Är han snäll, Ingela

Den här bilden dök upp i medierna häromdagen.

Tjeckiskan som tog guld i Super-G valde att sitta på sin egen presskonferens, mitt i sin egen guldyra, med sina skidglasögon på sig. För att hon inte hade förberett sig innan genom att sminka sig. Istället för att exploatera sig inför miljoner människor helt osminkad så valde hon att behålla glajjorna på. Det räckte alltså inte att prestera ett guld. Hon kände även att hon behövde se bra ut också. Att vara kvinna år 2018. Nånstans förstår jag henne. För jag vet att även jag kan känna så i olika situationer. Och jag vet att det finns många kvinnor som känner likadant. Samtidigt som en del av mig blir så ledsen över att det ska behöva vara så.

Men.

Den här bilden fick mig även att tänka tillbaka på lördagen den 2/12-1995. Till den där kvällen när jag stod och dansade på Berns Salonger, och en snygg och okänd kille plötsligt kom fram och tog mig i handen och presenterade sig och sa att han hette Anders. Jaha, hej hej, sa jag och sen stod han bara kvar där ( och man kan säga att han har stått kvar ända sen den stunden faktiskt ).

Det var en väldigt spännande kille det där, kände jag, och helgen efter skulle jag ta tåget ner till Linköping för att hälsa på hemma hos honom hade vi bestämt på telefon under veckan. För vi hade typ pratat i telefon dygnet runt efter den där kvällen på Berns.

”Är han snäll?”, frågade min pappa när han körde mig till centralen på lördagsmorgonen helgen efter. En sån fråga som är världens mest viktiga för en pappa tror jag, vars dotter ska åka bort och träffa en helt okänd man.

”Det är det jag ska åka ner och ta reda på”, svarade jag. ”Är han inte det så tar jag första tåget hem igen. Är han snäll så kanske jag stannar tills i morgon.”

Och mitt i allt det här pirret som jag ändå kände i magen, mitt i allt detta för att ta reda på om den här mannen var nåt att ha, så valde jag att ge mig iväg helt osminkad denna morgon.

Min tanke var helt enkelt att om han är nåt för mig, så ska han vara nåt för hela mig. Precis som jag är. Utan filter.

Han hade ju bara sett mig uppsnoffsad för en utekväll med mina vänner innan. Så jag kände att jag nånstans tog en risk. Men valde att ta den risken. För det var viktigt för mig.

Han tog emot mig på Linköpings Resecentrum två timmar senare med öppna armar och the rest is history.

Så kan det gå. När man ibland vågar ta lite risker här i livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s