Författare: lifeofingela

När amerikanare kommer ända till Svedala så måste man självklart gå all in swedish style när det är dags för det svenskaste av allting i hela världen. 

Nämligen Midsommarafton. Med sill. Och nubbe. Små grodorna. Jordgubbar och grädde. Midsommarstång. Regn. Lite sol. Lite regn. Den stora frågan. Äta ute eller inne? 

Och massor av fika. Oavbrutet, och hela tiden. 

Välkomna till Sverige. Makens kusin från Florida, med sina två äldsta barn. Jo, det var allt lite kallt. 

Sveriges nationaldräkt. 

Svärfar framför en stor del av sin familj med syskonbarn, syskonbarnbarn, barnbarn, svärdöttrar och en fru. 

Maken med sin farbror. 

Knotten biter. 

Midsommardagen spenderades i kanoter. I sju stycken närmande bestämt. Att få i 32 personer i alla kanoter tog sin lilla tid. Med extrasäten, flytvästar, paddlar åt alla, iläggning av packning etc. 

Sen var det bara att börja paddla. 

Visade amerikanarna våran svenska allemansrätt genom att lägga till vid en fin liten ö där Korvgrillning och lekar väntade. 

Och massor av fika. 

En del lämnade tävlingsnerven åt sidan på vägen hem och stannade kanoterna mitt på vattnet för att fika. Så himla mysigt ju. Medans andra hade tävlingsnerven i sig och hade jättebråttom hem för att komma först. Vilket känns i högerarmen idag kan man säga. 

De tre kanoterna som stannade på vägen hem kom inglidandes så majestätiskt bredvid varandra in till bryggan,som en katamaran,  där vi andra väntade och nästan var på väg att ringa sjöräddningen för det tog så lång tid för dem att komma hem. 

Varför skulle vi ha så bråttom hem för? Nu missade vi de sista bullarna och det sista kaffet ju. För de väskorna låg i deras båtar. 

Note to self, ha inte för bråttom genom livet. Njut längs vägen. Åren är inte en enda lång transportsträcka. Som ska klaras av på så kort tid som möjligt. 



Tack allihopa för en väldigt mysig midsommarhelg! Otroligt bra fixat alla inblandade  med mat och aktiviteter och glada skratt. Att rodda en grupp på 32 stycken i åldrarna 6-89 har fungerat klockrent! 

Och med en stor dos kroppsspråk och en hel del svengelska så kan man komma långt. 

Idag klockan 13.00 började min semester. När klockan var 12.55 och mina kollegor sa att jag kunde börja bege mig, ja då ville jag inte ens gå hem. Jag hade ingen lust att lämna jobbet. Jag ville inte börja min semester, för jag ville liksom fortsätta stt ha den framför mig. Egentligen är tiden innan semestern den bästa. Man har liksom allt framför sig. En förväntan både i luften och i själen. 

Idag var det även dags för mig att krama om några barn lite extra på jobbet. De blivande sexåringarna. Som efter sommaren ska ta nästa stora steg i sina liv, nämligen förskoleklass och fritids. 

Ett av barnen hade hela sin familj med sig i morse. Både mamma och pappa var med och de ville överlämna en liten present. Till saken hör att jag för ett tag sedan berättade för detta barn om hur jag fångade min sons fis när han var liten. Hur han satt i mitt knä. Kanske fyra år gammal. Och släppte lite väder. Då var jag oerhört snabb och lyckades fånga just den fisen. Väldigt rolig scen förövrigt. Sen la jag fisen i en glasburk. Till sonens stora förvåning och glädje. Och sedan dess har burken stått i ett skåp. Med etiketten ”Fisburk” på. 


Detta berättades tidigare i våras  för barnet och hens mamma och pappa som nu skulle säga hej då till mig. Vid inhandlande av present hade hen detta i åtanke. Att om man kan samla ihop och spara en fis. Då kanske man kan samla ihop och spara en kram? Men hur? 

Hen valde en mugg. Som blev en ”krammugg”. Att när jag dricker ur denna mugg så ska jag känna varje kram som jag har fått av hen och minnas hur viktiga vi har varit för varandra. Så himla fiffigt! Vid överlämnandet, några otroligt starka sekunder. Gåshud och tårar bakom ögonlocken. Och jag vet precis varför jag älskar mitt jobb. Varför jag gör det jag gör. 

Så nu har jag både en krammugg och en fisburk här hemma. 

Nu är klockan snart 15.00. Och två timmar har redan gått av min semester. Herregud, vad stressigt det är!! 

Efter att ha firat makens guddotters student under hela fredagen samt kvällen, var bilen packad för avfärd mot kusten och stugan på lördagmorgon. 

Men först gjorde vi ett litet stop på vägen och hämtade upp 10 stycken lastpallar och la på släpet. Med godkännande av ägarna vill jag lägga till. 

Efter ca 1,5 timme var vi på plats. Och hur skönt var det inte? 

En koll nere på bryggan så att allt var ok. Och det var det. 

Och sen. Var det dags att börja måla lite pall. Och som vi målade. Herregud, vilket pill. Och vilken tid det tog. 

Dessutom ska allltihopa strykas tre gånger. Jösses. 

Trodde aldrig att jag skulle äga ett par jobbarshorts. Och framförallt inte ett par rosa. Men de gör jag. Tack söner för en toppenbra morsdagspresent. 

Vi hann med två strykningar  innan vi blev så in i Norden hungriga. Vi tog med varsin charktallrik och gick ner till bryggan. Vilken kväll. Finns inget annat ord än ren och skär sommarmagi. 

Har fått reda på att mannen som ägde denna fantastiska stuga innan oss tyvärr avled på pingstafton. Jag lärde känna honom via en av de företag min firma hade avtal med under den tiden jag körde eget företag, och han och jag hann med en hel del samtal genom åren. Varav flera av dessa handlade just om hur han satt på sin altan på landet och tittade ut över havet. Och smuttade på ett glas Amarone.  Just då hade jag ingen som helst aning om att det var just här, just här på den här platsen han satt. Som han menade. Jag bara kände hur underbart det lät. 

Ikväll satt vi här. På just den altanen. Med ett glas vin. Dock ej amarone. Och tänkte på dig, Arne. Vila i frid! 

Idag, söndag, har vi fortsatt målandet. Det är verkligen inte roligt. Herregud. Det måste ju gå att tillverka en färg som täcker så pass bra att det skulle räcka med endast en strykning. Eller nåt annat. Hålla på så här tre gånger…..jag klurar lite på den faktiskt. Och kommer jag på nåt bra så tar jag patent på den. 

Medan sista strykningen skulle torka så passade jag på att städa och skura ur gästhus nummer 1. 

Nu är det bara för sommargäster att komma. Rent och nybäddat.

När gästhuset till slut doftade rent och fräscht hade pallarna hunnit torka. Vi kånkade upp alla sex på altanen. Jo, men det blev riktigt bra. Soffan på plats. 

Träsmak i ändan än så länge. Dynor är dock på gång. Och massa kuddar. Och en och annan lykta. Kanske ett litet sidebord. 

Och tittar ni riktigt noga på den här soffbilden så har nåt hänt sen bilden ovanför. 

Ser ni skillnaden? Och då tänker jag inte på att filten är borttagen på den undre. 


Nej. Nu tar den här målarsarjade kroppen söndagkväll och slår på tvn. Ska se Poirot. Inte så pjåkigt ändå. 

I 16 år har jag hetat Lorentzson. Inte så pjåkigt faktiskt. Som den lagmänniska jag är, så är känslan när alla i familjen heter samma efternamn lite mer som en teamkänsla. Som att det liksom är vi. Det har självklart varit en lite skumpig resa med både glädje och ledsamheter. Men vår lilla egna slogan håller än idag. 

Du och jag mot rubb. 

När jag kom hem från jobbet stod det 20 stora och röda rosor på köksbordet. 

Sen drog vi med bilen mot Friends Arena. Bilen var proppfull med fyra fullvuxna män. Och så lilla jag. 

Vi frös inte i bilen iallafall. Så kan man  säga. Med två så breda tonåringar i baksätet gick det knappt att andas i hörnet där jag hade placerats. 

Mina gentlemen för kvällen. Enormt fina killar allihopa. 

Efter en skön promenix från Skytteholm, där jag för övrigt har spelat många fotbollsmatcher själv under min aktiva karriär som tung  libero i IK Frej, intog vi lite käk på Vapiano inne på Mall of Scandinavia. Vapiano var ett kärt återseende. Där åt vi en hel del när vi bodde i Tallinn. Gott!

Varannan gul i hela Mall of Scandinavia. Vi tog ett litet varv på första våningen efter maten, inte mer då ingen av oss har svart bälte i shopping, innan vi gick vidare till Fan Zone. 

Jösses! Vilket jäkla drag! 

Sånt här gillar jag! Det blir en sorts gemensamhet. Nån form av en viss sammanhållning. Vi alla älskar samma land och vi alla älskar fotboll. Stämning. 

Och när killarna på scenen drar igång Små grodorna och folket ( läs männen ) nedanför ställer sig i ring och dansar till den sången, då kan jag inte känna mig mer hemma. Eller jag menar på jobbet. 

Sen fort in till själva arenan. Att se uppvärmningen är viktigt. 

Både svenskarna och fransmännen blir analyserade. 

En fullsatt Friends Arena är mäktig. Att vara en del sv alla dessa 50 000 personer är något visst. Frankrike gjorde 1-0 med ett otroligt snyggt mål och det blev helt knäpptyst. Också rätt mäktigt. 

Sverige kvitterade och gjorde 1-1 i slutminuten av första halvlek. Perfekt läge att gå in i pausvila med det i ryggen. Det skulle vara en bragd att bara spela oavgjort mot detta franska lag. Och vilket liv på läktaren! 

Sista tio minutrarna blev en smula jobbigt för de 11 svenska. Inte bara för  dem iofs. Det var skapligt påfrestande även för oss på läktaren. Vi var ju sååååå nära nu. Men. Tillbakapressade. Nertryckta i eget straffområde. Släpp inte det här nu.  Full tid. 1-1. Tre minuters övertid. Och då hände plötsligt nåt. 

Sebastian Larsson gör en löpning på ca 80 meter. Stressar deras lagkapten till målis som då väljer att göra ett ödesdigert misstag och försöker dribbla bort Sebastian. Målisens passning går rakt i gapet på Ola Toivonen som står typ på mittlinjen. Och den mannen drar iväg ett direktskott. Över hela planen Som går rätt i mål. I slutsekunden! 

Asså, jag trodde hela Friends skulle explodera av glädje! Annars var det väldigt lugnt från explosioner av annan art. Som tur var. 

Småkillarna bakom oss…. Deras pappor hade kommenterat hela matchen och beskrivit för sina söner vad som hände absolut hela tiden. De små killarna skrek lika högt som de äldre killarna på raden nedanför. Jag vände mig om och high fivade med dom också. Vilken otrolig glädje!! 

Tack Sverige för den här upplevelsen! Våran bröllopsdag kunde faktiskt inte ha slutat bättre. Tre poäng mot fransmännen! 

Tack älskling för att du vill ha chans på mig fortfarande, minns för 22 år sen och vi famlade i osäkerheten om vi var ihop nu eller inte, då frågade jag om vi hade chans på varandra. Och det hade vi bestämde vi då. Och tack för att du orkar, har tid och har lust att hänga med mig än idag. 

Du och jag mot rubb. 

Ska man våga prata öppet om jobbiga saker? Jo, jag tycker faktiskt det. Hur öppen ska man vara? Så öppen man vill. Behöver ni läsa? Nej, då struntar ni bara i det. 

 Tisdagen den 9 maj hittade jag en knöl i mitt vänstra bröst. När jag duschar brukar jag ha som en liten vana att kolla igenom de två brösten lite då och då. Likaså denna tisdag. Med min vänstra arm uppsträckt mot taket kände jag med min högra hand en hård knöl i underkanten av det vänstra. 

 Skräcken som jag kände i den ynka lilla sekunden var så total i hela min kropp. Jag hann tänka miljarders tankar, tex såsom Nej nej nej! Jag har så mycket kvar!! Jag är inte färdig!! Jag släppte taget fort som attan. Med båda armarna hängandes rakt ner tänkte jag, att om jag aldrig mer känner på bröstet så finns inte knölen mer. Då är den borta. Precis som när barnen var små och vi lekte kurragömma. Och de la en kudde över ansiktet och undrade om jag kunde hitta dem. Ser man inte, så finns man inte. Lite så. Tänkte jag. Känner jag inte. Så finns den inte. 

Medan vattnets strålar silade ner över hela mig fick förnuftet till slut övertaget. Herregud! Känn efter igen kvinna,  och känn efter ordentligt den här gången. Visa din kropp att du menar allvar och var tydlig med dig själv.  Jag ställde mig framför spegeln och tittade mig själv rakt i ögonen. Lyfte på vänster arm. Och kände en gång till. 

Jo. Fasen. Den var där. Jag hade hittat en knöl i mitt ena bröst. Jag tog tag i handfatet med båda mina händer. Lutade mig fram mot min egen spegelbild och med blicken hårt i mig själv. Nu jävlar gäller det Ingela! 

Ringde mammografin på sjukhuset. Jaha. Stängt för dagen. Jobbigt.  Ringde tidigt som bara den på onsdagmorgonen. Lämnade mitt nummer till en telefonsvarare som sa att de skulle ringa upp vid halv tio samma dag. Vilket de gjorde. Gick ifrån barngruppen på jobbet. Fel instans. De gav mig ett annat nummer. Till Bröstmottagningsenheten på sjukhuset. Där gör de såna här undersökningar. På Mammografin gör man ”bara” sk hälsoundersökningar. Deras telefonsvarare sa att de skulle ringa upp vid halv tre samma dag. Vilket de också gjorde. 

Och finns det änglar så var det just en sådan som jag nu hade i den andra änden av min telefon. Jösses vilken underbar människa. Rätt kvinna på rätt plats under sådana här, rätt tuffa, omständigheter. Hon ställde tusen frågor. Minns knappt en enda av dem i dagsläget. Minns bara hennes lugn. Hennes ton i rösten. Hade jag kunnat hade jag velat sitta i hennes famn och blivit kramad och blivit lite kliad på ryggen och bara känt hennes lugn. 
Hon frågade iallafall var i menscykeln jag befann mig. Vilket jag inte hade en endaste aning om, men efter lite fundering så var jag nog mitt i ägglossningen. Och då kan ju visst brösten leva sina egna små  liv. Och bilda knölar. Som sen försvinner. Nu ville den här underbara människan få mig att lova att inte klämma på knölen nåt mer förrän jag hade haft min nästa menstruation. ( För om jag klämmer på den ofta och mycket blir den lätt öm och det är inte så bra om den är öm om jag ev behöver undersöka den.) När jag sen hade slutat blöda och ”allt hade lugnat ner sig”, först då skulle jag känna igen. Och om den fortfarande kändes skulle jag höra av mig till henne igen. Och hon lovade mig i sin tur att då skulle jag få komma till mottagningen inom en vecka för att ”köra hela racet” om det behövdes. Med röntgen och ultraljud. Och få svar på en gång. 

-Känns det bra nu Ingela? frågade hon. 

-Nej, det känns inte bra. Men det känns bättre. 

-Jag förstår att du helst av allt skulle vilja ha varit här igår. Men så här gör vi. Du har känt av knölen en dag. Är den kvar efter din nästa blödning hör du av dig. 

Japp. Ok. Och märkligt nog låg en kallelse till just en hälsoundersökning på mammografin i brevlådan när jag kom hem den dagen. 

Jag kände inte på knölen en endaste gång. Jag höll mig. Och rent psykiskt var det det absolut bästa rådet jag nånsin hade kunnat få. Eftersom det var min egen tanke redan från början. Känner jag den inte så finns den inte. Och jag försökte tänka på annat. Medan hela jag bara gick och längtade till nästa blödning. Ovissheten. Rädslan. Att försöka leva ett normalt liv under tiden. 

Blödningen kom. Och den gick. Kroppen landade i sig själv. Det var dags. Armen upp i vädret. Skit också! Den var kvar. Dock inte alls så hård som innan. Mer formbar. Rädslan. Och faktiskt en ren skräckaktig känsla. 

Ringde samma nummer. Fick prata med annan ängel. Hon ställde tusen frågor hon med. Vi bokade en tid till torsdagen den 8/6 kl 08.30 

Idag. 

Precis som vanligt åkte jag i goooood tid hemifrån. Det värsta jag vet är att stressa för stt hitta parkering osv. Klockan 08.15 satt jag i väntrum D. Inskriven och med ett kvitto som visade att jag hade betalat 200kr. I det här väntrummet visste ju jag varför jag satt. Och när jag mötte andra kvinnors blickar visste vi alla varför vi alla var just här. Det är vi som har knölar i våra bröst. I olika stadier. Alla med olika rädslor inombords. 

En sköterska ropade in mig. Jag satte mig på en stol bredvid henne. Hon ställde även hon tusen frågor. Hon började skriva på datorn. Och började fippla med sina glasögon. 

-De är nya för mig de här, sa hon och log.   Jag har inte vant mig ännu. 

-Åh med dina glasögon menar du? svarade jag och log. Där är jag med. 

-Men du är ju mycket yngre än mig, skrattade hon. 

-Ja, jag var lite tidig, skrattade jag tillbaka. 

Och så var den isen bruten. Och nu förstod jag varför jag inte skulle vara öm i bröstet när jag kom hit. Jösses. Vad hon tog i. Det var inga varliga tag. Men tydliga och bestämda. Ingen tvekan. Hon visste varför jag var där helt enkelt. Och i armhålorna och framme på bröstkorgen för där har Man också massa körtlar som kan svullna. 

Under den här undersökningen hittade hon ytterligare en knöl. Djupt in, nästan på bröstbenet. Jag höll på att svimma när hon upplyste mig om den. En till!! Herregud!! Nej, den hade jag inte känt. 

Hon satte ett kryss med en svart penna där de satt. Och hon ville skicka mig på röntgen. Ut i väntrummet och vänta på remiss dit. Efter en stund blev jag återigen uppropad. In i en liten omklädningshytt 1*1 meter. 

Av med paltorna på överkroppen och på med en blå sjukhusskjorta. Sen in i röntgenrummet. In med brösten i Mammomaten, som maskinen hette. Och jag var återigen tacksam över att jag inte hade klämt dem ömma innan. För nu var det verkligen inte behagligt. Och det är det ju aldrig nånsin på såna här undersökningar. Det vet ju alla som har gjort en mammografi. Att ett bröst kan bli så platt är ju helt otroligt. Men tacksamheten över stt bara få vara där överskuggade all smärta. 

Jaha, sköterskan skulle konsultera läkaren hon samarbetade med denna torsdag och gå igenom mina bilder, och jag fick vänta i min lilla hytt under den tiden. 

Från min lilla stol där jag satt såg jag in i röntgenrummet. Jag ömsom blundade och jag ömsom tittade. Jag satt där och knäppte faktiskt mina händer medan jag väntade. All denna väntan. Ensamheten slog mig. Som en våg sköljde den bara över mig. Trots att jag valde att åka hit på egen hand. 

Läkaren bedömde att en kompletterande undersökning med ett ultraljud behövdes. Jag tog av mig den blåa skjortan igen och fick lägga den som ett lakan på britsen. Så jag skulle ligga lite skönt, sa läkaren. 

På med en kall gel och sen korta och långa drag med scannern över hela alltet. Stannade lite längre på vissa ställen. Backade och gick tillbaka på andra. Ända upp i armhålan. 

Jag låg där på skjortan på britsen, och visste inte riktigt var jag skulle fästa blicken. Skulle jag titta upp i taket? Eller skulle jag blunda? När hon var vid kryssen så valde jag att titta på läkarens ansiktsuttryck. Skulle hon kanske visa nåt? Vid ett tillfälle såg jag att läkaren tittade på sin sköterska och de utbytte blickar. Vad sjutton betydde det? Att överanalysera en situation.  Herregud! 

Läkaren torkade av scannern och sa plötsligt att allt såg ut som det skulle! Hon förklarade att jag har massor av körtelvävnad och många cystor. Vilket gör hela situationen lite mer svårbedömt. Men. Ofarliga sådana. Och den hårda knölen jag hade känt var en sprängfylld cysta som nu hade spruckit och hade blivit formbar. Sen lämnade hon rummet.  Bara sådär. 

Ok. Ofarligt! 

Den lättnaden! 

Torkade av mig med handduken. Småpratade med sköterskan. ”Du ska inte vara orolig. Den här läkaren är jättebra”.  Klädde på mig. La den blåa skjortan över stolen. Ut i väntrummet igen för att invänta det avslutande samtalet med den första sköterskan jag träffade när jag kom på morgonen. 

Hon förklarade precis det som läkaren hade sagt. Jag ställde frågan om det kan vara så att det är större risk att få cancer med redan knöliga bröst så att säga. Men det är det inte sa hon. Det är bara lite svårare att undersöka. 

Känner jag en hård knöl igen ska jag höra av mig. Vi sa hej då och jag blev plötsligt så himla törstig. Gick in på toan. Drack vatten och kände mig så oerhört liten. Liten, törstig. Och lättad.  Tittade mig i spegeln återigen. Knöt näven och ringde min man. 

I allt detta är jag så oerhört tacksam för livet. Jag är så väldigt ödmjuk inför det jag faktiskt har framför mig.  Samtidigt är jag så ledsen. Så ledsen inför det faktum att jag vet att alla inte får samma besked som jag fick idag. Jag vet att det finns massor av kvinnor som får ett helt annat svar. Som får åka hem med det. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns. För det kan jag inte ens föreställa mig. Men jag vet verkligen hur det känns att inte veta. Jag vet hur det känns medan man lever i ovissheten. Min tid hos mammografin har jag självklart avbokat. Till en annan väntande behövande kvinna. 

Och alla ni kvinnor där ute. Lär känna era bröst. Kolla igenom dem dagarna efter avslutad blödning. Ni ska bli experter på er egen kropp. För då vet ni när en förändring sker. Och då ringer ni genast till Bröstmottagningsenheten. 

All kärlek!

Och förresten. Allt detta under en förmiddag för endast 200kr. Tack för att jag hade den möjligheten i det här landet. 


Grattis till Sverige idag! Grattis till den svenska gula och blåa flaggan som just idag vajar så väldigt vackert till den sommarblåa himlen och den gula solens stärkande strålar. 
Jag vill även passa på att säga grattis till oss som faktiskt har turen att få leva och bo i vårt finfina land. 

Här sitter jag med min underbara familj. Vi sitter på en bänk i Kiev och är precis på väg till en fotbollsmatch mellan Sverige och England i EM 2012. Väldigt uppklädda och taggade. 

Min man och jag sitter på varsin sida om våra älskade, fantastiska barn. Våra barn som vi när killarna var små, hade möjlighet att få vara förädrarlediga med. I nästan ett och ett halvt år kunde vi umgås med de bästa människorna i våra liv och knyta an till varandra i våran lilla familj. 

 Jag är så in i Norden tacksam över att jag som förälder bor just här. När mina barn har varit sjuka har jag kunnat ta dem till doktorn. Helt utan kostnad. Jag har kunnat ta dem till tandläkaren. Helt utan kostnad. För detta, som är lätt att bara ta för givet, betalar jag mer än gärna skatt. 

Jag är så oerhört tacksam över att jag i vårt land kan tycka och tänka vad jag vill. Om jag vill säga högt att jag gillar monarkin kan jag yppa det. Vissa kan ju undra varför jag gillar kungahuset, men jag får säga det. Jag får gilla vad jag vill. Och jag får ogilla vad jag vill. Hade jag ogillat kungahuset hade jag fått säga det också. Och säga det högt. 

Jag har genom åren övat på just det här faktiskt. Att våga uttrycka vad jag tycker. Att våga ta min plats. Jag har övat på att förstå att även mina åsikter är nåt att räkna med. Att mina åsikter faktiskt är lika mycket värda som alla andras. Det har inte alltid varit helt självklart för mig. Min enorma anpassningsförmåga, som även har varit min styrka, har här varit en stor tjuv i dramat. 

 Bara det här att skriva på en blogg. Det är verkligen jätteroligt att skriva. Älskar det. Men ibland känns det en aning läskigt och pirrigt  att trycka med fingret på publicera-knappen. 

För vad ska ni andra tycka? Medan det för mig är ren terapi kanske. 

Önskar er alla en härlig fortsättning på den här nationaldagen. Och jag skickar med en hälsning till er alla att våga ta er självklara plats i tillvaron. 

All kärlek! 

Asså. Lördagen den 3 juni 2017. Pingstafton. Hänryckningens tid. Tillåt mig småle en smula. 
Kämpa pingstafton!

Våran båt skulle vi hämta ut idag. För sjösättning. Vi bokade denna helg för två veckor sedan då firman för vinterförvaring behöver ha den tiden för att förbereda för överlämning. 

Förra helgen såg ut så här. Och bilarna med båttrailers låg i kö för att sjösätta sina båtar vid rampen tvärs över viken. 

Det gjorde de inte den här helgen. Så kan man säga. 

Åtta grader ”varmt” och regn bjöd den här lördagen på. Vår trailer var helt klart ensam. Men det gjorde ingenting. Ingen stress alls. Lugn och ro. Och nu har vi gjort det här momentet under ett par år. Vi börjar känna oss rätt så rutinerade faktiskt. Gu’ så skön den känslan är. 
Men innan sjösättning var det en hel att fixa. Båten skulle skuras och den skulle vaxas. 

Oj vad vi jobbade. 

Flanellskjorta. Fleecejacka. Missade att ta med understället. Lånade jobbarbrallor från sonen. Bikinin från en vecka sedan hängde i badrummet och retades. 

Behövde ingen mössa dock. Det fick man ju vara glad för. En smula uppgiven. 

Efter sjösättningen som gick helt utan några fadäser, tog vi beslutet att faktiskt åka hem från landet igen. Det händer inte särskilt ofta. 

Kan ha varit en fotbollsmatch på Tv:n som lockade också iochförsig. På en kanal som inte existerar i stugan. Så vi drog hemåt. 

Och herregud! Vi satte oss framför tvn kl 20.00. Då började sändningen för Champions league finalen mellan Juventus och Real Madrid. Matchen skulle inte börja förrän kl 21.00. 

Hur mycket finns det att prata om en match egentligen?? Innan den ens har börjat? 

Oj vilken helg vi har haft!

I påskas när vi kom hit till stugan för att bygga altan, upptäckte vi att förrådstaket läckte vatten. Skit också. 

Den här helgen blev ju som gjord för att fixa till det. Varken jag eller maken hade nånsin lagt nåt tak innan. Så det här skulle ju bli oerhört spännande. 

Jag har lärt mig så väldigt många bra och användbara termer kan man säga. Här har vi lagt ströläkt underst. För att lägga bärläkt över. CC 60 på bärläkten är det som gäller för veta var man ska skruva när plåten ligger på plats. 

Och efter man har lagt lite tak har man självklart taklagsfest. Det är sen gammalt. 

Idag, lördag, har det varit full fart här i viken. Har nog inte sett så mycket folk i rörelse sen midsommar förra året. 

Folk la i sina båtar, det var kö till iläggningsrampen. Grannar som la i sin jetski, pulade med sina vinterskadade bryggor, gick promenader, åkte fyrhjuling. Grannar som precis fått tillträde till sin nyinköpta sommarstuga, ungdomar som dök från storbryggan, barn som badade vid badplatsen, grannens barnbarn som lekte Pokémon, människor som klippte gräs och byggde ut sina altaner. 
Herregud, jag hade fullt upp där på bryggan när jag försökte hålla koll på allt som hände.  Blev alldeles genomsvett. Var tvungen att hoppa i havet för att svalka mig. 

Och det gjorde jag! 

Tre gånger på raken till och med. Och det var inte alls så läskigt. Jag som känner sånt löjligt obehag i vattnet när jag inte ser botten överlevde galant.

Och idag när vi kom hem från landet kom vi på att vi hade missat sopbilen igår. Men så ser vi att tunnan är tom iallafall. Så nån av er finaste grannar har alltså ställt fram och sedan snällt ställt tillbaka våran tunna. Ett väldans tack från oss på 39:an! 

Asså. Just den meningen. ”Jag har precis satt mig!” Så många gånger som jag har uttalat de fem orden i mitt liv. Så många gånger att det nu för tiden är nåt vi skrattar åt. 

Precis det hände i eftermiddag. Jag hade sutti  i min solstol en bra stund med ett glas vatten och en god bok, när maken kom hem från sin joggingrunda. 

”Jag har precis satt mig”, sa jag och log. 

Förr om åren kom dessa ord ur min mun bara för att min man inte skulle få för sig att jag hade latat mig hela eftermiddagen. Jag ville inte låta honom tro att han var tillsammans med nån latmask. Trots att jag kanske hade tvättat, städat, handlat och lagat mat. Eller klippt gräs eller skurat fönster. Jag kunde ha presterat i flera timmar, men jag kunde inte lägga mig i soffan med gott samvete. Och om jag satt i soffan så kändes det som om jag behövde försvara det beteendet. 

Av nån anledning anpassade jag mig efter det jag då trodde var normen. Efter det jag då trodde var det som var det rätta. Att göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Om jag hade GJORT allt så var det bra.

Men jag frågade aldrig mig själv hur jag mådde. Jag bara gjorde. 
Ni som känner mig och min man vet att jag är gift med en riktig duracellkanin. Hans energi och idérikedom tar liksom aldrig slut. Och jag önskade inget högre än att orka med i hans tempo. Men till vilket pris då? För vems skull då? 

Efter några år vågade jag äntligen bli sann med mig själv. Jag insåg att mitt rätta jag inte var den jag var. Varken min hjärna eller min kropp var född till att klara av det enorma tempot som jag hade försökt att leva i.  Jag hade verkligen inte det tempot i mig. Men. Jag ville samtidigt absolut inte leva som nån bromskloss i min mans liv. En ganska så svår ekvation att lösa. Trodde jag då. 

Det höll på att gå så långt att jag trodde att det var mig det var fel på. Varför orkade jag inte längre?  Varför var jag så övertygad om att min mans tempo var det enda ”rätta”? 

När jag efter mycket jobb med mig själv började förstå att i det här läget finns det verkligen inget som är rätt eller inget som är fel. Ingen är bättre eller sämre än den andra. Faktum är att vi är precis lika bra. Vi är bara olika. Och det är ok. Det är ok att vara som jag. Det är ok att vara som han. Då föll det tunga stenar från mina axlar. Eftersom jag aldrig kan förändra en annan människa, var det jag själv som behövde göra en förändring. För att kunna leva såsom jag behöver. Och vid en förändring så händer det saker på många plan, på många sätt. 

Jag kom äntligen till ro med det som är jag. För mig är det väldigt viktigt att inte bara göra. Jag behöver även känna. Jag mår bra av att lugna ner. Jag kan sitta och bara vara. Jag kan se två filmer på raken. Jag kan sitta och läsa en hel eftermiddag. Utan att känna att det är waste of time. För mig är just det guld värt. 

Med mycket vilja och en och annan puss längs vägen har vi kommit så här långt. Snart 22 år med samma ryggsäck. 

Nu för tiden säger jag med en varm och skön känsla i magen:

– Jag har faktiskt legat här jättelänge!

En helg på landet. Så väldigt skönt. Så väldigt välbehövligt. 

Livet. Vissa dagar lyser inte solen alls sådär mysigt och skönt inombords som man bara önskar att livet gjorde. Vissa dagar kan till och med kännas sådär in i Norden jobbiga att man bara vill dra ett skönt varmt, gammalt täcke över huvudet.  Ibland vet man varför. Ibland har man ingen aning om varför. Ibland har man pms. Ibland har man inte det. 

Då kommer frågan automatiskt. Är det nåt att skriva om då verkligen? Jo, men jag känner faktiskt att det är nåt att skriva om. För att påvisa att livet inte alls är så himla roligt jämt. Och det är är ok att det är så. Vågar jag skriva om det? Ja, varför inte! Ska jag bry mig om vad alla andra tycker? Nej, egentligen inte. Jag är ju ingen sämre människa för det. 

Jag har inte haft min bästa helg. Så kan man säga. Även om vi har fått upp en tross som räcke på nya altanen, så har jag  haft några såna där dagar. När faktiskt ingenting känns så kul. När jag kan börja gråta för vad som helst. Över vad som helst. 

Och då är det bara att låta det vara så. Livet har sina dagar. Både bra och dåliga. Alla går vi igenom dem. 

De som alltid säger att allt alltid är bra. De ljuger. Antingen för sig själva. Eller för andra. 

Säsongens första kväll i uterummet blev jättemysig. Med lite salami och ost. Och lite ljus i skymningen. Bara det kan man faktiskt börja gråta för kan jag berätta. 



Nu är det måndag. Igen. Bara att kavla upp armarna. Ta tag i livet. 

Kram kram från mig till dig.