Vilken vecka

Den här veckan har alla mina kollegor valt att vara sjuka. Samtidigt. Eller valt och valt. Att bli sjuk kanske man inte väljer helt frivilligt. Så klart. Men sjuka har de varit. Allihopa. På en och samma gång.

Min klippa den här veckan har varit en vikarie som har jobbat för en kollega som har varit sjukskriven sen några veckor. Hon och jag har hållt ställningarna ordentligt. En 23 årig tjej som har ställt upp till hundra procent hela veckan och med nya tider varje dag har hon inte klagat eller ifrågasatt en enda gång. Att bara få ihop ett fungerande schema har varit ett kapitel för sig kan jag säga. Med öppningar och stängningar, och utan vetskap om det kommer en ny vikarie under morgondagen eller inte. Hon har inte vikit en cm. Fast det har brunnit rätt hårt de här dagarna.

Vi har slitit hårt tillsammans. Men ändå samtidigt skrattat och haft roligt. Vi har skojat om situationen och vi har haft orken med glimten i ögat. Under en kort period funkar det. Nästa vecka hoppas jag att vi är ett helt och friskt arbetslag igen. Både för mina sjuka kollegors skull, det är aldrig kul att vara sjuk, och för min egen skull, det är aldrig kul att vara ensam. Ni behövs. Jag behöver er. Ni är viktiga.

I fredags köpte jag med mig choklad och en bukett tulpaner till min klippa. För att visa min uppskattning. För att visa min tacksamhet över hur hon har hanterat den här veckan. Hon blev ordentligt glad.

Och what goes around, comes around. Under eftermiddagen i fredags kom en mamma med en fin blomma. Till mig. Hon kände och hade sett att jag hade haft en tuff vecka och ville visa sin uppskattning.

Men herregud så himla fint av henne. Jag blev helt tagen på sängen och jag kände hur huden knottrades under mina överdragskläder där jag satt i sandlådan med hennes dotter bredvid mig. Mina ögon tårades och först då kände jag hur trött jag faktiskt var.

Jag reste mig upp, gav henne en stor kram och tackade med orden nu orkar jag en vecka till.

Jag stängde när sista barnet hade lämnat förskolan. Maken kom och hämtade mig. Nu skulle vi åka till kusten och landet. Gud vilken skön avslutning på den här veckan.

När vi hade passerat Tekniska verken, ungefär efter tio minuters bilväg, hade jag hunnit gäspa fem gånger redan.

Väl framme på landet sken solen från en vacker kvällshimmel.

Det tog så många år innan jag kunde klappa mig själv på axeln. Nuförtiden gör jag det. För att jag kan. För att jag vågar. Framförallt den här kvällen gjorde jag det. Så jäkla bra jobbat den här veckan, Ingela!

Massor av färska räkor i magen. Kallt gott vin till det. Några kramar från maken. Sen blev det lördag.

Första våren med nya Kaffedäcket. Funkar klockrent. Solen är precis där den ska vara. Helt enligt plan.

Och i skuggan av Gustav III, knutblusar, mörka slutna och unkna rum, tystnadskulturer, maktmissbruk, Syrien, missiler, Trump och Putin, sjuka kollegor och annat trist. Så satte jag mig här.

I min egen bubbla. Bland värmande solstrålar och skön fågelsång. Samlade kraft och energi. Blundade ibland. Njöt av utsikten ibland. Totalt vindstilla. Både i luften. Och i min själ.

Bara vara. Älskar det!

All kärlek!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s