Alla barn gör sitt bästa utefter sin egen förmåga

För två år sedan tog vår äldste son Adam studenten. Efter 13 år i skolan fick han äntligen springa ut från Folkungaskolans lokaler med sin otroligt välförtjänta vita studentmössa på huvudet. Solen visste inte om den skulle visa sig den dagen eller inte, hade svårt att bestämma sig däruppe bland molnen. Men det spelade verkligen ingen som helst roll, för värmen som spreds sig i våra bröst ändå den dagen kommer jag för alltid att ha med mig.

Om hans tid i skolan skulle jag lätt som en plätt kunna skriva spaltmeter om jag ville. Och om Adam själv ville.

Nu har jag fått tillåtelse att skriva om en händelse. En händelse som ändå nånstans kan beskriva hur det oftast ser ut för barn som går sin egen väg. Som inte riktigt följer normen av det som människor tar sig rätten att kalla det normala.

Till exempel ämnet syslöjd. Ett ämne som tillsammans med musik och bild och idrott inte   tillhör dessa elevers favoriter. Ämnen och framförallt lektoner där klassen och elever får röra sig fritt i rummet. Alla gör olika saker. Pratar högt. Lång väntan. Mycket ljud och rörelse överallt och alldeles för många intryck att hantera på en och samma gång.

Adam var 12 år och gick i sexan. Vi visste redan innan att situationen med syslöjden inte var optimal. Vi hade förstått tidigare att läget var under all kritik. Men inte att det var sååå dåligt. Vi hade hört hur Adam misstrivdes sen en tid tillbaka, men vi skyllde på skolplikt osv och vi hade tvingat honom dit iallafall. Vi hade haft samtal med mentor och diskuterat detta. Men utan resultat visade det sig.

En dag kom han hem från skolan. Som en urvriden disktrasa. Han bröt ihop och var så ledsen. Orken totalt borta. Han sa jag går inte dit nån mer gång. Hon, läraren, bara skäller på mig hela tiden. Jag kan lätt bli en sån som hon tror att jag är…..men det vill jag inte. Mamma, Jag vill att hon ska veta att jag gör mitt bästa. 

Här och nu hade vår son just precis gjort ett aktivt val. Insikten, och styrkan i det beslutet är ofattbart. Han var så indoktrinerad av sin syslöjdsfröken att han lätt hade kunnat bli en sån som hon hade gjort honom till i sina fördomar. Han kunde lätt ha valt den vägen. Men han ville inte. Han ville att hon skulle veta att han faktiskt gjorde sitt allra, allra bästa.

Här drog vi i handbromsen! Hårt. Han behövde hjälp. Han höll på att ge upp. Han höll på att gå sönder inifrån. Vi mailade mentor, med kopia till berörd lärare och rektor. Där vi återigen berättade läget och att vi from nu inte lät vår unge behöva må så här dåligt en gång till utan åtgärd, att vi fr.o.m. nu höll honom hemma under dessa lektioner och att vi skulle köra honom till lektionen efter.

Dagen efter detta åkte jag med till skolan. Jag väntade in syslöjdsfröken innan hon gick in till sin lektion. Presenterade mig och berättade precis det som min son hade berättat för mig dagen innan. Att min son inte vill gå på hennes lektioner pga för mycket intryck och instruktioner samtidigt som han inte kan hantera ordentligt, läs det där har jag sagt så många ggr, det där borde du kunna vid det här laget, sätt dig på din plats, gör det du ska, jag har ju sagt….varför gör du inte det du ska, hur många ggr ska jag behöva säga till dig, etc. Jag berättade även att han själv sa att han lätt kan bli en sån som hon tror att han är, men att han vill att hon ska veta att han gör sitt allra bästa. Oj oj så förlägen hon blev och tyckte att det var ju beklagligt allihopa. Men tiden. Hon hade ju inte tiden att ge honom den stöttningen.

Mentor och rektor kom på en ide. Klassen hade för tillfället en lärarstudent under den här perioden. Henne sätter vi in, tänkte de. Hon kan följa Adam på hans syslöjdslektioner under resten av vårterminen. Men va? Hon var ju där för att lära för sin egen skull. Hon visste inte vem min son var. Hon hade ju fullt upp med sitt eget lärande. Inte ok. Det var inte rätt mot varken henne eller vår son.

Till slut bestämdes att en extra lärare skulle närvara och vara med från skolan för att stötta och vägleda timmarna på slöjden. Vilket blev en lysande lösning för alla parter, då ordinarie lärare inte hade den tiden. ( Ensam med 14 elever hade hon själv tagit med sig privata spel hemifrån för att barnen som väntade på hjälp skulle ha nåt att göra under tiden. Bara det är inte klokt på en fläck. De satt alltså och spelade typ Fia med knuff medan läraren hjälpte nån med korststygnen eller nåt, och det passade ju en del elever. Men långt ifrån alla. )

Adam fick nu möjlighet att visa hur han kämpade och slet med att trä symaskiner, välja trådar, tyger, komma igång, producera och sen slutföra uppgiften. Känslan av misslyckande minskade. Och det är just det, som är så totalt grundläggande. Känslan av att få chansen att lyckas. Känslan av att nån ser, förstår och lyssnar, och som sen hjälper till med en lösning. Inget barn vill misslyckas med flit. Alla barn vill lyckas. Alla barn gör sitt bästa utefter sin egen förmåga. Ett barn visar tydligt om och när kraven börjar kännas för den enskilde individen helt oöverstigliga.

Han hade kunnat skita i allt det här. Han hade kunnat bli en sån som läraren redan hade bestämt sig för att han var.

Men han valde en annan väg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s