Stort grattis på 23 årsdagen vår vackra son. Och vad mig anbelangar – med en själ som har varit med förr. Absolut ingen nybörjarsjäl där inte.
Jag blev mamma. Den där lördagsmorgonen 13 september 1997. Med hjälp av den lilla sugklockan startade ett helt nytt kapitel i våra liv. Och ingenting blev nånsin mer sig likt.
Han är vår förstfödde. Med allt vad det innebär. Förstfödd utan manual. Ja jösses. Stackars barn egentligen. Tänk att vara försökskanin i allt det man gör.
Han testade oss från start, kan man säga. Med sugklocka som sagt, gulsot, opererat ljumskbråck och juvenil artrit (barnreumatism) innan han ens hade fyllt två och ett halvt år. En rivstart.
Under de här 23 åren som har passerat har han gett mig så oändligt med kärlek. Och massor av kunskap.
Bara genom att vara sig själv.
Jodå, några grå hårstrån på vägen och några ”ge mig styrka” också.
En kärlek och kunskap som har gjort mig till en bra mycket bättre version av mig själv. Tack!
Fortsätt vara den fantastiska människa du är! Som vi brukar säga – du är stor, stark och modig!
Jag vet inte ens var jag ska börja skriva. Jag vet inte ens var jag ska sluta. En sak vet jag dock. Och det är att jag vill skriva. Mycket. Men jag vet också, och det är att jag får ta en sak i taget.
Han har varit nålen i stormens öga.
Vår son ville låna sin mammas plattform. För att nå ut. För att på sitt sätt få människor att försöka förstå hur det är att leva med autism i skolans värld. Eller hur det är att leva med autism över huvud taget. För att omvärlden ska få ett uns av att kanske förstå.
Hans text gör ont att läsa. Jätteont. Vår älskade unge har varit med om det här. Stått i det. Varit i det. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund. Under hela sin skoltid. Som mamma finns det stjärntals med känslor i allt detta.
En skarp beskrivning direkt ur hans verklighet. Hans text känns. Och det är det som är meningen. Den ska kännas. Varenda jäkla ord ska kännas. Ända in i magen. Ända in kaklet. För den är så oerhört viktig. Den är så väldigt viktig ur många aspekter. Och den är framförallt viktig för honom att få ut. För att få till en förändring behöver man börja nånstans. Det här är ett sätt.
Han är en av de starkaste jag känner. Kanske till och med the strongest. Både invändigt och numera även utvändigt.
I hans ord finns en otrolig styrka. En kämparglöd utan dess like. 22 år ung besitter han en klokhet som få ens kommer i närheten av under hela sina liv.
Adam – som jag älskar dig!
Och kanske. När tiden är inne. Kanske kommer det då en text om hur det är att vara en mamma, en förälder till ett barn som tänker utanför boxen, i skolans värld. Och hur mycket hans pappa och jag har kämpat med och mot lärare, rektorer och andra vuxna.
Tänk att leva tillsammans i över sextio år. Det är nog rätt så unikt. Att som par ha den ynnesten att kunna få uppleva det ihop. Sextio år tillsammans. Fantastiskt.
Tomheten när den ena går bort går nog inte ens att beskriva.
Vallentuna kyrka i fredags. Varannan kyrkbänk avstängd pga covid-19. Max 35 personer i kyrkan, varav 10 kyrkarbetare. Alltså endast 25 gäster.
Ett fint och sista farväl av Egon. Vi var en nätt liten skara som mindes tillsammans i kyrkan. Desto fler telegram visade det sig. Så många som tänkte på Egon och hans familj denna soliga fredag. Så mycket kärlek. Så mycket tacksamhet. Över att få ha varit en del i hans liv. Och att få ha haft honom i sitt liv.
Tänk att vara så viktig och betydelsefull för så många människor. Fantastiskt.
Viktiga och betydelsefulla. Det är vi alla. Så klart. Det kanske är lätt att glömma bort det ibland. Framför allt att känna sig betydelsefull. Men. Vi alla har människor runt omkring oss som bryr sig om oss, som älskar oss. Och vi alla har människor som vi bryr oss om. Som vi älskar.
Den här unga, vackra kvinnan. Med sina blott 22 år på denna jord är hon bland de starkaste jag känner. Efter att hennes mormor nu blivit änka har hon stadigt stått vid sin mormors sida. Inte vikit en tum. Hjälpt och stöttat. Och trots att livet inte alltid har varit spikrakt för henne ( för vem är det helt spikrakt? ) genom åren – så blev hon i våras tack vare sitt driv, sin mognad och sitt jävlaranamma, färdig förskollärare. Under våren fick hon även tillgång till sin egna lägenhet och under sommaren skrev hon på sitt anställningsavtal. Lyllos den förskolan. Tjoho! Jag är så stolt över dig, Carolina!
Min fina bror. Säger alldeles för sällan till honom hur viktig han är för mig. Det vill jag ändra på. Och det var så himla fint att se när han i fredags fick återse sin älskade dagmamma, ”Mamma Lill-Litt”, som han kallade henne när han var liten. Även hon var på plats för att hedra Egon denna dag.
Det tar jag med mig denna helg. Bli bättre på att visa nära och kära hur viktiga de är för mig. Hur betydelsefulla de är i mitt liv.
”Du tänker för mycket. Du är så dramatisk jämt. Du är för känslig. Osv osv.”
Det här är meningar som har följt mig genom livet. Genom hela livet tror jag faktiskt. Att jag tänker för mycket. Funderar. Reflekterar.
Nu pratar vi inte så mycket om matematiska problem. Eller på hur det periodiska systemet ser ut. Det hade iochförsig kanske varit önskvärt. Att ha funderat lite kring det där också. Framförallt när jag gick i skolan. Fast nej. Egentligen inte. Då hade det inte varit jag. Jag är ju som jag är. Och det är gott så.
Jag tänker på annat. Framför allt känner jag så himla mycket annat. Och jag ser så himla mycket annat. Jag både ser och känner sånt som många andra inte ens lägger märke till. Ah, det är för att du har en nyfiken liten ådra som pumpar inom dig, kanske nån anser. Nej verkligen inte. Jag bara är sån.
Vi pratar sånt som är Knappt synligt. Vi kanske inte ens känner varandra. Det finns ingenting att ta på. Bara energier som känns. Vad som sägs är sekundärt. Hur situationen får sändaren eller mottagaren att känna sig är det primära. Värme eller kyla? Trygghet eller rädsla? Tillit eller hån? Kärlek eller förminskning?
Jag ser människan. Jag känner människan. Stora som små. I både glädje och sorg. Ibland händer det att svetten rinner längs min rygg när jag känner energin som svallar hos en annan. Eller ser det i nåns ögon. Utan att någon vet. Och det är absolut inte av nyfikenhet. Det bara är så. Inte 24/7. Men väldigt, väldigt ofta.
Jag lovar, jag har genom åren försökt lära mig att stänga av. Att inte känna så himla mycket hela tiden. Att inte se. Försökt att passa in. Inte känna mig annorlunda. För det tar enormt med energi från mig själv. Att se och registrera så himla mycket. Och känna så himla mycket.
Men det är svårt. Jag kan inte hjälpa det. Och då skulle det inte vara jag.
Med åren har jag kommit till insikt. Jag vill se och känna. Jag vill vara en känslig människa. Jag vill vara en människa som känner av energier, som reflekterar och som ser varje möte mellan människor som ett tillfälle att lära mig mer. Både om mig själv och andra. Samtidigt som det är otroligt viktigt att känna skillnaden mellan mina egna energier och andras – som känns hos mig.
Kan det bli för mycket? Säkert, enligt en del. Och bergis även för mig. Men hellre för känslig. Än för okänslig. Min högkänslighet är både min styrka och min utmaning.
Hade jag haft möjligheten att säga några väl valde ord till den lilla flickan, till lilla femåriga ingela, så hade jag sagt medan jag kramade om henne – fortsätt vara du. Känn styrkan i dig själv och tvivla aldrig på dig själv. Våga gå din egen väg.
Ibland behöver jag en paus. Bara vara jag. Bara få känna – och höra tystnaden. Och mig själv.
Heads up! Mest till er medelålders, äldre herrar vars mål är att ”sätta yngre kvinnor på pottkanten”.
Nu är de nämligen på väg. Den nya generationen. Den nya generationen som törs, vill och kan säga ifrån när medmänniskor blir illa behandlade.
Jag är alltid stolt över våra söner. Så klart. Vissa dagar bubblar det till och med över av stolthet och det liksom känns som om det ska spricka i sömmarna. Idag är en sån dag.
En av våra söner som jobbar i en av sportbutikerna här i stan kom hem och hade denna story med sig från denna tisdag.
Han stod som vanligt och krängde skor på sin avdelning när en av hans kollegor kom fram till honom och bad om hjälp.
Den yngre, kvinnliga kollegan upplevde sig ha blivit orättvist behandlad och idiotförklarad av en medelålders herre just där och just då på en annan plats i butiken. Hon orkade inte ta emot mera – och gick då och hämtade stöttning.
Vår 20 åriga son släppte det han höll på med och gick fram emot denna medelålders man. De fick ögonkontakt, men innan sonen ens hann säga hej, öppnade mannen munnen och sa ”jahaja, satte jag henne på pottkanten nu?”
Varpå sonen svarade direkt och tydligt att ”om du inte ändrar din attityd så kan du lika gärna gå härifrån, för varken jag eller Nån annan kommer att hjälpa dig i den här butiken”.
Mannen blev tyst.
Tittade på sonen som frågade om det var Nåt mer. Mannen svarade försiktigt att nej, det var det inte. Då vände sonen sig om och gick.
Att stå upp för sin kollega och medmänniska när den behöver det som mest är både modigt och viktigt. Att visa var gränsen går och vara tydlig när den gränsen har överskridits är till och med väldigt modigt och viktigt. Både inför sig själv och gentemot andra.
Den styrkan och det civilkuraget önskar jag att jag själv hade när jag var 20 år.
Det har varit en omtumlande sommar. Sommaren 2020 har varit känslofylld och ….. väldigt annorlunda. På så många sätt.
Vi har spenderat våra veckor tillsammans i stugan. Våra respektive syskon med familjer har under dessa veckor varit och hälsat på oss. Sammanlagt fyra till antalet. Syskon alltså. På grund av rådande omständigheter har vi inte setts allihopa samtidigt. Utan en familj i taget. Det har varit väldigt mysigt att få ha haft de här hos oss – vilket samtidigt har tagit mycket tid i anspråk. Och varenda liten minut har känts viktig. Kärlek och glädje har flödat.
Vi har prioriterat våra familjer och knappt sett till några vänner över huvud taget. Självvalt och viktigt har det känts som. Sommaren 2020.
De vi heller inte har kunnat träffa denna sommar – är våra respektive föräldrar. Alla fyra tillhör riskgrupp på olika sätt och egentligen har inte valet varit så svårt då. Men även om valet har varit lätt, känns det självklart jobbigt. Vi kanske inte har setts jättemycket tidigare somrar heller. Men det är skillnad denna sommar. Med isolering och ensamhet för många. Tur att FaceTime och sms inte smittar.
Dessutom chockstartade ledigheten med ett dramatiskt dödsbud och avslutades med ytterligare ett sorgligt dödsbud. Tankarna finns hos deras närmaste. ❤️
Man kan helt enkelt säga att känslorna har varit all over the place och verkligen åkt berg och dalbana hela semestern. Och är man då av högkänslig natur så känns det oerhört starkt.
Sista familjen ut var makens ena syster med familj och de tog tag i fiskespöna på direkten. Under bryggan bor det nämligen riktiga bjässar har vi sett denna sommar. Så from nu kommer jag aldrig mer att bada härifrån bryggan om de inte försvinner 🙈
Men asså – hur vackert är Sverige på en skala?
Tjoho! One down. Fler kvar.
Storleken har ju absolut ingen betydelse. Det vet ju alla. Men den här var 46 cm lång. Som hade tre småfisk i sin mage vid rensningen.
Chill på nya altanen. Så kul att nya decket har använts så mycket.
Åka ring. Kan vara bland det roligaste faktiskt. För både vuxna och barn. Men för det ändamålet krävs det att algerna är borta och att det inte blåser för mycket. Inte så höga krav kan tyckas. Men det kan ändå vara en utmaning. En sommar som denna.
Älskar den här bilden på min man. Tack Mimmi för att du fångade lyckan just här och nu.
Och så går solen ner. Och gör plats för sin kompis. Tiden går, dag blir till natt och i morgon är det en ny dag. Tänker – en dag närmare tills jag kan träffa min mamma.
Sminkväskan har jag inte öppnat på flera veckor. Den kunde ha stannat hemma.
Jag önskar er alla så mycket kärlek i era hjärtan. Var rädda om er. Tvätta händerna. Håll avstånd. Och säg till de du älskar att du gör just det.
Svåger och svägis prickade in den finaste helgen på nästan hela sommaren. De anlände till oss på landet och med sig hade de sig själva. Och solen. Och algerna i havet hade i stort sett försvunnit och vattnet låg nästan spegelblankt.
Vi tog oss ut till en av skärgårdsöarna som heter Rågö. Satte oss på en klippa med denna vackra utsikt och tog fram vår goa fikakorg. Kaffe och bulle. Där satt vi. Och njöt av livet för en stund.
En go lunch på öns enda servering. Där gäller det att vara ute i god tid en sommardag som denna såg vi. Kan verkligen rekommendera denna pärla mitt ute i Östersjön.
Hemma igen så skulle maken och hans brorsa spela årets viktigaste tennismatch. Då passade hans fru på att bjussa mig på en GlitterFisk. Tackar tackar!
Glitterfisken fick dock följa med till center court. Herregud, årets viktigaste match ville vi verkligen inte missa. Även om vi pratade så myvket att matchen kom en aning i skymundan iallafall 🤷♀️😂
Brorsorna.
Men. Mitt i allt det mysiga. Mitt i det som är. Så kommer så att säga livet emellan ibland. Det jag inte visste då när jag satt där på en klippa på Rågö tidigare idag, var att himlen just exakt då hade blivit en vacker ängel rikare precis i den stunden. Kanske mitt i min bulletugga, eller den sekunden jag tittade upp mot himlen och kände extra mycket, tog en man som funnits med sen jag föddes, sitt livs sista andetag. Ett sista andetag. Och jorden skälvde till en smula. Totalt osynligt för de allra flesta. Medan världen aldrig mer blir sig likt för andra. Så himla surrealistisk känsla. Så overkligt. Livet.
Han har liksom alltid funnits där. Ända sen jag föddes. Min bror har fått sitt namn efter deras son. Min vackra brudklänning syddes av hans fru. Jag har tillbringat mina första 15 somrar på deras landställe i Leksand. Dessutom delar min yngste brorson födelsedag med honom. Så overkligt. Men jag vet att han har det bra nu.
Tack Egon för allt du är och för allt du var ❤️ du sitter säkert just nu på ett litet moln tillsammans med din son och jag vet stt ni för alltid kommer att finnas här runt omkring. Tänker på dig och din familj. Ni är viktiga.
Äntligen ses vi! Som jag har saknat. Saknat. Längtat. Herregud!
Jag planerade ledighet tidigt i våras för att jag så gärna ville vara med på min brors barns skolavslutningar i deras skola nere i Blekinge. Så kul det skulle bli. Som jag såg fram emot det.
Och så dök det upp ett jäkla virus. Och jag fick snällt stanna hemma. Inga konstigheter. Jo, väldigt konstigt egentligen. Att ett virus bestämmer. Men. Så var det bara.
Däremot så kunde de komma till oss nu. ❤️
Fotbollsmatch. Ronaldo hittade krysset och snurrade målgest.
Konsert. Kizz ställde in hela sin turné 2020. Men för er som inte vet så kör Ace ”han med ögat” sin egna ”I was made for loving you baby”. För den som vill se. Med mik och gura.
Och så blev det kväll.
Jo, men lite snabbt gick det allt. Känns bättre med lite saktare fart.
Guddotter. Stora tjejen.
Sommarbarn i badkläder på en grusväg. Den genuina sommarbilden.
Tennismatch. Faster sprang mest av alla. Bollkallen hade att göra kan man säga.
Bästisarna la sig ”dubbelfota” i soffan. Men de sov absolut inte. De vilade bara. För den som undrar.
Och det blev kväll igen. Regnet gav sig och åskan drog sakta förbi. Vinden mojnade och havet la sig lugnt och fridfullt i vår vik.
Regnbågen rakt i vårt hus. Och banne mig om inte skatten är precis där ❤️ Tack världen!
För en vecka sen tog vi en liten semester från semestern. Vi drog till Västervik från stugan ett dygn. Årets sommarstad 2020. Checkade in på Slottsholmen On Water, deras flytande hotel. Med ett Visfestivals – paket såsom övernattning och femrättersmeny med festivalen på storbildsskärm under tiden.
Ett av de så kallade landmärkena från Västervik är deras årliga Visfestival som de har arrangerat i slottsruinen sedan 1966. I år firade de alltså 55 år. sommaren 2020 har dock blivit ett litet annorlunda år. Även för visfestivalen såklart. Arrangörerna ville verkligen absolut inte ställa in hela alltet. Utan hittade en egen lösning. Artisterna kom således som de brukar. Och som publik hade de bjudit in 49 stycken anställda från vården varje kväll. Fint intiativ. Och så sände de livestreaming samtidigt.
Men först en heldag i stan. Med en sushi lunch i hamnen.
Den lilla terassen utanför vårt rum.
Middagen tog väl en sisådär fem timmar att genomföra. Tur vi inte hade särskilt brådis.
När kvällen var slut, all mat uppäten och musiken hade tystnat satt vi kvar en stund. Och plötsligt kom alla artister med Jill Johnsson i spetsen, in där vi satt. De skulle också avnjuta en smarrig matstund. Sådär klockan 23.30. Vi välkomnade in dem till oss. Tror dock inte att deras måltid pågick i fem timmar. Men. You never know.
Kvällsutsikten från terassen.
Morgonutsikten.
På morgonkulan var det dags att äta Frulle. Även den med Jill Johnsson. Min nya kompis. Hon kanske inte är så mycket kompis med mig i och för sig. Men jag är iallafall med henne. Så kan man säga.
