Älskade tonåring

Alla vi vuxna har faktiskt något gemensamt. Vare sig vi vill det eller inte. Alla vi som kallar oss vuxna oberoende var i livet vi än befinner oss, har allihopa en sak klart gemensamt.

Tonårstiden. Den älskade och fruktade. Den har vi faktiskt alla gått igenom. Var och en på våra högst personliga vis.

Annars hade vi ju inte blivit vuxna. Eller….iallafall på pappret vuxna. I vissa fall kan jag fortfarande inte känna mig sådär på riktigt som en vuxen. Märklig känsla. Snart kommer det nån och knackar på dörren här hemma och säger med vänlig röst att ”nu Ingela är det färdiglekt mamma, pappa barn, nu ska du tillbaka till verkligheten”.

Tonårstiden. För många av oss var och är den tiden för alltid förknippad med att helt enkelt bara försöka passa in. Och det var, ska gudarna veta inte bara att passa in.

Tonårstiden. Jag själv tog mig an den perioden med alla tänkbara känslor som jag överhuvudtaget kunde uppbringa vid den åldern och vid den tidpunkten av mitt liv. Så kan man nog säga. Det var spänning och rädsla, det var nyfikenhet och hormoner, det var galenskap och ilska, det var slänga i dörrar och skrik, det var glädje och skratt och jag var för det mesta kär. Det var sorg och tårar, det var osäkerhet och ibland fasad. Det var framförallt föräldrar som inte förstod nånting.

Mina egna söner växer så det knakar kan man säga, vilket mamman iofs knappt kan begripa, och har snart båda två passerat deras egen tonårstid. Nu är de 18 och 20 och de har haft sina mesta känslostormar som både skakar om och som skakar loss.

Och ibland har det nog ändå varit bra att jag som mamma nånstans har kommit ihåg hur det var. När hormonerna sprutade som mest. Eller när den där nyfikenheten över spännande saker tog över rädslan som hade hållit tillbaka.

Som till exempel när jag för några år sedan inte kunde somna och knallade upp i köket. Där stod den äldre sonen och drack mjölk. Vi snickesnackade lite där i mörkret när jag plötsligt såg den yngre sonen utanför köksfönstret. Det ösregnade och jag minns att jag tyckte det var bra märkligt att han hade tagit bakvägen.

Han såg plötsligt sin bror och sin mor genom fönstret och knackade på altandörren. Jag öppnade och han klev in med orden jag hade glömt nyckeln. Vad bra att ni stod här. No shit.

Den yngre hängde av sig sin dyblöta jacka och Vi hade en urmysig stund där i köket, vi tre. Drack varm mjölk tillsammans och pratade om hur sonens kväll hade varit. Efter en stund gick vi alla och la oss.

Min klocka ringde vid sex på morgonen. Gjorde mig klar för att åka till jobbet. Men innan jag drog, öppnade jag altandörren, gick fram till en lucka på altangolvet, tog upp väskan jag misstänkte fanns där, självklart att den låg där, och ställde den på köksgolvet. Jag kollade innehållet, och där och då bestämde jag mig för att skriva en liten, men naggande god lapp, som jag sen la på väskan.

Sen åkte jag till jobbet.

När jag kom till jobbet en kvart senare hade jag fått ett sms:

Jag älskar dig, mamma!

PS, självklart hade vi ett samtal om detta också. Så ingen tror nåt annat. Dock är jag helt övertygad om att vårt samtal blev väldigt bra tack vare den här inledningen på just den här händelsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s