Life of Ingela

Förskolans dag idag!

Självklart har vi firat detta med pompa och ståt under hela den här dagen på vår förskola. Vi blåste upp ballonger där på morgonkulan så till den milda grad att barnens kinder snart var alldeles ömma.

Vi hängde upp alla dessa färgglada ballonger både inomhus och utomhus i solen var helst barnen tyckte att det passade.

Svenska flaggan kom fram mitt på golvet och vi ställde oss alla i en cirkel runt omkring med våra händer i varandras.

Sen sjöng vi för full hals ”Jag må vi leva uti hundrade år” för våran förskola och för oss som befinner sig i den.

När vi hade sjungit klart och hurrat alla fyra gånger så frågade jag barnen vad de tycker att förskolan egentligen är bra på.

När barnen fyller år får de nämligen varsitt collage med bild på sig själva fyllt med ord där kompisarna beskriver just vad födelsedagsbarnet är bra på.

Och då kom den här frågan liksom helt av sig själv så att säga.

Vad är förskolan bra på?

De funderade en hundradelssekund och så började det att komma förslag:

”Förskolan är bra på att vara stilla.”

”Förskolan är bra på att ha tak och låta oss vara inne när det regnar.”

Och så plötsligt kom det från en av 6:åringarna:

”Ja…..förskolan är bra på att få barn att känna sig tryggt!”

Där och då. Det kom så hjärtligt. Så ärligt. Så innerligt. Att hela jag bara rös. Jag lyfte blicken och tittade på mina kollegor runt om i cirkeln.

Målarbete och läroplaner hit. Systematiska kvalitetsrapporter dit. Det tar tid. Det tar kraft och energi.

Men.

Känslan och ynnesten av att få vara en del i att barnen känner sig trygga….den är ta mig tusan helt obetalbar. För det är i tryggheten som lärandet kommer. Känner man sig trygg kommer viljan och nyfikenheten för att vilja lära som ett brev på posten.

Tryggheten är A och O.

Värmen.

På oljade altaner är nu äntligen alla utemöbler på sin plats. Så kul det är att plocka fram.

Tvätten hängde på tork i solen.

Och ni vet känslan. Man är liksom bara redo. Redo för att börja kånka. Dynor ut. Dynor in. Ibland flera gånger om dagen. Hela säsongen.

Det är livet ändå. Så väldigt mycket dynor.

Och gästhusen är städade och redo för årets gäster.

Grillen laddad för kvällen.

Bra grillbord ändå. EU pallar.

Ribs.

Kallt bubbel. Alltid helt rätt.

En ny dag tar sin början. Med alla sina möjligheter. Bara att välja. Och man väljer alltid det man är redo för. Antingen väljer man det man är van vid. Och får då ta konsekvenserna av det.

Och ibland, antingen helt plötsligt eller efter en hel del prövningar, är man redo för att bryta mönster och väljer nåt helt annat. Och får då ta konsekvenserna av det.

Och allt är rätt. Just där och då är det rätt.

En kraftfull powerwalk med maken en timme i solen. Svettigt. Och efter ett snabbt beslut sneddade vi ner till bryggan när vi väl var tillbaka.

Av med paltor. Utom sport BH och trosor. Sen ner i plurret. Utan tvek. Inte ens iskallt.

Tänk. Att den här kroppen hoppade i havet bara sådär. Utan pardon. Den såg man inte komma riktigt. För en vecka sen. Eller ens för en timme sen. Framför allt inte att premiären för ett dopp skulle inträffa den 11 maj 2018.

Efter en lång dag kände vi att vi var värda en egen liten after work i kvällssolen. Fram med en liten bricka med Primadonna och ölkorvar och ett glas kallt bubbel som fanns kvar sen igår.

Den nakna kocken använder sig av ett skinnförkläde från Hemtex om ni undrar. Ett perfekt förkläde för sommarens alla grillkvällar. Passa på att införskaffa er ett eget sådant innan de tar slut.

Sen blev det kväll. Igen. Tänk att det alltid blir så. Dagarna går i en faslig fart, med alla beslut man tar, och avslutas alltid med en ny kväll. Fantastiskt ändå.

God natt världen. Vi ses i morgon igen!

All kärlek.

Till ackompanjemang av så otroligt härliga och sköna solstrålar öppnade vi altandörrarna på vid gavel för första gången den här säsongen. I uterummet ligger möbler och dynor i en för ögat salig blandning, men noga planerat inburna i höstas för att få plats med alltihopa, och bara väntar på att få bli utflyttade.

Känslan att få öppna upp, ta ut, damma och dammsuga rent från gamla flugor och diverse annat bös är sjukt mycket härligare och roligare än att plocka in för vintern.

Förväntningen inför det som ska komma. Ledigheter. Lugn. Vila och återhämtning. Chill i solen. Några bra böcker…… eller haha. Vänta lite. Just ja. Jag är ju gift med Anders.

Äsch, jag chillar och han sliter. Det är så vi jobbar. Maken o jag. Funkar hur bra som helst. Då får vi båda två vår välförtjänta återhämtning. Så i hans ögon sliter han inte. Han liksom vilar. Och i hans ögon är jag ingen latmask, som jag var så oerhört rädd för att han tyckte att jag var förr om åren, om inte jag höll exakt samma tempo som han.

Och jag gör nytta faktiskt jag med. Tro inget annat. Klipper gräs och rensar rabatten och sånt. Men mellan där läser och återhämtar jag mig. För det är nåt jag behöver. Det är viktigt för mig. Och jag är så oändligt tacksam över stt vi har överseende och förståelse för och med varandras olika behov nu förtiden.

Och när man har skurat altaner, oljat en del kvadrat av de samma, klippt gräs och rensat rabatter är man sååå värd det första dinglet med benen från bryggan en lördagseftermiddag som denna.

På söndagen vaknade jag och slängde ett sömnigt litet getöga runt skarven mellan rullgardinen och fönsterkarmen. En varm strimma av ljus glimtade. Drog upp gardinen och solen sken från en klarblå himmel. Gick upp. Letade efter min man. Vi vaknar inte riktigt samtidigt, kan man säga. Han hade väl lämnat sovrummet för flera timmar sedan om jag känner honom rätt. Vilket jag inte hör eftersom jag använder mig av Guds gåva till mänskligheten, nämligen öronproppar. Han fanns inte inomhus. Jag öppnade ytterdörren, hörde göken som gal bortom skogen.

Hittade min man leendes samtidigt oljandes de kvarvarande kvadratmetrarna runt huset. Klockan var 08.20.

Sen åt jag frulle till synen av min man som vilandes oljade resten av altanen.

Det är kärlek!

Psykisk ohälsa. Ja…..smaka på det ordet lite granna, mina vänner……Låt ordet rulla runt några varv i munnen. Från gomen förbi kinderna och ner för att landa lite snyggt på tungan….och känn efter på riktigt hur ordet känns.

Psykisk ohälsa. Känns ordet bra? Eller känns ordet obra? …..vad är ens psykisk ohälsa? Egentligen.

Nån som vet?

Är det att lida av ångest? Panikångest? Den där rädslan när man på riktigt tror att man håller på att dö? När hjärtat håller på att hoppa ut ur bröstkorgen? Och trycket över bröstkorgen är så tungt att det känns som om man aldrig mer kommer att kunna ta ett enda andetag till? Och livrädd för att hjärtat ska sluta slå?

Eller är det när man känner hur stressen tar över hela ens existens? Känslan av otillräcklighet bara dunkar i hela ens system. Hur man börjar att tappa minnet? Tappa ord? Tappa hår? Hjärtat slår dubbelslag och Yrseln kommer som ett brev på posten och man mår sådär skitilla och kanske bara vill spy rakt ut? Eller bara sätta sig rakt ner på köksgolvet, för att aldrig mer orka ställa sig upp?

Eller är det när man lägger sig i fosterställning på sängen och bara gråter? Och inte kan sluta. För det trycker så jävla hårt från insidan.

Eller vad är psykisk ohälsa?

Är det ett begrepp på allting av ovanstående? Finns det ens en diagnos som heter Psykisk ohälsa?

Jag vet inte…eller är det bara ett slarvigt använt uttryck för att beskriva när en människa mår dåligt? Hen lider av psykisk ohälsa.

Det jag däremot vet är att alla de symptom jag beskrev här ovan inte kommer av sig själv. De dimper inte bara ner i kropp och själ plötsligt en dag för att de har lust att retas en stund. Och jag är helt övertygad om att om själen mår dåligt och inte får den hjälp den behöver – så mår kroppen snart lika dåligt.

Alla dessa symptom kan vara ett resultat av det som händer och har hänt i och runt omkring en individ under en längre period. Kanske rent av under flera, flera år. När en har försökt att överleva i en värld där kraven, från både en själv och omgivning, till slut har blivit totalt oöverstigliga.

Det är inget som kommer över en natt och det är således inget som försvinner över en natt.

Törs man be om hjälp? Vågar man, i oron över att omgivningens ögon ser en som svag, räcka ut en hand och säga du, jag behöver lite hjälp? Eller nej, jag vill inte! Kan man säga nej utan känslan av att alltid behöva ursäkta sig och förklara sig för allt och alla? Vågar man prata om hur läget egentligen är, utan att vara rädd för vad andra ska tycka? Att en är negativ? Överkänslig? Fast de andra inte har en endaste susning om nånting över huvud taget. När den enda som vet orsaker är jag själv…..

Rädslan. Hindrar. Mycket.

Varför är det så svårt att prata om när själen har det tufft? Varför är det så mycket lättare att prata om när nån har brutit benet? Framför allt, varför är det så svårt att bara lyssna?

Jo, det tror jag beror på ett enda ord…. rädsla. Rädslan är ett stort hot. När det handlar om att våga vara närvarande.

Rädslan även över att vara den som lyssnar och inte kunna leverera en perfekt lösning just där och då. För många tror just det, att när nån vågar berätta om sitt mående så vill de ha en lösning, ett svar på problemet. Men. För den som öppnar sig, kan det viktigaste vara, nån som bara finns där, och just bara lyssnar. Inga råd. Inga quickfix tips. Ingen som värderar det som sägs. Ingen som dömer. Bara närheten. För att inte känna sig som den ensammaste människan i hela världen.

I den bästa av världar borde man kunna säga idag ska jag till psykologen precis lika lätt och vanligt som när man säger idag ska jag till gymmet.

Och då skulle responsen helt naturligt vara så jäkla bra gjort. Så skönt att du får verktyg så du kan hantera det som händer i och runt omkring dig. Well Done kompis!! Och jag finns här när du könner att du behöver bolla lite tankar.

All kärlek!

Tjoho 1!

Let the bryggsäsong börja. Tack vare att Adam hade lust att komma förbi landet under ett par timmar idag, så kunde vi få ner 500 kg brygga i plurret.

Med hjälp av hans biccar, plikttrogenhet ( ”för mig är det viktigt att vara med även under det tråkiga jobbet. Jag vill inte vara en sån som bara kommer när det är roligt” ), och hans totala okänsla för iskallt havsvatten, så är nu bryggsäsongen invigd kan man säga.

Tack Adde för ovärderlig hjälp idag! Nu kan sommaren få komma vilken minut som helst.

Tjoho 2!

Klockan 17.00 satt vi på läktaren på Kungsvalla IP i Vadstena för att kolla på BK Ljungsbros andra seriematch i division 4. Solen gjorde skarpa försök till att värma upp oss tappra i publikhavet som hade kommit för att se drömfotboll denna eftermiddag.

En bra och trevlig match där det stod 0-0 i paus. Andra halvlek började. Plötsligt höll sig Calle framme på ett fint inlägg och fick in sitt allra första mål i divison 4. När slutsignalen ljöd efter dryga 90 minuter, så hade nykomlingarna i fyran BK Ljungsbro tagit sin första trepoängare i sin nya divison med siffrorna 0-1.

Så kul! Grattis till både ljungsbro och Calle.

En bra söndag helt enkelt!

– Avicii är död, sa plötsligt min man när vi satt framför Lets Dance.

– Va?

Sedan dess har jag följt denna oerhört tragiska händelse under hela denna ledsna kväll.

En enorm stjärna. Både på jorden och nu i himlen.

Människan Tim Bergling. Människan bakom artisten. En son, en vän, en bror, en bäste vän…..Han har slitit hårt. Gav upp turnerandet 2016, som 26 åring pga psykisk ohälsa. Har hållit en låg profil sedan dess.

28 år. På en resa i Oman. Fanns det nån hos honom när han somnade in?

Sörjs av många. Saknad av många. Betytt oerhört mycket för så många. Men fanns deg nån som höll honom i handen när han som mest behövde det?

Jag är berörd. Påverkad. Ledsen. Mer än vad jag trodde.

Så många tankar.

Må din själ vila i frid!

Mina tankar finns hos dina nära och kära.

❤️

För två år sedan tog vår äldste son Adam studenten. Efter 13 år i skolan fick han äntligen springa ut från Folkungaskolans lokaler med sin otroligt välförtjänta vita studentmössa på huvudet. Solen visste inte om den skulle visa sig den dagen eller inte, hade svårt att bestämma sig däruppe bland molnen. Men det spelade verkligen ingen som helst roll, för värmen som spreds sig i våra bröst ändå den dagen kommer jag för alltid att ha med mig.

Om hans tid i skolan skulle jag lätt som en plätt kunna skriva spaltmeter om jag ville. Och om Adam själv ville.

Nu har jag fått tillåtelse att skriva om en händelse. En händelse som ändå nånstans kan beskriva hur det oftast ser ut för barn som går sin egen väg. Som inte riktigt följer normen av det som människor tar sig rätten att kalla det normala.

Till exempel ämnet syslöjd. Ett ämne som tillsammans med musik och bild och idrott inte   tillhör dessa elevers favoriter. Ämnen och framförallt lektoner där klassen och elever får röra sig fritt i rummet. Alla gör olika saker. Pratar högt. Lång väntan. Mycket ljud och rörelse överallt och alldeles för många intryck att hantera på en och samma gång.

Adam var 12 år och gick i sexan. Vi visste redan innan att situationen med syslöjden inte var optimal. Vi hade förstått tidigare att läget var under all kritik. Men inte att det var sååå dåligt. Vi hade hört hur Adam misstrivdes sen en tid tillbaka, men vi skyllde på skolplikt osv och vi hade tvingat honom dit iallafall. Vi hade haft samtal med mentor och diskuterat detta. Men utan resultat visade det sig.

En dag kom han hem från skolan. Som en urvriden disktrasa. Han bröt ihop och var så ledsen. Orken totalt borta. Han sa jag går inte dit nån mer gång. Hon, läraren, bara skäller på mig hela tiden. Jag kan lätt bli en sån som hon tror att jag är…..men det vill jag inte. Mamma, Jag vill att hon ska veta att jag gör mitt bästa. 

Här och nu hade vår son just precis gjort ett aktivt val. Insikten, och styrkan i det beslutet är ofattbart. Han var så indoktrinerad av sin syslöjdsfröken att han lätt hade kunnat bli en sån som hon hade gjort honom till i sina fördomar. Han kunde lätt ha valt den vägen. Men han ville inte. Han ville att hon skulle veta att han faktiskt gjorde sitt allra, allra bästa.

Här drog vi i handbromsen! Hårt. Han behövde hjälp. Han höll på att ge upp. Han höll på att gå sönder inifrån. Vi mailade mentor, med kopia till berörd lärare och rektor. Där vi återigen berättade läget och att vi from nu inte lät vår unge behöva må så här dåligt en gång till utan åtgärd, att vi fr.o.m. nu höll honom hemma under dessa lektioner och att vi skulle köra honom till lektionen efter.

Dagen efter detta åkte jag med till skolan. Jag väntade in syslöjdsfröken innan hon gick in till sin lektion. Presenterade mig och berättade precis det som min son hade berättat för mig dagen innan. Att min son inte vill gå på hennes lektioner pga för mycket intryck och instruktioner samtidigt som han inte kan hantera ordentligt, läs det där har jag sagt så många ggr, det där borde du kunna vid det här laget, sätt dig på din plats, gör det du ska, jag har ju sagt….varför gör du inte det du ska, hur många ggr ska jag behöva säga till dig, etc. Jag berättade även att han själv sa att han lätt kan bli en sån som hon tror att han är, men att han vill att hon ska veta att han gör sitt allra bästa. Oj oj så förlägen hon blev och tyckte att det var ju beklagligt allihopa. Men tiden. Hon hade ju inte tiden att ge honom den stöttningen.

Mentor och rektor kom på en ide. Klassen hade för tillfället en lärarstudent under den här perioden. Henne sätter vi in, tänkte de. Hon kan följa Adam på hans syslöjdslektioner under resten av vårterminen. Men va? Hon var ju där för att lära för sin egen skull. Hon visste inte vem min son var. Hon hade ju fullt upp med sitt eget lärande. Inte ok. Det var inte rätt mot varken henne eller vår son.

Till slut bestämdes att en extra lärare skulle närvara och vara med från skolan för att stötta och vägleda timmarna på slöjden. Vilket blev en lysande lösning för alla parter, då ordinarie lärare inte hade den tiden. ( Ensam med 14 elever hade hon själv tagit med sig privata spel hemifrån för att barnen som väntade på hjälp skulle ha nåt att göra under tiden. Bara det är inte klokt på en fläck. De satt alltså och spelade typ Fia med knuff medan läraren hjälpte nån med korststygnen eller nåt, och det passade ju en del elever. Men långt ifrån alla. )

Adam fick nu möjlighet att visa hur han kämpade och slet med att trä symaskiner, välja trådar, tyger, komma igång, producera och sen slutföra uppgiften. Känslan av misslyckande minskade. Och det är just det, som är så totalt grundläggande. Känslan av att få chansen att lyckas. Känslan av att nån ser, förstår och lyssnar, och som sen hjälper till med en lösning. Inget barn vill misslyckas med flit. Alla barn vill lyckas. Alla barn gör sitt bästa utefter sin egen förmåga. Ett barn visar tydligt om och när kraven börjar kännas för den enskilde individen helt oöverstigliga.

Han hade kunnat skita i allt det här. Han hade kunnat bli en sån som läraren redan hade bestämt sig för att han var.

Men han valde en annan väg.

Har varit och sett Tårtgeneralen på bio. Den berörde.

En hel del fniss med hög igenkänningsfaktor med tanke på att det i alla städer finns människor där alla känner till alla.

En hel del ångest med hög igenkänningsfaktor vad gäller hur människor behandlar andra människor. Hur illa faktiskt människor gör andra människor.

Utanförskapet. När individer går utanför normen. Inte följer strömmen.

Men också lyckan och värmen när det finns människor som är villiga att gå emot strömmen och absolut inte bryr sig om ”vad alla andra” tycker eller anser.

Människor som vill hjälpa. Som står kvar när det blåser som hårdast. Människor som ger andra människor en chans.

Vi är alla så olika. Ingen människa är den andra lik. Och det finns ingen, absolut ingen, som är bättre eller sämre än nån annan. Vi är bara olika.

Lärdomen att hantera varandras olikheter på är ett livslångt lärande. Varje möte lär oss nya saker. Om vi vill. Utan att håna eller skratta. Eller bli förbannade.

Alla människor har rätt till sin egen plats här på jorden. Hur olika vi än är.

Och jag önskar att fler vore som syrran på det där bageriet som tog sig an Hasse P’s idé och skapade den där magiska smörgåstårtan.

Jag önskar att jag var så stark som hon.

All kärlek!

Den här veckan har alla mina kollegor valt att vara sjuka. Samtidigt. Eller valt och valt. Att bli sjuk kanske man inte väljer helt frivilligt. Så klart. Men sjuka har de varit. Allihopa. På en och samma gång.

Min klippa den här veckan har varit en vikarie som har jobbat för en kollega som har varit sjukskriven sen några veckor. Hon och jag har hållt ställningarna ordentligt. En 23 årig tjej som har ställt upp till hundra procent hela veckan och med nya tider varje dag har hon inte klagat eller ifrågasatt en enda gång. Att bara få ihop ett fungerande schema har varit ett kapitel för sig kan jag säga. Med öppningar och stängningar, och utan vetskap om det kommer en ny vikarie under morgondagen eller inte. Hon har inte vikit en cm. Fast det har brunnit rätt hårt de här dagarna.

Vi har slitit hårt tillsammans. Men ändå samtidigt skrattat och haft roligt. Vi har skojat om situationen och vi har haft orken med glimten i ögat. Under en kort period funkar det. Nästa vecka hoppas jag att vi är ett helt och friskt arbetslag igen. Både för mina sjuka kollegors skull, det är aldrig kul att vara sjuk, och för min egen skull, det är aldrig kul att vara ensam. Ni behövs. Jag behöver er. Ni är viktiga.

I fredags köpte jag med mig choklad och en bukett tulpaner till min klippa. För att visa min uppskattning. För att visa min tacksamhet över hur hon har hanterat den här veckan. Hon blev ordentligt glad.

Och what goes around, comes around. Under eftermiddagen i fredags kom en mamma med en fin blomma. Till mig. Hon kände och hade sett att jag hade haft en tuff vecka och ville visa sin uppskattning.

Men herregud så himla fint av henne. Jag blev helt tagen på sängen och jag kände hur huden knottrades under mina överdragskläder där jag satt i sandlådan med hennes dotter bredvid mig. Mina ögon tårades och först då kände jag hur trött jag faktiskt var.

Jag reste mig upp, gav henne en stor kram och tackade med orden nu orkar jag en vecka till.

Jag stängde när sista barnet hade lämnat förskolan. Maken kom och hämtade mig. Nu skulle vi åka till kusten och landet. Gud vilken skön avslutning på den här veckan.

När vi hade passerat Tekniska verken, ungefär efter tio minuters bilväg, hade jag hunnit gäspa fem gånger redan.

Väl framme på landet sken solen från en vacker kvällshimmel.

Det tog så många år innan jag kunde klappa mig själv på axeln. Nuförtiden gör jag det. För att jag kan. För att jag vågar. Framförallt den här kvällen gjorde jag det. Så jäkla bra jobbat den här veckan, Ingela!

Massor av färska räkor i magen. Kallt gott vin till det. Några kramar från maken. Sen blev det lördag.

Första våren med nya Kaffedäcket. Funkar klockrent. Solen är precis där den ska vara. Helt enligt plan.

Och i skuggan av Gustav III, knutblusar, mörka slutna och unkna rum, tystnadskulturer, maktmissbruk, Syrien, missiler, Trump och Putin, sjuka kollegor och annat trist. Så satte jag mig här.

I min egen bubbla. Bland värmande solstrålar och skön fågelsång. Samlade kraft och energi. Blundade ibland. Njöt av utsikten ibland. Totalt vindstilla. Både i luften. Och i min själ.

Bara vara. Älskar det!

All kärlek!

Mössan har kommit!

Killen som hellre plockade vitsippor på sin allra första fotbollsträning tar snart studenten.

Glädjespridaren, han som får mig att le och skratta bara genom att han finns till. Glimten. Energin. Styrkan han ger mig. Värmen. Kärleken. Ryggen jag får klia. Och som jag kliar. Släpper allt. Kan klia hur länge som helst.

Killen som även ger mig en hel del gråa hårstrån genom sin ”det löser sig alltid-morsan” attityd. Men. Allt som oftast har han rätt. Allt löser sig. Man vet bara inte alltid hur. Och det är där de gråa hinner komma. Under tiden man inte vet. Men jag håller på att lära mig. Han lär mig varje dag.

Som han har väntat. Som han har längtat. Nu är det minsann inte långt kvar.

Jag är så stolt över dig, min älskade unge man!

Mössan är din, världen och framtiden likaså.