Författare: lifeofingela

För första gången på ungefär hundra år har jag haft några timmar för mig själv på sandstranden. Sist jag hade det var i mitt andra liv. Innan barn och familj. Och det känns ju som ett bra tag sedan. Så att säga.

Dessa timmar på min filt, mina vänner, de gav mig en sån Flashback att jag höll på att ramla baklänges. Jag låg där på min egen medhavda lilla filt under den blåa himlen, och bara tänkte att – om ett förhållande/äktenskap håller efter en dag på stranden, då håller fan äktenskapet för vad som helst. Herregud, vilken jäkla utmaning det är.

Det är sommar. Det är sommar, och man har några timmar till övers efter jobbet. Eller så har man till och med redan semester. Solen skiner. Och allt man vill är att ge sina barn underbara barndomsminnen. Att minnas. Tänk att få sina underbara ungar att kunna blicka tillbaka på sina barndomssomrar med så himla mycket kärlek och så himla mycket lycka. Mysigt ju. Eller så vill man bara komma hemifrån. Kan vara lite olika det där. Från dag till dag.

Först och främst handlar det om planering. I morrn ska vi till stranden och vi behöver införskaffa oss ingredienser till vår härliga matsäck. För vi ska vara på stranden heeeeeela dagen. Och då behövs det ordentligt med tilltugg. Och dricka. Gärna så in i Norden nyttigt. Eller kan man komma med ett paket färdigköpta pannkakor med en burk socker att doppa i?

Det blir morgon. Barnen är redan vakna. Så klart. Vaknar som vanligt alltid tidigt. Frukosten ska intagas. Samtidigt som matsäcken ska packas. Sedan ska badväskan packas med badkläder och tusen handdukar. Leksaker för både vattenlek och strandlek ska med. Leksaker som kräver luft bör för all enkelhet redan ha blåsts upp kvällen innan. Blöjor, filtar, solparasoller, solskydd, vagn, våtservetter. Hinkar, spadar, kepsar, enhörningar. Brassestolar. Allt ska med.

Sen. In med allt i bilen. Vagn först. Den tar mest plats. Sen allt det andra. Även ungarna. Förresten, kissa med dem först. Det är redan varmt. Det kokar i bilen.

Framme vid badplatsen. Äntligen. Ska bara hitta en parkeringsplats. Gärna i skuggan. Var?? Köra runt, hitta bästa platsen. Sen ut med allting. Vagnen sist. För den står längst in. Men det är på den allt ska packas på. Allt upp på vagnen. Med en av ungarna underst. Sen får alla andra kånka. Och som det kånkas. Stora som små. Bär bara. Bär. Tjafsa inte. Snart klart. Snart. Jo, men det här är mysigt, ungar. Det här är sommar vet ni.

Familjen närmar sig vattnet. Med all denna packning. Jaha. Var ska vi lägga oss? I solen? I skuggan? Kanske där filten kan ligga i både solen och skuggan? Nära vattnet? Där alla springer på en? Men inte för långt ifrån, för banen behöva kunna leka lite själva i vattenbrynet? Eller kan de inte det? Nu börjar det höras suck och stön. Inte bara ifrån barnen. Utan även från de vuxna. Men kan vi inte bara lägga oss här?

Efter många och långa diskussioner läggs till slut filten på plats. Men inte med 100 procentig nöjdhet. Utan med full koll på om en bättre plats kanske blir ledig. På hugget hela tiden. Barnet längst ner i vagnen får äntligen lite luft.

– Jag vill ha en bulle nu!

Upp med solskydd och parasoller. Marken är för hård för att få ner parasollet till pappans stora förtret. Men som han kämpar. Mamman säger att kanske kan du prova lite där på sidan istället. Men där är det för mjukt så parasollet bara ramlar ihop. Vi skiter helt enkelt i parasollet.

Solskyddskräm på. Badkläder på. Upp med filtar och leksaker. Telefonen ringer. Jaha. Svärmor. Snackar lite. Säger hej då. Barnet vill fortfarande ha en bulle. Samtidigt som barnet ser leksaken som ligger på grannens filt! Oh nej! Ska vi fråga om barnet får låna den? Nej, det ger inte bra signaler. Men kanske ändå? Så det blir lite lugnt här? Grannen erbjuder leksaken. Men det tackas nej. Tack ändå.

Solkräm. Inte så poppis. Men måste på i vilket fall som helst. Plötsligt skriker lilla bebisen. Dags att amma. På med solkräm på den ena. Mata den andra. Och bullen då? Vad hände med den? Ok, du får den nu.

På med armringarna. Ska vi hinna med att bada innan lunchen? Jo men det gör vi. För bebis ammar så länge. Behöver du kissa först? Nehe. Ner i badet. Skitkallt.

– Pappa, jag kissar nu.

Samtidigt. På en annan filt. Lekt klart i vattnet. Springer upp till filten. Mamma, du ska bada med mig nu. Mamman viskar till pappan – vadå, har du lovat att det är min tur nu??

Kylväskor öppnas. Maten tas fram. Ät nu barn. Det går sådär. För bullen som också ligger i kylväskan lockar ännu mera. Men den får du efter maten. Eller. Ok, ta den då. Det är ju sommar ändå.

På med ännu mera solkräm. Nej, telefonen får du leka med när vi kommer hem. När vi är här ska vi bada och ha roligt. Bebis ammar fortfarande. Eller igen. Nåt av det iallafall.

Efter maten ska alla försöka vila. Fram med nappar och gosedjur. Bebis böta blöja. Och rapa. Och nu behöver vi flytta på filten för solen har kommit fram mellan träden.

Och här ligger jag. Under björken. På min alldeles egna filt. Med min pyttelilla badväska. Som jag packade på ca 30 sekunder innan jag drog hemifrån. Och jag blir helt genomsvett. Av att bara smyglyssna. Och jag tänker – var sak har sin tid.

Been there – Done that. Och vi överlevde den perioden.

All kärlek ❤️

Årets första dopp i havet. Det kalla vattnet omsluter alla delar av huden. Och man plötsligt bara känner hela livet i sig. Som ett rus rakt igenom systemet. En ren och skär naturkraft.

Jag trodde att det var kanske 18 grader. Maken trodde på kanske 16. Men det är ju fullständigt oviktigt. Totalt oviktigt faktiskt. Det enda viktiga är här och nu. Att vara här och nu och samtidigt våga känna. Våga känna acceptansen i sig själv. Att man duger precis som man är. Att man duger med hela en själv. Både kroppen och knoppen. Med alla dess skuggsidor. Såna som alla har, men som definitivt är svårast att acceptera. Men kanske allra, allra viktigast att omfamna. Både hos sig själv och andra….. Och så självklart alla sina solsidor. Som kan vara den lättare delen att jobba med.

En kväll innan midsommarafton. Året 2020. Året då ingenting är sig likt. Året då det normala inte känns så särskilt normalt längre. Året då jag ser på tv och tänker ”ja Justja, det var på den tiden man kunde kramas – eller sitta bredvid varandra.” Ni vet – 2019. Så himla länge sen.

En torsdagskväll. Att det kan vara så här vackert. En helt vanlig torsdag. Man smälter en smula. Ödmjuk och tacksam inför livet. Även det känns som en oerhörd naturkraft. Tacksamheten.

Och så blev det fredag och en midsommarafton kom. Universum godkände en brygglunch. Tack världen! Så himla mysigt. Vi fick kånka lite. Så klart. Inget kommer av sig själv. Det vet man ju. Korgar med lite smått o gott i skulle bäras ner till bryggan. Kylväskor med lite kallt i. Porslin och grejer. Men så värt de svettdropparna.

Tillsamman med några av våra favoritpersoner. Vid ett bord där man kan kan vara helt sig själv. Bara en massa kärlek.

För första gången på våra nio år som sommarstugeägare, blev det ingen dans kring midsommarstången i området. Också märkligt. Att se hur tomt det var på ängen kring flaggstången och dansbanan. Liksom öde.

Vi valde att gå till klipporna och bada istället. Vid trampolinen. Svalka av oss en aning. För nu jäklar bjussade universum tillbaka bigtime. Så kan man säga. Vilken värme. Tacksamheten även över det.

Men den tanken hade visst alla andra också. Visade det sig. Så istället för att trängas vid midsommarstången, så sågs allihopa vid trampolinen. Lite ironiskt ändå. Dock med Corona avstånd i kön till trampisen. Vi var väldigt många som sköljde ner snapsen med ett bad.

Inte sju sorters blommor. Men blommor.

Och så en herregud-så-god-middag på det. Inte så pjåkigt ändå. En rackarns mysig midsommarhelg. Utan nån som helst stress.

Året 2020. Ett förändringens tidevarv.

All kärlek ❤️

Att få vara med och göra skillnad. Det är rätt stort och otroligt mäktigt. Att få vara en del i att människor växer utifrån sina egna förmågor är verkligen helt fantastiskt.

Var sak har sin tid. Efter en massa herrans år inom barnomsorgen, med pauser som egen företagare och utlandsboende, är det nu dags för mig att prova nya utmaningar. Jag hoppar rakt ut och testar något för mig helt nytt. Ibland behöver man våga. För att växa själv.

Tack alla barn och familjer och kolleger som jag har haft ynnesten att jobba med under årens lopp. Ni har gett mig ovärderlig erfarenhet och en gedigen kunskapsbank som jag tar med mig rakt in i nästa fas. Jag känner mig redo och nyfiken. Det ska bli riktigt spännande!

All kärlek ❤️

Min mamma. Hon är inte som alla andra mammor. För hon är just min mamma. Och jag vet. Hon finns alltid där för mig. Oavsett. Alltid.

Hon är den som när min förstfödde son fyllde ett år – grattade mig. Som en symbol för tacksamheten över att hennes barnbarn just hade fått mig som mamma. Alltså. Tårarna rinner nerför mina kinder. Min mamma.

Just nu vet jag att hon tycker att livet är en smula tråkigt – tack vare denna som det känns oändliga covid-19. Plötsligt tillhör hon riskgrupp, och med ens känner hon sig åsidosatt och begränsad – som 70 plus.

Att plötsligt inte få bestämma själv hur man efter 70 år ska leva sitt liv – är en utmaning. Men jag vet att hon är en kämpe. Som har rest och upplevt nästan hela världen.

Och jag bara älskar hur hon efter nutidens rekommendationer ändå hittar lösningar för att få uppleva en meningsfull vardag. Hon gör det så bra och jag är så stolt över henne.

Mamma – jag älskar dig ❤️

All kärlek ❤️

Vår Hjulle har varit förvirrad under en tid. Han har dragits mot grannen och har med alla medel försökt ta sig genom häcken för att liksom nå sitt mål. Där borta på andra sidan.

Han behövde lite kärlek helt enkelt, tänkte vi.

Så i helgen har vi tagit hand om honom och gett honom lite omtanke. Klappat, burit, fixat med hans kabel (!?), fyllt på jord i håligheter och uppdaterat hans mjukvara.

Och det räckte! Nu vill han vara med oss igen! Och vår gräsmatta.

Tänk vad kärlek och omtanke betyder!

Så viktigt det är med kärlek och omtanke för att känna och förstå att grannens gräs inte alltid är grönare. Eller härligare att klippa!

All kärlek ❤️

Mina år i livet har inte gått obemärkt förbi. Jag är den jag är, präglad av min uppväxt och av mina egna val och mina egna beslut.

Jag har gått på smällar. Och jag har försökt att lära av dem. Lärdomarna är ibland ganska så smidiga att ta till mig. Andra är en smula tuffare och då krävs det en hel del jobb för att få dem att landa bra i hjärtat. Och dessutom sedan kunna hantera och agera annorlunda nästa gång. Jag måste erkänna att ibland är det till och med jäkligt jobbigt när insikten i vad jag behöver jobba med kommer upp i dagen.

Det finns alltid skäl till varför en människa beter sig som den gör. Att känna sig själv är början till all visdom, har jag läst nånstans.

Lärdomar om mig själv kan dyka upp när jag som minst anar det. Lärdomar om andra likaså.

Jag är en som ofta i mitt liv fått höra ”det är bara du som är så känslig” eller ”om du inte var så känslig”, så skulle enligt andra både mitt och andras liv bli så mycket enklare. Men det kanske inte är jag som är känslig? Det kanske bara är så enkelt att andra har svårt att hantera det? Och är okänsliga?

Och mitt i allt behöver man faktiskt också en kopp kaffe. Lite då och då. Och när man sitter i nästan bara mässingen i solen, och känner att det liksom rör sig på smalbenen. Då försöker man vifta bort det lite lätt. Men inser att det bara är vinterpälsen som fladdrar i vinden. Alla dessa lärdomar. Mer fladder åt folket!

Och så en ljuvlig tur till Västervik. Med behörigt avstånd till andra.

Att vi levt tillsammans längre än vad vi levt utan varandra är ju helt otroligt egentligen. Och fortfarande lär vi oss.

Och så står man här. Lyfter blicken. Och ser över det som inte syns. Men som ändå känns. Och som det känns. Ända in i märg och ben. In i varenda liten cell. Det är en annorlunda tid. Och jag känner.

All kärlek ❤️

Ett hål i själen. Ett uttryck som gått varm under den här helgen. Så att säga.

Så himla jobbigt det är att känna det. Att man har ett hål i själen. Ett hål som gräver sin plats djupare och djupare in i det allra innersta som finns inom en.

Det där hålet känns ju olika beroende på vem man pratar med så klart. Men faktiskt tror jag att vi alla nånstans bär på någon form av ett hål. I själen. Sedan är det ens eget jäkla ansvar att göra nåt åt det där utrymmet. Som skaver sådär in i norden. Ibland skaver det mer. Ibland lite mindre. Men ansvaret är alltid ens eget.

Att göra något. Utan att skada någon annan.

För det första behöver man ju erkänna för sig själv att det finns. Det där hålet. Tomrummet. Som behöver fyllas. Bli medveten. För utan medvetenheten kan man inte göra nåt åt det.

Ibland kan det dock kännas som om hålet kanske har blivit överfullt. Överfullt med för mycket av allt. Det bubblar och det pyser. Och plötsligt en dag känner man att det kokar över. Vad man gör av det då är också ens eget ansvar.

Att ta modet till sig att bli medveten. Det är en resa i sig. Våga se det tuffa och jobbiga rakt i vitögat. Det är verkligen inget man gör på en fikarast. Eller över en natt. Men många gånger är det rent livsviktigt. För att må bättre. Bli medveten om hur ens eget beteende påverkar både en själv och sin omgivning.

Det är så jäkla lätt att skylla ifrån sig och lägga ansvaret i Nån annans knä. Slippa ta eget ansvar. Bara dumpa det. ”Om alla andra inte var så dumma i huvudet så skulle jag inte bete mig så här.” Och sen fortsätta låta det där hålet i själen växa.

Men man är ju alltid 100% ansvarig för sina egna handlingar och sitt eget beteende. Vare sig man vill det eller inte. Och att ta eget ansvar betyder inte att allt handlar om en själv.

Bort från självförnekelsens mörka botten. Upp i ljuset med det man behöver ta tag i. Skitläskigt många gånger. Rädslan. Osäkerheten. Vad kommer hända nu? Det enda man känner sig trygg i är kanske just i det jobbiga. För man vet inget annat. Man vet inte hur man gör.

Förändring tar tid. Att bli medveten om sig själv kräver insikt och reflektion. Samt en hel drös med empati. Ibland behöver man lite hjälp på traven. Be om den då. Det är det bästa man kan göra. Det är styrka. Att be om hjälp. Ensam är inte särskilt stark när hålet känns som störst.

När man äntligen har börjat se och förstå – så finns det en hel del hos en själv som behöver tid, ro och rum för att läka.

Och när läkningen väl har börjat finns det inga gränser. Ringarna på vattnet blir bara större och större. Förståelsen för sig själv ökar. Förståelsen över varför man kanske alltid hamnar i samma situationer ökar. Känslan i att faktiskt känna kontrollen över sitt eget liv ökar.

Det där hålet kanske aldrig försvinner. Men chansen att lära sig att hantera det som händer inom en, och runt omkring, växer för varje sekund som går.

Utan att skada någon annan.

All kärlek ❤️

Vi har införskaffat oss en Muurika. Innan användning ska en sån visst förberedas en smula. Hettas upp och oljas. Ungefär 10 gånger. Muurikan ska ändra sin färg. Från grå till svart. Skapligt tålamodskrävande.

När hela den proceduren var avklarad – när förändringen hade skett – så började själva matlagningen. Och det blev oerhört gott! Den här kommer vi att använda mycket känner jag redan nu.

Samtidigt som vi höll på med det här blev jag påmind av svärmor om när vi i hela Hörvet firades hennes 60 årsdag, då lagade vi mat över öppen eld på just en Muurika. Dessutom i ösregn.

Plötsligt slog det mig – att om endast 11 år fyller jag 60. Va? Hur är det ens möjligt? Jösses….det känns inte riktigt verkligt faktiskt. Det känns inte som det. Det känns så väldigt…. långt borta. Och det är det ju. Men tänker jag 11 år bakåt, så har tiden gått fruktansvärt fort. Fram tills dags datum. Och tiden framåt lär ju inte gå långsammare. Om man säger så.

Jag som känner mig så fantastiskt ung fortfarande. Och det är väl det som är det viktigaste. Egentligen. Hur man känner sig. Och hur man mår.

I maj 2020 känns det ändå en smula tufft. Livet. Världen är i förändring. Jag är i förändring. Och det känns. Det känns i hela mitt system. I varenda liten cell. Livet är inte som det har varit. Och det kommer med all sannolikhet inte bli det heller. Förändring. Både på medvetna plan och omedvetna plan. Hur ska man ens kunna hantera allt det som händer? Både inombords och utombords.

Jo. Man kan till exempel gå och lägga sig mitt på en brygga. Och varför inte somna. Rakt upp och ner. Inga konstigheter. Det behöver man ibland. Få sova på en brygga. Det gör en gott.

Annars kan sinnesrobönen komma väl till pass. Den är med mig 24/7 sen 20 år tillbaka. Och den ligger mig mycket varmt om hjärtat sen dess.

Kärlek. Acceptans. Tillit. ❤️

Min förstfödda låg i magen. Hade aldrig varit med om känslan tidigare. Allt var nytt, spännande och otroligt overkligt.

Magen växte. Första sparken. Otrolig känsla. Att ha ett litet, litet foster i magen som kunde göra sig märkbar genom att röra vid min kropp. Från insidan. Helt surrealistiskt. När sparkarna blev ännu kraftigare och det verkligen syntes utanpå. Så coolt.

Jag var på väg på att bli mamma.

Jag började gå på regelbundna kontroller. På mödravården. Lyssna på fostrets hjärtljud. Kolla äggvita i urinen osv. Efter ett par månader under en sån här rutinkontroll, visade det sig att hjärtljudet var lite lågt. Så för säkerhets skull blev jag uppskickad till sjukhuset för en noggrannare check.

På salen uppe på US fick jag lägga mig på britsen. På med ett bälte över magen kopplad till en monitor vars skärm visade hur hjärtljudet gick. En CTG – kurva helt enkelt. Jag låg och stirrade in i den där skärmen hela tiden. Barnmorskan kom in efter 30 minuter och konstaterade att allt var bra.

Såna här vändor upp till US blev det ganska många gånger för mig o maken den sista perioden av graviditeten. En liten oro som gnagde inför varje besök på mödravården.

I vecka 39 hände det igen. Med en vecka kvar till beräknad förlossning fick vi återigen göra samma vända. Men den här gången var jag så less på att stirra in i den där jäkla skärmen så jag bad maken vända på monitorn. Så skärmen var åt dörren till. Vi stängde även av ljudet den här gången.

Efter en stund kom barnmorskan in. Eftersom vi hade vänt på monitorn var skärmen det första hon såg när hon öppnade dörren. Efter en snabb blick på hjärtljudsvågorna rusade hon fram till britsen – med monitorn i ena handen – och tog tag i min mage med andra. Sen ruskade hon så hårt hon kunde på hela magen – med blicken stadigt fäst på bilden.

Det var tur, sa hon till slut en smula andfått. Jag fick den reaktionen jag ville. Annars hade det blivit akut snitt.

Va? Vad var det som just hände?? Oron. Panikkänslan. Allt gick så himla fort. Vi gick därifrån med en remiss om ett återbesök veckan efter. För att göra ett grundligt ultraljud av hela magen.

När jag en vecka senare låg på en annan brits uppe på förlossningen för att vara med om denna stora undersökning var jag ganska så matt och ganska så orolig. Och jag kände mig så väldigt liten. 26 år ung och nu var det meningen att jag skulle vara vuxen den här situationen.

Precis då. Precis då öppnades en av dörrarna och ett välkänt ansikte dök upp. Barnmorskan Kajsa. Hon klev in i rummet med hela sig, la sin varma, trygga hand på mitt ben och sa:

Jag vet att vad ni har gått igenom. Jag vill att ni ska veta att jag finns här. Jag tänker på er!

Då kom tårarna. Och genom tårarna byggde jag upp min egen styrka. Det här skulle jag fixa!

Undersökningen gick bra. Och fem dagar över tiden var jag åter på förlossningen. Denna gång på väg att föda mitt första barn.

Min trygghet Kajsa hade sitt skift även detta dygn. Och hon var med mig under flera timmar. Tillsammans med hennes kollega Helen, eller om det var Helena, stöttade de och vägledde de mig genom smärtan och krystningarna.

Och efter ett dygns kämpande var vi klara!

Vi skickade ett tack- kort till Kajsa o hennes kolleger efteråt. Utan dem hade jag aldrig klarat av den här uppgiften. Utan deras lugn, deras trygghet, deras sätt att prata med mig, och självklart deras enorma kunskap hade jag inte fixat det dygnet.

När jag två år, nästan exakt faktiskt, senare låg på samma förlossning hängde vårt tack- kort ännu kvar på samma vägg.

Stort tack återigen till Kajsa och dina bästa kolleger. Ni är bäst!

All kärlek ❤️

För ett på veckor sedan fick jag ett meddelande på messenger. Jag såg att vi var många som hade fått samma meddelande. Det var från en av grannarna på gatan. Han frågade om det var nån av oss alla som var intresserade av att hoppa upp ur soffan på tisdagkvällen den kommande veckan. Hans tanke var nämligen att vi tillsammans skulle utnyttja den väldigt fina skogen vi har med stigar och bergsknallar runt vårt område för att träna ihop.

Nu för tiden när man kanske tänker lite extra på var och hur man tränar, var man befinner sig och hur man agerar var ju detta klockrent. En av de bättre alternativen, kände jag helt spontant. Skogsträning med grannarna. Kan ju egentligen inte bli så mycket trevligare.

Vi var många som svarade positivt på hans förslag. Och kl 18 den där tisdagen anlände ca 20 personer för vår första träning tillsammans. Grannar i sina bästa år. Allt från 20 åringar till 60 åringar. Men hur underbart?

Grannen hade förberett en löpslinga åt oss och hade redan utsett en plats uppe på en platå bland träden, där vi skulle kunna köra styrka. Allt skulle ske med en självklar distans mellan alla deltagare.

Ett väldigt härligt initiativ! Så himla roligt det var! Fantastiskt att kunna göra det här tillsammans. På sina egna villkor. En del sprang. En del promenerade. En del sprang två varv. Sen gemensam styrka bland barr och kottar på marken. Efteråt tog vi beslut om att träffas nästa tisdag igen. Sagt och gjort.

Sen dess har vi träffats kl 18 på tisdagarna. Med olika individer som har hållit i styrkan. Riktigt roligt! Ena tisdagen tex fys från skidåkare. En annan tisdag fys från tex pigga hockeybröder.

Och så en dag visade det sig att en reporter på SVT/öst med projekt ”En annorlunda vardag” fick nys om våra träffar i skogen. Han blev nyfiken på vår gemenskap så här i Corona tider. Och igår kväll var han således på plats med hela sin utrustning för att börja dokumentera.

En dryg timmes jobb i skogen för honom samt ett par timmars jobb på kontoret blev denna lilla film på en minut som går att se Klicka här 📽 @jeppe.gustafsson

Med detta lilla inlägg vill jag egentligen bara säga – ut med er! Ta med era grannar och ge er ut för en gemensam trivsam träning. Man kanske inte känner alla. Men det gör absolut ingenting! Man passar ju på att lära känna varandra. Man kanske inte har en skog heller. Men det gör ingenting det heller. Ni hittar en annan alternativ plats. Som passar just hos er. Perfekt!

Som en bonus går man sen hem med ett gött leende och med en känsla av att träningsvärken är på väg som ett brev på posten. Träningsvärken kommer iochförsig kanske en aning snabbare än vad brevet skulle göra.

Kör så det ryker!

All kärlek ❤️