Att lyfta tungt

Lördagkväll.

Maken sover sen nån timme tillbaka. Det tog visst på krafterna att se Sverige försöka göra mål på den där muren till målvakt i Frankrikes handbollsbur. Svettigt även för oss i soffan.

Sönerna gör sitt.

Och här ligger jag. I min säng och hör maken snusa här bredvid. Nyss lagt mig tillrätta efter att ha släckt alla lampor, kollat så alla ljus även är släckta och ställt in resterna av det som var en magiskt middag, i kylen.

Snart har hela januari passerat och den första månaden av 2018 är då historia. Historia av en tid som inte går att få tillbaka. Bara att lägga till handlingarna. Inte klokt vad det går undan.

Vad är det då man väljer att lägga just till handlingarna? Vad?

Valet är ju helt upp till mig själv egentligen. Vad är det jag vill att min personliga historia ska innehålla? Valet är helt och hållet mitt eget och jag bestämmer helt själv på egen hand. Vi alla har ett personligt ansvar för vad vi gör och hur vi agerar. Efter bästa förmåga och ens egna förutsättningar.

Hur väljer jag då att hantera det som sker runt omkring mig? Tar jag ansvar för det jag bidrar med eller skyller jag ifrån mig på alla andra?

Ibland ska jag ärligt säga att det vore lättast och enklast att bara skylla på alla andra. Att slippa ta de där jäkla ansvaret för en gångs skull och slippa se ens eget tokiga beteende i vitögat, skulle ju vara så otroligt smidigt emellanåt. Men då missar man ju liksom hela poängen. Och man lär sig inte ett dugg. Och dessutom lägger man så enormt mycket med energi på att anse att alla andra är idioter. När den största idioten är en själv.

Det är tufft. Det är jobbigt. Det är livets hårda skola. Att se och uppmärksamma mina egna tillkortakommanden.

Idag var jag på gymmet och gosade med de här raringarna en stund. Jag slet och jag lyfte, jag svettades och jag stånkade.

Och medan jag stod där med alla dessa tyngder runt omkring mig så sköljde en hel våg av tacksamhet över mig. Tacksamhet över att det finns sammanhang där jag helt och till hundra procent kan vara mig själv. Där det finns människor som gillar mig för att jag är jag. Gillar mig för den jag är. Den känslan. Med alla mina styrkor och alla mina brister. För det har jag. Och det har du. Styrkor och svagheter.

Och känslan när man verkligen känner ända ner i hjärteroten att de finns där, de där som står upp för en trots allt. De som känner och de som visar glädje över att se mig. De som gläds med mig vid framgång och de som faktiskt finns kvar hos mig vid motgång. Kärlek.

Det är då det går lite lättare att lyfta tungt.

Med en massa kärlek all over the place.