Författare: lifeofingela

Du är Stor, stark och modig.

Stor som i att ha ett tryggt och varmt och kärleksfullt hjärta. Oavsett.

Stark som i att ha styrka nog att stå upp för den du är. Fast det är jobbigt.

Modig som i att våga – fast du är livrädd.

Livet. Oerhört tufft ibland. När mina söner var små och kom hem från skolan och hade haft det jobbigt, hade vi som ett eget, heligt mantra som jag av hela mitt hjärta försökte pumpa in i grabbarna. Du är stor, du är stark och du är modig!

Du är stor som i att försöker ”bry ifrån” om de eller det som gjorde/gör din vardag så väldigt jobbig – du har styrka nog som gör att du tar din absoluta rättmätiga plats här i världen – du är modig nog som vågar, fast du är livrädd.

Mantrat lever kvar än idag. Fortfarande händer det att jag tex sätter upp lappar på deras garderober. Än idag händer det att jag tex lägger lappar i deras skor. Än idag är just stor,stark och modig ett mantra som är högst angeläget – när världen är precis helt upp och nervänd och verkligheten absolut inte ser ut som den gjorde igår.

Säg till dig själv – jag är stor, jag är stark, jag är modig. Hur liten du för tillfället än känner dig.

Jag försöker också att vara stor, stark och modig. Hela tiden. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Men. Det är verkligen inte alls särskilt lätt. Jag kämpar på. Jag också.

Jag försöker verkligen att ha ett öppet, stort och kärleksfullt hjärta. Oavsett. Jag försöker verkligen känna styrkan i att jag har lika stor rätt till min plats här på jorden som alla andra. Jag är självklart livrädd ibland, men med darriga ben och med ett hårt, slående hjärta försöker jag slänga mig ut ändå. Eller, slänga och slänga förresten. Ibland kanske jag bara tar ett litet steg i taget. Det kan vara tufft. Det kan vara pirrigt. Det kan vara skitjobbigt. Modigheten sitter i att iallafall våga- fast jag är livrädd.

Vetskapen i att om jag inte gör det för mig själv. Vem gör det annars?

All kärlek ❤️

Jaha. Då har Jesus dött uppspikad på korset. Och idag har han återuppstått. Så sägs det. Kanske att det är så. Kanske inte. Det finns väl ingen som med säkerhet kan säga ATT det verkligen har hänt – då för 2020 år sedan. Men det är ju ingen som med säkerhet kan säga att det inte har hänt heller. Allt hänger helt enkelt på vad man väljer att tro på. Vad som känns bäst för en själv.

Men oavsett vad vi väljer att tro på – så är det tack vare just den eventuella händelsen på korset och några dagar senare, som vi firar påskens högtid. För kristna, den största av alla högtider.

Det är också en högtid som brukar firas med vänner och/eller familj, nära och kära. Med massor av god mat och skönt umgänge. Kanske till och med att man är ledig i flera dagar.

Dock inte i år. Inte påsken 2020. Det blev en annorlunda påsk det här året, med social distansering. För att solidariskt skydda andra människor för eventuell smitta och inte behöva belasta vården.

Social distansering. Annars ett uttryck knappt använt utanför sfären kring NPF, där social distansering för många familjer är ett av sätten att leva sitt normala liv. För att över huvud taget må så bra man bara kan. Plötsligt har uttrycket blivit känt för alla och envar. Även om inte alla följer rekommendationerna- för det är ju så oerhört tråkigt. Tänk att inte få välja själv om jag vill umgås eller inte.

Men. Förhoppningsvis kanske fler och fler nu får upp ögonen för hur livet, frivilligt eller inte, ser ut för många människor med till exempel neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Där man kanske inte önskar annat än att kunna vara som alla andra, umgås som/med alla andra – men inte kunna. Så man stannar hemma. I en social distansering. Med konsekvenserna av det.

Kan vara väl värt en liten tanke på just det.

All kärlek ❤️

Oj oj! Man kan tro att rymdgubbar har invaderat vårt hus! ET phone home!

Men nej, nej! Absolut inte. Det är bara vi som från och med nu producerar vår egen el!

Otroligt coolt!

Så just nu när diskmaskinen går – är det från solceller på vårt tak!

Känns mycket bra i hela hjärtat!

All kärlek ❤️

Klockan ringer 04.50.

Bara det här att se fyran först gör att det känns oerhört svårt att komma upp ur sängens goa värme. Och bara genom vetskapen att fyran knappades in redan kvällen innan gjorde det en smula svårt att somna igårkväll, rädd för att försova mig. Det har alltså inte blivit så många timmars sömn den här natten. Så är det varje gång jag har de här tidiga morgnarna. Livrädd att försova mig. Och under ett par veckor nu har det blivit väldigt många tidiga morgnar. Så är det. Just nu.

Schemat som jag fick efter jul och nyår är ett minne blott. Inget är sig likt. Inget alls. Kollegor är sjuka. Precis som på alla arbetsplatser nuförtiden. Kollegor behöver vårda sina egna sjuka barn. Så klart. Inga konstigheter.

Det är ett evigt pusslande med att se till att det finns personal under hela dagen som förskolan är öppen, 06.00-17.30. Vem öppnar? Vem stänger? Vem är på plats mellantiderna? Hur många barn behöver tillsyn den här dagen? Kan vi hjälpas åt? På vilket sätt? Vända och vrida. Lösa situationen bara. Aldrig riktigt veta hur dagen kommer att se ut. Och samtidigt planera för och driva undervisning för barnen.

Hjärnstressen. Hjärntröttheten.

Jag åker hemifrån strax innan 06.00. Har ca 35 minuter i bilen på väg till jobbet. Passar på att lyssna på en ljudbok. Har avslutat en hel del böcker i bilen under det här året som har gått, kan man säga. Har stängt av radion. Iallafall de sista veckorna. Kan knappt ta in mer aktuella nyheter. Vet inte hur jag ska hantera det. Så jag väljer min ljudbok. Igen.

Kommer fram till jobbet. Stänger av motorn. Varpå även ljudboken tystnar. Sitter kvar en stund. Och lyssnar på tystnaden. Tills jag känner mig färdig. Tar några djupa andetag, går ut och låser bilen.

Kommer in på min avdelning. Ställer fram frukost. Yoghurt, flingor, mackor, pålägg och mjölk. Två barn anländer. Vi sätter oss vid bordet. Efter tio minuter har två barn till dykt upp. Nappar och gosedjur trängs på bordet ihop med glas o haklappar.

Snart är vi färdiga. Telefonen ringer. Föräldrar i andra änden som ev blir permitterade. Vad händer då, undrar de? Får barnen vara på förskolan då? Nya situationer för oss alla. Nya frågor. Hur ska vi egentligen förhålla oss till allt det nya som kommer hela tiden just nu. Överallt. Att hålla sig uppdaterad tar både tid och kraft. Nya riktlinjer.

Nej, svarar jag. Då har barnet inget tillsynsbehov. Så nej. Då får barnet vara hemma den procenten som föräldern är permitterad. Riktlinjer som vi har fått till oss för bara några dagar sen. Och ja, barnet ska stanna hemma så länge barnet uppvisar snorig näsa, feber eller hosta. Plus två dagar till.

Fler barn anländer förskolan. Det kramas och jag får information om hur natten har gått. Och om det har ätits frukost ordentligt eller inte. Jag får ta del av vem som ska hämta och vilken tid. Och nån har nytt schema som ska in i pärmen. Lappar ang sommarledigheten lämnas in som jag lägger på bänken, samtidigt som vi samtalar om att det nog kommer att bli en mycket annorlunda sommar. Plötsligt har 11 barn kommit och jag har väldigt mycket information att anteckna i blocket som min kollega har att ta del av när hon kommer senare. Och jag hoppas innerligt att jag skriver rätt info om rätt barn. Och det är faktiskt inte bara information jag har. Framförallt har jag just nu elva 1-2 åriga barn att ta hand om.

Klockan 08.10 ringer vår vikariebokare och berättar att vikarien för vikarien för vikarien, som skulle ha varit hos mig kl 8, inte kommer. Hon är visst sjuk. Också.

Så här ser läget ut just nu. Så är det. En oerhört tuff och allvarlig situation för oss alla på olika sätt. Som vi behöver förhålla oss till på ett så rimligt vis vi bara kan.

På mitt jobb tar jag hand om liv. Jag ansvarar för riktiga små människor. Riktiga människor som är helt i händerna på mig och mina kollegor under deras timmar och dagar på förskolan. Barn som behöver mig och hela mig under hela deras vistelsetid. Ett knä att samla kraft hos. En famn att bli tröstad hos. Ett ögonkast som bekräftar. En trygghet att kunna växa i. Kanske är det ännu mera viktigt just nu, i dessa tider. Med en eventuell oro hemma och i hela världen runt omkring. Men hinner jag verkligen med alla lika mycket? Kan jag ge varje barn det som just den behöver? Otillräckligheten, samtidigt som jag vet att vi gör vårt allra, allra bästa.

Precis innan jag går hem för dagen läser jag mina mail. Aha. Ännu mer nya riktlinjer att förhålla oss till. From nästa vardag ska tex vårdnadshavare visa hänsyn till varandra och inte trängas i tamburen vid hämtning o lämning. De får helt enkelt stå på kö utanför och vänta på sin tur. Och känner dessutom vårdnadshavare av symptom lämnar de barnet utanför dörren och jag får ta in barnet. Det är dessutom vårt ansvar att delge vårdnadshavare denna information.

Åker hemåt. Struntar i ljudboken idag. Behöver bara tystnaden, känner jag. Möter många bilar på vägen. Alla på väg nånstans. Och jag tänker att alla vi sitter verkligen i samma konstiga bubbla. Alla är vi på något sätt påverkade av en helt overklig, bisarr och faktiskt läskig situation, där livet samtidigt ändå på något sätt går vidare.

Och jag vet att klockan ringer 04.50 i morron också.

Den som sa att en enda människa inte kan förändra en hel värld – har aldrig ätit en liten jäkla fladdermus.

All kärlek ❤️

Besökte en av bokhandlarna här i stan. Det älskar jag. Kan gå omkring därinne riktigt länge. Klämma och känna lite. Läsa baksidor. Kolla nya utsläpp. Märker att jag dras till böcker som har gula nyanser på sina omslag. Märkligt. Vad är det med gula böcker? Eller med mig?

Den här dagen var jag alldeles ensam i butiken. Inte en annan besökande själ nånstans. Hade butiken helt för mig själv. Hittade två böcker jag ville ha. Gick fram till kassörskan. Hon frågade om jag var medlem. Ja, det var jag ju. Hon bad om legitimation. Jag lämnade fram mitt körkort som hon blippade i sin kassa.

Jag fick tillbaka körkortet och la ner den i min plånbok. Och sen la jag liksom ner hela plånboken i väskan.

Det blir 144kr, sa hon plötsligt. Haha, jaha – du menar att du vill ha betalt också, svarade jag skrattande medan jag åter tog upp plånboken ur väskan.

Ja – vi har så få kunder nuförtiden, så att när nån äntligen handlar nåt ser vi gärna att den betalar för sig! sa hon. Och skrattade högt tillbaka.

Sen stod vi där med nästan två meters avstånd mellan varandra och skrattade åt hela den här bisarra situationen.

Som i sig inte alls är rolig. Nånstans faktiskt. Men som blir ändå lite lättare. Med värmen mellan individer.

All kärlek ❤️

För många herrans år sedan anmälde jag mig till en av Stadsmissionens alla grupper. Just där, och just då var det livsnödvändigt för mig att få ta del av deras gemenskap och deras gedigna kunskap och erfarenhet. Och det visade sig vara bland det bästa jag nånsin har gjort i hela mitt liv.

Bland det viktigaste jag lärde mig under den tiden var att sluta lägga energi på sånt som jag inte kan påverka. Totalt onödigt att göra det faktiskt.

När jag förstod detta insåg jag att jag hade ännu mer energi till det som jag faktiskt kan göra någonting åt.

Jag säger inte att det har varit en lätt lärdom. Det har krävts oändligt med träning. Och jag behöver fortfarande då och då påminna mig själv om det.

Tyvärr är det ju ibland väldigt lätt att ta på sig ansvar som inte hör hemma hos en själv. Och herregud så himla skönt det är när skuld och skam, ansvar och annat tungt läggs där det ska vara. På rätt ställe.

Och så dyker ett okänt jäkla virus upp.

Som svensk är jag van vid att leva det liv jag själv vill leva. Ingen har sagt åt mig hur mitt liv ska se ut. Och jag har inte lagt mig i hur andra har valt att leva sina liv.

Plötsligt är livet annorlunda. Det som var som vanligt för två veckor sedan – är inte längre som vanligt.

Plötsligt har vi svenskar en hel del rekommendationer att följa. Till och med en del förbud. Vi är inte vana. Vi är verkligen inte vana vid att staten plötsligt ska bestämma eller rekommendera oss hur vi ska leva våra liv. Vi vill bestämma själva.

Men läget är annorlunda nu. Vare sig vi vill det eller inte.

Dock. Så länge det handlar om ”rekommendationer” har vi individer ett eget val att göra. Det är då vårt så kallade sunda förnuft kommer till tals.

Hur använder vi oss då av vårt eget folkvett? Har vi ens nåt när det kommer till kristider? Hur väljer vi att agera?

Väljer vi att lyssna på myndigheterna? Eller väljer vi att köra vårt eget race? Som om ingenting har hänt.

Tänker vi solidariskt – eller tänker vi äsch, min unge blev hemskickad från förskolan/skolan men har bara lite hosta så vi kan fortsätta göra som vi vill? Eller jag är inte rädd för det där viruset så jag tänker minsann göra som jag brukar.

Valet är vårt eget.

All kärlek ❤️

”Man får göra det bästa av situationen”, säger mamma och umgås med sin granne med varsin öppen ytterdörr.

Och jag älskar att de båda två har varandra.

Älskar alla kreativa lösningar som människor kommer fram med när det väl behövs.

All kärlek ❤️

Tvättar händerna så frekvent nuförtiden att min Touch ID har börjat strejka.

Också en konsekvens i dagens läge 😎

All kärlek ❤️

Att ha som arbetsuppgift att driva undervisning för att ge de allra, allra yngsta medborgarna i vårt underbara land så mycket lärande som det bara är möjligt – så får man väldigt mycket tillbaka. Oftast i form av ren glädje, tillit, nyfikenhet och hur mycket värme som helst.

I tider som dessa, när landet är i den största krisen i mannaminne, så visar det sig ännu tydligare vilket oerhört samhällsviktigt yrke vi har. Medan ni jobbar lär vi era barn.

I måndags fick vi nya riktlinjer att följa från Linköpings kommun. Riktlinjer som gäller både barn och pedagoger.

Från i tisdags har jag inte snutit en endaste näsa. Jag har inte fått en ynka nysning över ansiktet, och jag har inte fått ett uns av hosta över min mat.

Stort tack till alla er vårdnadshavare som har tagit detta på allvar. Stort tack för att ni har lyssnat och har förstått. Eller förstått och förstått förresten. Det har nog ingen gjort egentligen. För vad sjutton är det som händer?

Men stort tack för att ni har accepterat det som är så oerhört viktigt att ta till sig. Att genom att hålla era barn hemma med minsta förkylningssymptom så är ni med och minskar/ fördröjer smittospridningen och kanske genom det bidrar till att sjukvården kan hinna med.

Stort tack!

Och all kärlek till oss alla ❤️

Pratade med min kära mor i telefon häromdagen. Och plötsligt under vårt samtal kände jag att ….. nemän, det här samtalet har ju jag haft förr. Jag hade liksom hört det tidigare.

Och så kom jag på det. Det var för cirka 35 år sedan. Och då var det ombytta roller, kan man säga.

Jag: – Mamma, nu stannar du hemma!

Mamma: – Jaja, men jag är ju bara ute nuförtiden när jag tar mina powerwalks flera km varje dag och när jag handlar.

Jag: – Klart du ska fortsätta med dina kilometer. Men handla hjälper vi dig med.

Mamma: – Men åh, då blir det ju ännu tråkigare.

Jag: – Ja, det är möjligt. Men läget ser ju ut så.

Mamma: – Men jag klarar mig själv.

Jag: – Jag förstår det, men nu är det ju så här. Och du mamma, det är inte farligt att ha tråkigt.

Jag älskar dig mamma – och tack för att jag får dela vår lilla konversation med ett litet skratt.

Ja, jösses. Att plötsligt kanske behöva bli beroende av andra människor när man är van att klara sig själv. Inte alls så roligt. Inte för någon. Oavsett. Det är självklart en stor utmaning. Och kanske behövs det en stunds bearbetning. För det som var normalt igår – är fan inte normalt idag. Och nu för tiden har man ingen aning om hur världen ser ut nästa morgon när man vaknar. För en månad sen var den stora debatten att plastpåsen ska kosta 7kr. Perspektiv.

Jag tror inte att min mamma är ensam om att känna precis så här. Och jag tror inte att vi är ensamma om att ha haft just den här sortens dialog under de senaste dagarna. Där rollerna liksom har blivit precis omvända.

Lite roligt mitt i alltihopa ändå.

All kärlek ❤️