Både fniss och vemod

Har varit och sett Tårtgeneralen på bio. Den berörde.

En hel del fniss med hög igenkänningsfaktor med tanke på att det i alla städer finns människor där alla känner till alla.

En hel del ångest med hög igenkänningsfaktor vad gäller hur människor behandlar andra människor. Hur illa faktiskt människor gör andra människor.

Utanförskapet. När individer går utanför normen. Inte följer strömmen.

Men också lyckan och värmen när det finns människor som är villiga att gå emot strömmen och absolut inte bryr sig om ”vad alla andra” tycker eller anser.

Människor som vill hjälpa. Som står kvar när det blåser som hårdast. Människor som ger andra människor en chans.

Vi är alla så olika. Ingen människa är den andra lik. Och det finns ingen, absolut ingen, som är bättre eller sämre än nån annan. Vi är bara olika.

Lärdomen att hantera varandras olikheter på är ett livslångt lärande. Varje möte lär oss nya saker. Om vi vill. Utan att håna eller skratta. Eller bli förbannade.

Alla människor har rätt till sin egen plats här på jorden. Hur olika vi än är.

Och jag önskar att fler vore som syrran på det där bageriet som tog sig an Hasse P’s idé och skapade den där magiska smörgåstårtan.

Jag önskar att jag var så stark som hon.

All kärlek!