Psykisk ohälsa. Ja…..smaka på det ordet lite granna, mina vänner……Låt ordet rulla runt några varv i munnen. Från gomen förbi kinderna och ner för att landa lite snyggt på tungan….och känn efter på riktigt hur ordet känns.
Psykisk ohälsa. Känns ordet bra? Eller känns ordet obra? …..vad är ens psykisk ohälsa? Egentligen.
Nån som vet?
Är det att lida av ångest? Panikångest? Den där rädslan när man på riktigt tror att man håller på att dö? När hjärtat håller på att hoppa ut ur bröstkorgen? Och trycket över bröstkorgen är så tungt att det känns som om man aldrig mer kommer att kunna ta ett enda andetag till? Och livrädd för att hjärtat ska sluta slå?
Eller är det när man känner hur stressen tar över hela ens existens? Känslan av otillräcklighet bara dunkar i hela ens system. Hur man börjar att tappa minnet? Tappa ord? Tappa hår? Hjärtat slår dubbelslag och Yrseln kommer som ett brev på posten och man mår sådär skitilla och kanske bara vill spy rakt ut? Eller bara sätta sig rakt ner på köksgolvet, för att aldrig mer orka ställa sig upp?
Eller är det när man lägger sig i fosterställning på sängen och bara gråter? Och inte kan sluta. För det trycker så jävla hårt från insidan.
Eller vad är psykisk ohälsa?
Är det ett begrepp på allting av ovanstående? Finns det ens en diagnos som heter Psykisk ohälsa?
Jag vet inte…eller är det bara ett slarvigt använt uttryck för att beskriva när en människa mår dåligt? Hen lider av psykisk ohälsa.
Det jag däremot vet är att alla de symptom jag beskrev här ovan inte kommer av sig själv. De dimper inte bara ner i kropp och själ plötsligt en dag för att de har lust att retas en stund. Och jag är helt övertygad om att om själen mår dåligt och inte får den hjälp den behöver – så mår kroppen snart lika dåligt.
Alla dessa symptom kan vara ett resultat av det som händer och har hänt i och runt omkring en individ under en längre period. Kanske rent av under flera, flera år. När en har försökt att överleva i en värld där kraven, från både en själv och omgivning, till slut har blivit totalt oöverstigliga.
Det är inget som kommer över en natt och det är således inget som försvinner över en natt.
Törs man be om hjälp? Vågar man, i oron över att omgivningens ögon ser en som svag, räcka ut en hand och säga du, jag behöver lite hjälp? Eller nej, jag vill inte! Kan man säga nej utan känslan av att alltid behöva ursäkta sig och förklara sig för allt och alla? Vågar man prata om hur läget egentligen är, utan att vara rädd för vad andra ska tycka? Att en är negativ? Överkänslig? Fast de andra inte har en endaste susning om nånting över huvud taget. När den enda som vet orsaker är jag själv…..
Rädslan. Hindrar. Mycket.
Varför är det så svårt att prata om när själen har det tufft? Varför är det så mycket lättare att prata om när nån har brutit benet? Framför allt, varför är det så svårt att bara lyssna?
Jo, det tror jag beror på ett enda ord…. rädsla. Rädslan är ett stort hot. När det handlar om att våga vara närvarande.
Rädslan även över att vara den som lyssnar och inte kunna leverera en perfekt lösning just där och då. För många tror just det, att när nån vågar berätta om sitt mående så vill de ha en lösning, ett svar på problemet. Men. För den som öppnar sig, kan det viktigaste vara, nån som bara finns där, och just bara lyssnar. Inga råd. Inga quickfix tips. Ingen som värderar det som sägs. Ingen som dömer. Bara närheten. För att inte känna sig som den ensammaste människan i hela världen.
I den bästa av världar borde man kunna säga idag ska jag till psykologen precis lika lätt och vanligt som när man säger idag ska jag till gymmet.
Och då skulle responsen helt naturligt vara så jäkla bra gjort. Så skönt att du får verktyg så du kan hantera det som händer i och runt omkring dig. Well Done kompis!! Och jag finns här när du könner att du behöver bolla lite tankar.
All kärlek!
Life of Ingela 