Olika vägskäl i livet 

Av alla tusen beslut man tar under en enda dag är några beslut alltid  lite viktigare och större än andra. Och vad ”större och viktigare” betyder är självklart alltid olika beroende på vem man frågar. För vissa är det livsviktigt att sätta på sig strumpan på rätt fot för att dagen ska bli bra. För andra spelar just det beslutet ingen som helst roll. 

En del av de beslut man behöver ta är så stora i ens egen värld att man till och med  kan kalla de för vägskäl. För att  just det beslutet just där ochvdå tar livet i en helt annan riktning  än vad man hade innan. 

Som tex när jag som 15 åring bestämde mig för att bo hos min pappa när bomben slog ner och mina föräldrar skilde sig. 

Som tex när jag som ung 24 åring vågade satsa på kärleken och och valde att lämna familj och vänner för flytt till Linköping. 
Som när jag som 30 åring hade jobbat inom barnomsorgen i 10 år. Och stod vid skötbordet och bytte en blöja när insikten plötsligt slog mig: Ska jag hålla på med det här i 35 år till?? 
Vill poängtera att själva jobbet i sig tyckte jag var hur kul som helst. Men insikten i att jag hade 35 år kvar i arbetslivet gjorde mig så stressad. Jag ville verkligen göra nåt annat också. Sen skulle jag kunna komma tillbaka till barnomsorgen igen, tänkte jag. Sagt och gjort. Läste till massageterapeut. Ett yrke jag hade nosat på sen flera år. Har alltid varit instresserad av människor. Och innan flytt till Linköping hade jag en shiatsu-utbildning hos Axelssons i Stockholm i ryggsäcken. Nu ville jag vidare. Pluggade anatomi och muskelns funktion, fäste och ursprung, och tänkte att det här kan jag hålla på med i 10 år.  Startade min firma och körde på med företag som jag hade under alla åren, samt med egen lokal. 

Ända tills 10/3 2011 och frågan om utlandsflytt kom upp till ytan. Och det hade plötsligt gått 10 år. Otroligt. Jag hade hållt på med min firma i tio år. Vi flyttade till Tallinn. 

När vi kom tillbaka till Sverige som återinvandrare efter två år kände jag mig återigen redo för att ta mig an barnomsorgen. Mina egna barn hade vuxit upp och de konflikter jag kände var tuffa när de var fem, känns inte riktigt lika utmanade med just femåringar idag. Ett tips förresten till er som kämpar er igenom småbarnstiden precis nu, våga ta konflikterna redan när de är små. Det är inte farligt. Bara jobbigt. Det är nämligen alldeles för sent att börja tala om vad som är rätt och fel när de är 15. 

Nu är det dags igen. Jag har återigen valt att sätta mig i skolbänken. Femton år sen sist. Nu ska jag läsa en del av förskollärarprogrammet. Det ska bli såå spännande. 


Min nya skolväska. Bara en sån sak. Liksom. 

Hur väljer jag att tolka

Det har hänt mig några gånger. Senast idag.

Att jag står i kassan på mataffären och just ska till att betala. Just det har hänt en väldig massa gånger  i och för sig. För den biten slipper man liksom inte undan. Hur gärna man än skulle vilja. Att betala för sig alltså.

Men det har hänt några gånger att precis när jag står där mitt emot kassörskan, att jag just då slänger ett litet ögonkast på kunden som  just var före mig. Som precis när jag betalar står och packar i sina varor i sina medhavda plastkassar. Eller är just på väg därifrån. ( Förresten, jag borde lära mig att ta med mig egna kassar att packa ner mina varor i. Som det ligger plastkassar hemma i skåpet.)

Och när jag slänger det där ögonkastet på kunden som packar i sina varor, så har det hänt att den människan har slängt ett ögonblick tillbaka. Eller om det var den som slängde först och jag liksom bara har känt på mig att nån tittar på mig. Så jag kanske är den som  tittar tillbaka.


Och just i den situationen. Vad är det som händer just där egentligen? Hur väljer jag att tolka en sån situation? Det finns såklart olika scenario.

Antingen kan jag tex känna ett litet lätt obehag, inför att nån som jag uppfattar står och glor på mig, jag som står där alldeles oskyldig. För jag tror att den blicken jag just fick innehöll nåt om att jag just idag kanske hade en bad hairday, eller andra tankar som jag nedsätter mig själv med.

Eller så kan jag tänka att den människan tex endast tittade tillbaka till disken för att kolla så att hen verkligen hade packat ner alla sina varor. Så att hen inte hade glömt nåt kvar. En säkerhetscheck helt enkelt. Och så var min blick bara en liten sväng på vägen.

Just detta hände mig idag efter jobbet. Och det slog mig att killen som min blick hamnade på, såg så otroligt förvånad ut. Jag hade betalat och packat ner mina varor i min nyköpta (!) plastkasse. När jag var på väg ut så vände jag mig om för att precis bara checka av så att inget va glömt på bandet. Och precis när jag gjorde detta så kollade kunden bakom rakt på mig, med en blick som kanske undrade varför jag valde att stirra just på honom när jag vände mig om. Och han kunde ju inte veta att hans blick bara råkade vara på vägen för min blick, när jag gjorde en avscanning av bandet.

Att springa tillbaka och förklara mina egna blickar skulle ju i det här läget kännas en aning märkligt. Och då hade personen ifråga verkligen börjat undra vad jag är för en konstig kuf. Och då är vi inne på det här med att börja förvara sig inför andra. Vilket är en helt annan historia.

Ni ser. Så många frågor som kan ställas på grund av en liten, ynka pytteblick. Och svaret hänger mycket på hur jag själv väljer att tolka det som händer. Väljer jag att tolka det med nedvärderande tankar om mig själv? Eller väljer jag att tolka det som om allt faktiskt inte kretsar kring just mig, att andra kan göra saker utan att jag råkar finnas i deras tankar. För så är det ju. Vare sig man vill det eller inte, så är ju inte en enskild individ jordens mittpunkt.

Väljer jag tankar som jag mår bra av? Eller väljer jag tankar som har en tendens att nervärdera mig själv?

Valet är helt och hållet mitt eget.

 

 

Första blogginlägget

 

Hej och välkommen till min nya blogg.  Så kul att just du hittade just hit!

Här kommer ni att kunna fortsätta läsa från där jag avslutade på den förra.

Den förra finns fortfarande att läsa på  WWW.utvandrarmorsan.blogspot.com

Och nu undrar ju ni allihopa självklart varför jag har bytt bloggnamn och bloggportal. Och det undrar faktiskt jag med lite granna. När jag har trivts så otroligt bra med den förra.

Men. Var sak har sin tid.

Främst handlar det om att jag som älskar att skriva från mobilen inte har nån fungerande Bloggerapp att använda från AppStore längre.  Så det smidiga momentet liksom försvann med just det.

Och just namnet Utvandrarmorsan var ju klockrent när vi flyttade utomlands och bodde i Tallinn i två år. Men nu när livet liksom levs här hemma i Sverige igen sen ett par år tillbaka så känns just det namnet en aning förbrukat. Så att säga.

Nu för tiden handlar ju mina texter om mitt liv här och nu. Och om det som känns aktuellt för dagen.

Så så får det bli. Jag liksom slog två flugor på smällen kan man säga. För att kunna skriva från mobilen så behövde jag byta plattform. Och då passade jag även på att byta namn.

Easy as that egentligen!

Så välkommen hit! Till Life Of Ingela Hoppas ni kan finna det lite kul och spännande att ibland komma hit och läsa några rader lite då och då.

Det vore riktigt roligt tycker jag!