En öde midsommaräng – sommaren 2020

Årets första dopp i havet. Det kalla vattnet omsluter alla delar av huden. Och man plötsligt bara känner hela livet i sig. Som ett rus rakt igenom systemet. En ren och skär naturkraft.

Jag trodde att det var kanske 18 grader. Maken trodde på kanske 16. Men det är ju fullständigt oviktigt. Totalt oviktigt faktiskt. Det enda viktiga är här och nu. Att vara här och nu och samtidigt våga känna. Våga känna acceptansen i sig själv. Att man duger precis som man är. Att man duger med hela en själv. Både kroppen och knoppen. Med alla dess skuggsidor. Såna som alla har, men som definitivt är svårast att acceptera. Men kanske allra, allra viktigast att omfamna. Både hos sig själv och andra….. Och så självklart alla sina solsidor. Som kan vara den lättare delen att jobba med.

En kväll innan midsommarafton. Året 2020. Året då ingenting är sig likt. Året då det normala inte känns så särskilt normalt längre. Året då jag ser på tv och tänker ”ja Justja, det var på den tiden man kunde kramas – eller sitta bredvid varandra.” Ni vet – 2019. Så himla länge sen.

En torsdagskväll. Att det kan vara så här vackert. En helt vanlig torsdag. Man smälter en smula. Ödmjuk och tacksam inför livet. Även det känns som en oerhörd naturkraft. Tacksamheten.

❤️

Och så blev det fredag och en midsommarafton kom. Universum godkände en brygglunch. Tack världen! Så himla mysigt. Vi fick kånka lite. Så klart. Inget kommer av sig själv. Det vet man ju. Korgar med lite smått o gott i skulle bäras ner till bryggan. Kylväskor med lite kallt i. Porslin och grejer. Men så värt de svettdropparna.

Tillsamman med några av våra favoritpersoner. Vid ett bord där man kan kan vara helt sig själv. Bara en massa kärlek.

För första gången på våra nio år som sommarstugeägare, blev det ingen dans kring midsommarstången i området. Också märkligt. Att se hur tomt det var på ängen kring flaggstången och dansbanan. Liksom öde.

Vi valde att gå till klipporna och bada istället. Vid trampolinen. Svalka av oss en aning. För nu jäklar bjussade universum tillbaka bigtime. Så kan man säga. Vilken värme. Tacksamheten även över det.

Men den tanken hade visst alla andra också. Visade det sig. Så istället för att trängas vid midsommarstången, så sågs allihopa vid trampolinen. Lite ironiskt ändå. Dock med Corona avstånd i kön till trampisen. Vi var väldigt många som sköljde ner snapsen med ett bad.

Inte sju sorters blommor. Men blommor.

Och så en herregud-så-god-middag på det. Inte så pjåkigt ändå. En rackarns mysig midsommarhelg. Utan nån som helst stress.

Året 2020. Ett förändringens tidevarv.

All kärlek ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s