Mina år i livet har inte gått obemärkt förbi. Jag är den jag är, präglad av min uppväxt och av mina egna val och mina egna beslut.
Jag har gått på smällar. Och jag har försökt att lära av dem. Lärdomarna är ibland ganska så smidiga att ta till mig. Andra är en smula tuffare och då krävs det en hel del jobb för att få dem att landa bra i hjärtat. Och dessutom sedan kunna hantera och agera annorlunda nästa gång. Jag måste erkänna att ibland är det till och med jäkligt jobbigt när insikten i vad jag behöver jobba med kommer upp i dagen.
Det finns alltid skäl till varför en människa beter sig som den gör. Att känna sig själv är början till all visdom, har jag läst nånstans.
Lärdomar om mig själv kan dyka upp när jag som minst anar det. Lärdomar om andra likaså.
Jag är en som ofta i mitt liv fått höra ”det är bara du som är så känslig” eller ”om du inte var så känslig”, så skulle enligt andra både mitt och andras liv bli så mycket enklare. Men det kanske inte är jag som är känslig? Det kanske bara är så enkelt att andra har svårt att hantera det? Och är okänsliga?
Och mitt i allt behöver man faktiskt också en kopp kaffe. Lite då och då. Och när man sitter i nästan bara mässingen i solen, och känner att det liksom rör sig på smalbenen. Då försöker man vifta bort det lite lätt. Men inser att det bara är vinterpälsen som fladdrar i vinden. Alla dessa lärdomar. Mer fladder åt folket!
Och så en ljuvlig tur till Västervik. Med behörigt avstånd till andra.
Att vi levt tillsammans längre än vad vi levt utan varandra är ju helt otroligt egentligen. Och fortfarande lär vi oss.
Och så står man här. Lyfter blicken. Och ser över det som inte syns. Men som ändå känns. Och som det känns. Ända in i märg och ben. In i varenda liten cell. Det är en annorlunda tid. Och jag känner.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 