Förändring

Vi har införskaffat oss en Muurika. Innan användning ska en sån visst förberedas en smula. Hettas upp och oljas. Ungefär 10 gånger. Muurikan ska ändra sin färg. Från grå till svart. Skapligt tålamodskrävande.

När hela den proceduren var avklarad – när förändringen hade skett – så började själva matlagningen. Och det blev oerhört gott! Den här kommer vi att använda mycket känner jag redan nu.

Samtidigt som vi höll på med det här blev jag påmind av svärmor om när vi i hela Hörvet firades hennes 60 årsdag, då lagade vi mat över öppen eld på just en Muurika. Dessutom i ösregn.

Plötsligt slog det mig – att om endast 11 år fyller jag 60. Va? Hur är det ens möjligt? Jösses….det känns inte riktigt verkligt faktiskt. Det känns inte som det. Det känns så väldigt…. långt borta. Och det är det ju. Men tänker jag 11 år bakåt, så har tiden gått fruktansvärt fort. Fram tills dags datum. Och tiden framåt lär ju inte gå långsammare. Om man säger så.

Jag som känner mig så fantastiskt ung fortfarande. Och det är väl det som är det viktigaste. Egentligen. Hur man känner sig. Och hur man mår.

I maj 2020 känns det ändå en smula tufft. Livet. Världen är i förändring. Jag är i förändring. Och det känns. Det känns i hela mitt system. I varenda liten cell. Livet är inte som det har varit. Och det kommer med all sannolikhet inte bli det heller. Förändring. Både på medvetna plan och omedvetna plan. Hur ska man ens kunna hantera allt det som händer? Både inombords och utombords.

Jo. Man kan till exempel gå och lägga sig mitt på en brygga. Och varför inte somna. Rakt upp och ner. Inga konstigheter. Det behöver man ibland. Få sova på en brygga. Det gör en gott.

Annars kan sinnesrobönen komma väl till pass. Den är med mig 24/7 sen 20 år tillbaka. Och den ligger mig mycket varmt om hjärtat sen dess.

Kärlek. Acceptans. Tillit. ❤️