill. Och nubbe. Små grodorna. Jordgubbar och grädde. Midsommarstång. Regn. Lite sol. Lite regn. Den stora frågan. Äta ute eller inne? 

Och massor av fika. Oavbrutet, och hela tiden. 

Välkomna till Sverige. Makens kusin från Florida, med sina två äldsta barn. Jo, det var allt lite kallt. 

Sveriges nationaldräkt. 


Svärfar framför en stor del av sin familj med syskonbarn, syskonbarnbarn, barnbarn, svärdöttrar och en fru. 

Maken med sin farbror. 


Knotten biter. 

Midsommardagen spenderades i kanoter. I sju stycken närmande bestämt. Att få i 32 personer i alla kanoter tog sin lilla tid. Med extrasäten, flytvästar, paddlar åt alla, iläggning av packning etc. 

Sen var det bara att börja paddla. 

Visade amerikanarna våran svenska allemansrätt genom att lägga till vid en fin liten ö där Korvgrillning och lekar väntade. 

Och massor av fika. 

En del lämnade tävlingsnerven åt sidan på vägen hem och stannade kanoterna mitt på vattnet för att fika. Så himla mysigt ju. Medans andra hade tävlingsnerven i sig och hade jättebråttom hem för att komma först. Vilket känns i högerarmen idag kan man säga. 

De tre kanoterna som stannade på vägen hem kom inglidandes så majestätiskt bredvid varandra in till bryggan,som en katamaran,  där vi andra väntade och nästan var på väg att ringa sjöräddningen för det tog så lång tid för dem att komma hem. 

Varför skulle vi ha så bråttom hem för? Nu missade vi de sista bullarna och det sista kaffet ju. För de väskorna låg i deras båtar. 

Note to self, ha inte för bråttom genom livet. Njut längs vägen. Åren är inte en enda lång transportsträcka. Som ska klaras av på så kort tid som möjligt. 


Tack allihopa för en väldigt mysig midsommarhelg! Otroligt bra fixat alla inblandade  med mat och aktiviteter och glada skratt. Att rodda en grupp på 32 stycken i åldrarna 6-89 har fungerat klockrent! 

Och med en stor dos kroppsspråk och en hel del svengelska så kan man komma långt. 

Två timmar av semestern har redan avverkats! 

Idag klockan 13.00 började min semester. När klockan var 12.55 och mina kollegor sa att jag kunde börja bege mig, ja då ville jag inte ens gå hem. Jag hade ingen lust att lämna jobbet. Jag ville inte börja min semester, för jag ville liksom fortsätta stt ha den framför mig. Egentligen är tiden innan semestern den bästa. Man har liksom allt framför sig. En förväntan både i luften och i själen. 

Idag var det även dags för mig att krama om några barn lite extra på jobbet. De blivande sexåringarna. Som efter sommaren ska ta nästa stora steg i sina liv, nämligen förskoleklass och fritids. 

Ett av barnen hade hela sin familj med sig i morse. Både mamma och pappa var med och de ville överlämna en liten present. Till saken hör att jag för ett tag sedan berättade för detta barn om hur jag fångade min sons fis när han var liten. Hur han satt i mitt knä. Kanske fyra år gammal. Och släppte lite väder. Då var jag oerhört snabb och lyckades fånga just den fisen. Väldigt rolig scen förövrigt. Sen la jag fisen i en glasburk. Till sonens stora förvåning och glädje. Och sedan dess har burken stått i ett skåp. Med etiketten ”Fisburk” på. 

Detta berättades tidigare i våras  för barnet och hens mamma och pappa som nu skulle säga hej då till mig. Vid inhandlande av present hade hen detta i åtanke. Att om man kan samla ihop och spara en fis. Då kanske man kan samla ihop och spara en kram? Men hur? 

Hen valde en mugg. Som blev en ”krammugg”. Att när jag dricker ur denna mugg så ska jag känna varje kram som jag har fått av hen och minnas hur viktiga vi har varit för varandra. Så himla fiffigt! Vid överlämnandet, några otroligt starka sekunder. Gåshud och tårar bakom ögonlocken. Och jag vet precis varför jag älskar mitt jobb. Varför jag gör det jag gör. 

Så nu har jag både en krammugg och en fisburk här hemma. 

Nu är klockan snart 15.00. Och två timmar har redan gått av min semester. Herregud, vad stressigt det är!! 

En helg på landet i bilder 

Efter att ha firat makens guddotters student under hela fredagen samt kvällen, var bilen packad för avfärd mot kusten och stugan på lördagmorgon. 

Men först gjorde vi ett litet stop på vägen och hämtade upp 10 stycken lastpallar och la på släpet. Med godkännande av ägarna vill jag lägga till. 

Efter ca 1,5 timme var vi på plats. Och hur skönt var det inte? 

En koll nere på bryggan så att allt var ok. Och det var det. 

Och sen. Var det dags att börja måla lite pall. Och som vi målade. Herregud, vilket pill. Och vilken tid det tog. 

Dessutom ska allltihopa strykas tre gånger. Jösses. 

Trodde aldrig att jag skulle äga ett par jobbarshorts. Och framförallt inte ett par rosa. Men de gör jag. Tack söner för en toppenbra morsdagspresent. 

Vi hann med två strykningar  innan vi blev så in i Norden hungriga. Vi tog med varsin charktallrik och gick ner till bryggan. Vilken kväll. Finns inget annat ord än ren och skär sommarmagi. 

Har fått reda på att mannen som ägde denna fantastiska stuga innan oss tyvärr avled på pingstafton. Jag lärde känna honom via en av de företag min firma hade avtal med under den tiden jag körde eget företag, och han och jag hann med en hel del samtal genom åren. Varav flera av dessa handlade just om hur han satt på sin altan på landet och tittade ut över havet. Och smuttade på ett glas Amarone.  Just då hade jag ingen som helst aning om att det var just här, just här på den här platsen han satt. Som han menade. Jag bara kände hur underbart det lät. 

Ikväll satt vi här. På just den altanen. Med ett glas vin. Dock ej amarone. Och tänkte på dig, Arne. Vila i frid! 

Idag, söndag, har vi fortsatt målandet. Det är verkligen inte roligt. Herregud. Det måste ju gå att tillverka en färg som täcker så pass bra att det skulle räcka med endast en strykning. Eller nåt annat. Hålla på så här tre gånger…..jag klurar lite på den faktiskt. Och kommer jag på nåt bra så tar jag patent på den. 

Medan sista strykningen skulle torka så passade jag på att städa och skura ur gästhus nummer 1. 

Nu är det bara för sommargäster att komma. Rent och nybäddat.

När gästhuset till slut doftade rent och fräscht hade pallarna hunnit torka. Vi kånkade upp alla sex på altanen. Jo, men det blev riktigt bra. Soffan på plats. 

Träsmak i ändan än så länge. Dynor är dock på gång. Och massa kuddar. Och en och annan lykta. Kanske ett litet sidebord. 

Och tittar ni riktigt noga på den här soffbilden så har nåt hänt sen bilden ovanför. 

Ser ni skillnaden? Och då tänker jag inte på att filten är borttagen på den undre. 

Nej. Nu tar den här målarsarjade kroppen söndagkväll och slår på tvn. Ska se Poirot. Inte så pjåkigt ändå. 

Att fira 16 årig bröllopsdag i gul tröja tillsammans med Toivonens långskott 

I 16 år har jag hetat Lorentzson. Inte så pjåkigt faktiskt. Som den lagmänniska jag är, så är känslan när alla i familjen heter samma efternamn lite mer som en teamkänsla. Som att det liksom är vi. Det har självklart varit en lite skumpig resa med både glädje och ledsamheter. Men vår lilla egna slogan håller än idag. 

Du och jag mot rubb. 

När jag kom hem från jobbet stod det 20 stora och röda rosor på köksbordet. 


Sen drog vi med bilen mot Friends Arena. Bilen var proppfull med fyra fullvuxna män. Och så lilla jag. 

Vi frös inte i bilen iallafall. Så kan man  säga. Med två så breda tonåringar i baksätet gick det knappt att andas i hörnet där jag hade placerats. 


Mina gentlemen för kvällen. Enormt fina killar allihopa. 

Efter en skön promenix från Skytteholm, där jag för övrigt har spelat många fotbollsmatcher själv under min aktiva karriär som tung  libero i IK Frej, intog vi lite käk på Vapiano inne på Mall of Scandinavia. Vapiano var ett kärt återseende. Där åt vi en hel del när vi bodde i Tallinn. Gott!


Varannan gul i hela Mall of Scandinavia. Vi tog ett litet varv på första våningen efter maten, inte mer då ingen av oss har svart bälte i shopping, innan vi gick vidare till Fan Zone. 


Jösses! Vilket jäkla drag! 


Sånt här gillar jag! Det blir en sorts gemensamhet. Nån form av en viss sammanhållning. Vi alla älskar samma land och vi alla älskar fotboll. Stämning. 

Och när killarna på scenen drar igång Små grodorna och folket ( läs männen ) nedanför ställer sig i ring och dansar till den sången, då kan jag inte känna mig mer hemma. Eller jag menar på jobbet. 



Sen fort in till själva arenan. Att se uppvärmningen är viktigt. 


Både svenskarna och fransmännen blir analyserade. 


En fullsatt Friends Arena är mäktig. Att vara en del sv alla dessa 50 000 personer är något visst. Frankrike gjorde 1-0 med ett otroligt snyggt mål och det blev helt knäpptyst. Också rätt mäktigt. 


Sverige kvitterade och gjorde 1-1 i slutminuten av första halvlek. Perfekt läge att gå in i pausvila med det i ryggen. Det skulle vara en bragd att bara spela oavgjort mot detta franska lag. Och vilket liv på läktaren! 

Sista tio minutrarna blev en smula jobbigt för de 11 svenska. Inte bara för  dem iofs. Det var skapligt påfrestande även för oss på läktaren. Vi var ju sååååå nära nu. Men. Tillbakapressade. Nertryckta i eget straffområde. Släpp inte det här nu.  Full tid. 1-1. Tre minuters övertid. Och då hände plötsligt nåt. 

Sebastian Larsson gör en löpning på ca 80 meter. Stressar deras lagkapten till målis som då väljer att göra ett ödesdigert misstag och försöker dribbla bort Sebastian. Målisens passning går rakt i gapet på Ola Toivonen som står typ på mittlinjen. Och den mannen drar iväg ett direktskott. Över hela planen Som går rätt i mål. I slutsekunden! 

Asså, jag trodde hela Friends skulle explodera av glädje! Annars var det väldigt lugnt från explosioner av annan art. Som tur var. 

Småkillarna bakom oss…. Deras pappor hade kommenterat hela matchen och beskrivit för sina söner vad som hände absolut hela tiden. De små killarna skrek lika högt som de äldre killarna på raden nedanför. Jag vände mig om och high fivade med dom också. Vilken otrolig glädje!! 

Tack Sverige för den här upplevelsen! Våran bröllopsdag kunde faktiskt inte ha slutat bättre. Tre poäng mot fransmännen! 

Tack älskling för att du vill ha chans på mig fortfarande, minns för 22 år sen och vi famlade i osäkerheten om vi var ihop nu eller inte, då frågade jag om vi hade chans på varandra. Och det hade vi bestämde vi då. Och tack för att du orkar, har tid och har lust att hänga med mig än idag. 

Du och jag mot rubb. 

Att hitta en knöl

Ska man våga prata öppet om jobbiga saker? Jo, jag tycker faktiskt det. Hur öppen ska man vara? Så öppen man vill. Behöver ni läsa? Nej, då struntar ni bara i det. 

 Tisdagen den 9 maj hittade jag en knöl i mitt vänstra bröst. När jag duschar brukar jag ha som en liten vana att kolla igenom de två brösten lite då och då. Likaså denna tisdag. Med min vänstra arm uppsträckt mot taket kände jag med min högra hand en hård knöl i underkanten av det vänstra. 

 Skräcken som jag kände i den ynka lilla sekunden var så total i hela min kropp. Jag hann tänka miljarders tankar, tex såsom Nej nej nej! Jag har så mycket kvar!! Jag är inte färdig!! Jag släppte taget fort som attan. Med båda armarna hängandes rakt ner tänkte jag, att om jag aldrig mer känner på bröstet så finns inte knölen mer. Då är den borta. Precis som när barnen var små och vi lekte kurragömma. Och de la en kudde över ansiktet och undrade om jag kunde hitta dem. Ser man inte, så finns man inte. Lite så. Tänkte jag. Känner jag inte. Så finns den inte. 

Medan vattnets strålar silade ner över hela mig fick förnuftet till slut övertaget. Herregud! Känn efter igen kvinna,  och känn efter ordentligt den här gången. Visa din kropp att du menar allvar och var tydlig med dig själv.  Jag ställde mig framför spegeln och tittade mig själv rakt i ögonen. Lyfte på vänster arm. Och kände en gång till. 

Jo. Fasen. Den var där. Jag hade hittat en knöl i mitt ena bröst. Jag tog tag i handfatet med båda mina händer. Lutade mig fram mot min egen spegelbild och med blicken hårt i mig själv. Nu jävlar gäller det Ingela! 

Ringde mammografin på sjukhuset. Jaha. Stängt för dagen. Jobbigt.  Ringde tidigt som bara den på onsdagmorgonen. Lämnade mitt nummer till en telefonsvarare som sa att de skulle ringa upp vid halv tio samma dag. Vilket de gjorde. Gick ifrån barngruppen på jobbet. Fel instans. De gav mig ett annat nummer. Till Bröstmottagningsenheten på sjukhuset. Där gör de såna här undersökningar. På Mammografin gör man ”bara” sk hälsoundersökningar. Deras telefonsvarare sa att de skulle ringa upp vid halv tre samma dag. Vilket de också gjorde. 

Och finns det änglar så var det just en sådan som jag nu hade i den andra änden av min telefon. Jösses vilken underbar människa. Rätt kvinna på rätt plats under sådana här, rätt tuffa, omständigheter. Hon ställde tusen frågor. Minns knappt en enda av dem i dagsläget. Minns bara hennes lugn. Hennes ton i rösten. Hade jag kunnat hade jag velat sitta i hennes famn och blivit kramad och blivit lite kliad på ryggen och bara känt hennes lugn. 
Hon frågade iallafall var i menscykeln jag befann mig. Vilket jag inte hade en endaste aning om, men efter lite fundering så var jag nog mitt i ägglossningen. Och då kan ju visst brösten leva sina egna små  liv. Och bilda knölar. Som sen försvinner. Nu ville den här underbara människan få mig att lova att inte klämma på knölen nåt mer förrän jag hade haft min nästa menstruation. ( För om jag klämmer på den ofta och mycket blir den lätt öm och det är inte så bra om den är öm om jag ev behöver undersöka den.) När jag sen hade slutat blöda och ”allt hade lugnat ner sig”, först då skulle jag känna igen. Och om den fortfarande kändes skulle jag höra av mig till henne igen. Och hon lovade mig i sin tur att då skulle jag få komma till mottagningen inom en vecka för att ”köra hela racet” om det behövdes. Med röntgen och ultraljud. Och få svar på en gång. 

-Känns det bra nu Ingela? frågade hon. 

-Nej, det känns inte bra. Men det känns bättre. 

-Jag förstår att du helst av allt skulle vilja ha varit här igår. Men så här gör vi. Du har känt av knölen en dag. Är den kvar efter din nästa blödning hör du av dig. 

Japp. Ok. Och märkligt nog låg en kallelse till just en hälsoundersökning på mammografin i brevlådan när jag kom hem den dagen. 

Jag kände inte på knölen en endaste gång. Jag höll mig. Och rent psykiskt var det det absolut bästa rådet jag nånsin hade kunnat få. Eftersom det var min egen tanke redan från början. Känner jag den inte så finns den inte. Och jag försökte tänka på annat. Medan hela jag bara gick och längtade till nästa blödning. Ovissheten. Rädslan. Att försöka leva ett normalt liv under tiden. 

Blödningen kom. Och den gick. Kroppen landade i sig själv. Det var dags. Armen upp i vädret. Skit också! Den var kvar. Dock inte alls så hård som innan. Mer formbar. Rädslan. Och faktiskt en ren skräckaktig känsla. 

Ringde samma nummer. Fick prata med annan ängel. Hon ställde tusen frågor hon med. Vi bokade en tid till torsdagen den 8/6 kl 08.30 

Idag. 

Precis som vanligt åkte jag i goooood tid hemifrån. Det värsta jag vet är att stressa för stt hitta parkering osv. Klockan 08.15 satt jag i väntrum D. Inskriven och med ett kvitto som visade att jag hade betalat 200kr. I det här väntrummet visste ju jag varför jag satt. Och när jag mötte andra kvinnors blickar visste vi alla varför vi alla var just här. Det är vi som har knölar i våra bröst. I olika stadier. Alla med olika rädslor inombords. 

En sköterska ropade in mig. Jag satte mig på en stol bredvid henne. Hon ställde även hon tusen frågor. Hon började skriva på datorn. Och började fippla med sina glasögon. 

-De är nya för mig de här, sa hon och log.   Jag har inte vant mig ännu. 

-Åh med dina glasögon menar du? svarade jag och log. Där är jag med. 

-Men du är ju mycket yngre än mig, skrattade hon. 

-Ja, jag var lite tidig, skrattade jag tillbaka. 

Och så var den isen bruten. Och nu förstod jag varför jag inte skulle vara öm i bröstet när jag kom hit. Jösses. Vad hon tog i. Det var inga varliga tag. Men tydliga och bestämda. Ingen tvekan. Hon visste varför jag var där helt enkelt. Och i armhålorna och framme på bröstkorgen för där har Man också massa körtlar som kan svullna. 

Under den här undersökningen hittade hon ytterligare en knöl. Djupt in, nästan på bröstbenet. Jag höll på att svimma när hon upplyste mig om den. En till!! Herregud!! Nej, den hade jag inte känt. 

Hon satte ett kryss med en svart penna där de satt. Och hon ville skicka mig på röntgen. Ut i väntrummet och vänta på remiss dit. Efter en stund blev jag återigen uppropad. In i en liten omklädningshytt 1*1 meter. 

Av med paltorna på överkroppen och på med en blå sjukhusskjorta. Sen in i röntgenrummet. In med brösten i Mammomaten, som maskinen hette. Och jag var återigen tacksam över att jag inte hade klämt dem ömma innan. För nu var det verkligen inte behagligt. Och det är det ju aldrig nånsin på såna här undersökningar. Det vet ju alla som har gjort en mammografi. Att ett bröst kan bli så platt är ju helt otroligt. Men tacksamheten över stt bara få vara där överskuggade all smärta. 

Jaha, sköterskan skulle konsultera läkaren hon samarbetade med denna torsdag och gå igenom mina bilder, och jag fick vänta i min lilla hytt under den tiden. 


Från min lilla stol där jag satt såg jag in i röntgenrummet. Jag ömsom blundade och jag ömsom tittade. Jag satt där och knäppte faktiskt mina händer medan jag väntade. All denna väntan. Ensamheten slog mig. Som en våg sköljde den bara över mig. Trots att jag valde att åka hit på egen hand. 

Läkaren bedömde att en kompletterande undersökning med ett ultraljud behövdes. Jag tog av mig den blåa skjortan igen och fick lägga den som ett lakan på britsen. Så jag skulle ligga lite skönt, sa läkaren. 

På med en kall gel och sen korta och långa drag med scannern över hela alltet. Stannade lite längre på vissa ställen. Backade och gick tillbaka på andra. Ända upp i armhålan. 

Jag låg där på skjortan på britsen, och visste inte riktigt var jag skulle fästa blicken. Skulle jag titta upp i taket? Eller skulle jag blunda? När hon var vid kryssen så valde jag att titta på läkarens ansiktsuttryck. Skulle hon kanske visa nåt? Vid ett tillfälle såg jag att läkaren tittade på sin sköterska och de utbytte blickar. Vad sjutton betydde det? Att överanalysera en situation.  Herregud! 

Läkaren torkade av scannern och sa plötsligt att allt såg ut som det skulle! Hon förklarade att jag har massor av körtelvävnad och många cystor. Vilket gör hela situationen lite mer svårbedömt. Men. Ofarliga sådana. Och den hårda knölen jag hade känt var en sprängfylld cysta som nu hade spruckit och hade blivit formbar. Sen lämnade hon rummet.  Bara sådär. 

Ok. Ofarligt! 

Den lättnaden! 

Torkade av mig med handduken. Småpratade med sköterskan. ”Du ska inte vara orolig. Den här läkaren är jättebra”.  Klädde på mig. La den blåa skjortan över stolen. Ut i väntrummet igen för att invänta det avslutande samtalet med den första sköterskan jag träffade när jag kom på morgonen. 

Hon förklarade precis det som läkaren hade sagt. Jag ställde frågan om det kan vara så att det är större risk att få cancer med redan knöliga bröst så att säga. Men det är det inte sa hon. Det är bara lite svårare att undersöka. 

Känner jag en hård knöl igen ska jag höra av mig. Vi sa hej då och jag blev plötsligt så himla törstig. Gick in på toan. Drack vatten och kände mig så oerhört liten. Liten, törstig. Och lättad.  Tittade mig i spegeln återigen. Knöt näven och ringde min man. 

I allt detta är jag så oerhört tacksam för livet. Jag är så väldigt ödmjuk inför det jag faktiskt har framför mig.  Samtidigt är jag så ledsen. Så ledsen inför det faktum att jag vet att alla inte får samma besked som jag fick idag. Jag vet att det finns massor av kvinnor som får ett helt annat svar. Som får åka hem med det. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns. För det kan jag inte ens föreställa mig. Men jag vet verkligen hur det känns att inte veta. Jag vet hur det känns medan man lever i ovissheten. Min tid hos mammografin har jag självklart avbokat. Till en annan väntande behövande kvinna. 

Och alla ni kvinnor där ute. Lär känna era bröst. Kolla igenom dem dagarna efter avslutad blödning. Ni ska bli experter på er egen kropp. För då vet ni när en förändring sker. Och då ringer ni genast till Bröstmottagningsenheten. 

All kärlek!

Och förresten. Allt detta under en förmiddag för endast 200kr. Tack för att jag hade den möjligheten i det här landet. 

Att våga ta plats 

Grattis till Sverige idag! Grattis till den svenska gula och blåa flaggan som just idag vajar så väldigt vackert till den sommarblåa himlen och den gula solens stärkande strålar. 
Jag vill även passa på att säga grattis till oss som faktiskt har turen att få leva och bo i vårt finfina land. 


Här sitter jag med min underbara familj. Vi sitter på en bänk i Kiev och är precis på väg till en fotbollsmatch mellan Sverige och England i EM 2012. Väldigt uppklädda och taggade. 

Min man och jag sitter på varsin sida om våra älskade, fantastiska barn. Våra barn som vi när killarna var små, hade möjlighet att få vara förädrarlediga med. I nästan ett och ett halvt år kunde vi umgås med de bästa människorna i våra liv och knyta an till varandra i våran lilla familj. 

 Jag är så in i Norden tacksam över att jag som förälder bor just här. När mina barn har varit sjuka har jag kunnat ta dem till doktorn. Helt utan kostnad. Jag har kunnat ta dem till tandläkaren. Helt utan kostnad. För detta, som är lätt att bara ta för givet, betalar jag mer än gärna skatt. 


Jag är så oerhört tacksam över att jag i vårt land kan tycka och tänka vad jag vill. Om jag vill säga högt att jag gillar monarkin kan jag yppa det. Vissa kan ju undra varför jag gillar kungahuset, men jag får säga det. Jag får gilla vad jag vill. Och jag får ogilla vad jag vill. Hade jag ogillat kungahuset hade jag fått säga det också. Och säga det högt. 

Jag har genom åren övat på just det här faktiskt. Att våga uttrycka vad jag tycker. Att våga ta min plats. Jag har övat på att förstå att även mina åsikter är nåt att räkna med. Att mina åsikter faktiskt är lika mycket värda som alla andras. Det har inte alltid varit helt självklart för mig. Min enorma anpassningsförmåga, som även har varit min styrka, har här varit en stor tjuv i dramat. 

 Bara det här att skriva på en blogg. Det är verkligen jätteroligt att skriva. Älskar det. Men ibland känns det en aning läskigt och pirrigt  att trycka med fingret på publicera-knappen. 

För vad ska ni andra tycka? Medan det för mig är ren terapi kanske. 

Önskar er alla en härlig fortsättning på den här nationaldagen. Och jag skickar med en hälsning till er alla att våga ta er självklara plats i tillvaron. 

All kärlek! 

%d bloggare gillar detta: