Att vara ung- nu och för 30 år sen

Att vara ung.

För mig var min tonårstid bland de tuffaste åren i mitt liv. Likväl som jag hade roligt emellanåt, så var den tiden min absolut tuffaste.

Mina föräldrar valde att skilja sig. vilket var helt rätt för dom. Jag hade haft det på känn under flera år innan de sa de magiska orden, vi ska skiljas. Med bl.a. diffusa magproblem. Med oro i kroppen. Jag lärde mig snabbt hur atmosfären kändes hemma. Anpassade mig. Många resonerar som så att man ska hålla ihop för familjens skull, för barnen. Men. För att hålla ihop för barnens skull är nåt så in i Norden tokigt. För sånt känner barn. Och för ett barn att leva med vetskapen och känslan av om att mamma o pappa håller/höll ihop för min skull, att leva med den skuldkänslan är nog inte så särskilt trevlig. Och det är framför allt inte så hyggligt av de vuxna att lägga sitt eget liv som en börda på sina barns axlar. Nej, mår ni inte bra tillsammans så gör nåt åt det. Med barnens bästa i fokus under hela processen.

Under den här tiden gick jag i högstadiet och skolan blev en utmaning för mig. Idrotten blev mitt andningshål och jag tillhörde tillslut alla lag som skolan representerade i form av sport i olika former. Det var både basket och handboll, fotboll och volleyboll. Min enda 5:a.

Jag visste inte om jag dög till nåt, förutom sport, eller om jag var särskilt viktig för nån. Jag blev kär i nån i bland. Blev ihop med nån ibland. Så här i efterhand har jag förstått att jag var nog inte alltid så kär som jag inbillade mig att jag var. Jag var nog mest sådär romantiskt förälskad i själva situationen. Att nån kunde tänka sig att vara med mig. Det var stort för mig.

Så här långt i historien kan nog den här bakgrunden egentligen tillhöra vilken tonåring som helst. Både från min tid på 80-talet och med en som lever i det just nu, år 2018. Jag tror att det jag upplevde och gick igenom för 30 år sedan är nåt som ungdomar av idag också känner av. En vilja av att passa in. Vara invald. Och att vara sedd.

Det finns dock några saker som skiljer sig från min tid och den som ungdomarna har idag.

Bla dessa jäkla telefoner.

Jag, under min tid, kämpade på med att bara duga som jag var. Jag levde med en oro över att nånstans ev göra bort mig och att ev ett rykte skulle sprida sig om jag valde att ligga. Jag var orolig över att nåt jag sagt eller gjort skulle få nån att asgarva mig rätt i ansiktet. Och sen få andra att göra detsamma.

Men.

Jag behövde aldrig vara orolig för att nån skulle ta kort på mig. Eller filma mig. Det fanns ingen som dokumenterade det jag gjorde. Eller sa. Jag behövde aldrig vara på min vakt över risken att hamna på ett ofrivilligt foto taget i en prikär situation. Som sen skickades runt i hela kyrkbyn.

Det eventuella ryktet jag var rädd skulle spridas om mig själv skulle iallafall ta ett par dagar för att nå några stycken i Täby. Det insåg jag ju. Så man hade ett par dagars frist på sig att liksom bara vänta in om det var nåt särkilt som hade hänt.

Idag räcker det med ett simpelt knapptryck så vet HELA Linköping med omnejd allt om en viss person ungefär en sekund senare.

De lever idag med en ständig risk att när som helst bli fotad eller filmad. Det får många, framför allt unga tjejer, att känna att de alltid behöver vara ”iordninggjorda” dygnet runt i princip. De känner att de behöver vara på sin vakt. Och de är oroliga över att ”missa nåt”. Stressen.

Och alla som skickar nakenbilder till de som inte har bett om att få dessa. Och alla som vill att andra ska skicka nakenbilder till dem. Asså.

Blir nån för full på en fest. Då är det inte helt ovanligt att den hamnar på film eller på snap. Mitt i sin egen spya kanske.

Och när man är i en situation där man inte är riktigt tillbörlig så kanske det finns en del som tar tillfället i akt och skickar hotfulla sms eller meddelanden om vad man har ställt till med, fast man kanske inte alls har gjort det. Men med sms o snap går informationen lika snabbt som vinden. Alla vet om det. Informationsflödet är så enormt. Stressen. Oron. Rädslan.

Lägger även till alla kommentarer som riskerar att hamna under selfies som ungdomarna gärna lägger upp. Hos både killar o tjejer.

Det här är livet för dagens ungdomar. Det tillhör det normala. Plus då alla andra funderingar och tankar som tillhör den här åldern. Som kan vara nog så jobbigt enellanåt.

Jag tror och misstänker att det här nånstans kommer komma tillbaka, det kommer att ge nån form av baksmälla. Hur har jag ingen aning om. Men jag är övertygad om att stressen de lever under och mitt i, och detta ständiga informationsflöde kommer att påvisa nån form av en baksida.

En baksida som vi inte har sett ännu. För det här är den första generationen ungdomar som lever det här livet. Och vi är den första generationen föräldrar som har barn mitt i det. Så vi vuxna är en del av det. Vare sig vi tror/vill det eller inte.

Vi får helt enkelt vänta och se.

Eller, vad kan vi göra för att stötta och hjälpa?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s