Det där jäkla hålet i själen

Ett hål i själen. Ett uttryck som gått varm under den här helgen. Så att säga.

Så himla jobbigt det är att känna det. Att man har ett hål i själen. Ett hål som gräver sin plats djupare och djupare in i det allra innersta som finns inom en.

Det där hålet känns ju olika beroende på vem man pratar med så klart. Men faktiskt tror jag att vi alla nånstans bär på någon form av ett hål. I själen. Sedan är det ens eget jäkla ansvar att göra nåt åt det där utrymmet. Som skaver sådär in i norden. Ibland skaver det mer. Ibland lite mindre. Men ansvaret är alltid ens eget.

Att göra något. Utan att skada någon annan.

För det första behöver man ju erkänna för sig själv att det finns. Det där hålet. Tomrummet. Som behöver fyllas. Bli medveten. För utan medvetenheten kan man inte göra nåt åt det.

Ibland kan det dock kännas som om hålet kanske har blivit överfullt. Överfullt med för mycket av allt. Det bubblar och det pyser. Och plötsligt en dag känner man att det kokar över. Vad man gör av det då är också ens eget ansvar.

Att ta modet till sig att bli medveten. Det är en resa i sig. Våga se det tuffa och jobbiga rakt i vitögat. Det är verkligen inget man gör på en fikarast. Eller över en natt. Men många gånger är det rent livsviktigt. För att må bättre. Bli medveten om hur ens eget beteende påverkar både en själv och sin omgivning.

Det är så jäkla lätt att skylla ifrån sig och lägga ansvaret i Nån annans knä. Slippa ta eget ansvar. Bara dumpa det. ”Om alla andra inte var så dumma i huvudet så skulle jag inte bete mig så här.” Och sen fortsätta låta det där hålet i själen växa.

Men man är ju alltid 100% ansvarig för sina egna handlingar och sitt eget beteende. Vare sig man vill det eller inte. Och att ta eget ansvar betyder inte att allt handlar om en själv.

Bort från självförnekelsens mörka botten. Upp i ljuset med det man behöver ta tag i. Skitläskigt många gånger. Rädslan. Osäkerheten. Vad kommer hända nu? Det enda man känner sig trygg i är kanske just i det jobbiga. För man vet inget annat. Man vet inte hur man gör.

Förändring tar tid. Att bli medveten om sig själv kräver insikt och reflektion. Samt en hel drös med empati. Ibland behöver man lite hjälp på traven. Be om den då. Det är det bästa man kan göra. Det är styrka. Att be om hjälp. Ensam är inte särskilt stark när hålet känns som störst.

När man äntligen har börjat se och förstå – så finns det en hel del hos en själv som behöver tid, ro och rum för att läka.

Och när läkningen väl har börjat finns det inga gränser. Ringarna på vattnet blir bara större och större. Förståelsen för sig själv ökar. Förståelsen över varför man kanske alltid hamnar i samma situationer ökar. Känslan i att faktiskt känna kontrollen över sitt eget liv ökar.

Det där hålet kanske aldrig försvinner. Men chansen att lära sig att hantera det som händer inom en, och runt omkring, växer för varje sekund som går.

Utan att skada någon annan.

All kärlek ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s