Var köpte vi alla Calledelar egentligen?

När barnen var små var vi ofta ute och gick. Vi tog långa promenader varje dag. Dock ägde vi aldrig nån smidig syskonvagn, utan Adam fick snällt stå på en ståbräda som hans föräldrar ändå hyggligt nog hade fixat åt honom när han som två-åring blev storebror.

När Adam ibland kände sig lite trött av att stå upp hela tiden ( konstigt ), kunde han ju för all del sätta sig på brädan och slänga upp sina små fötter lite käckt i korgen som vagnen hade under sittdelen. Och hålla i sig i underredet som hjulen satt fast i. Jösses, så schyssta föräldrar vi var ändå. Där satt han ju kanon. En liten tvååring. Medan Calle låg o mös under en filt.

Under alla dessa promenader som vi gick så passade vi alltid på att titta på hus. Älskar att titta på hus. Då som nu. Det blev en sån vana att till slut sa Adam på eget initiativ:

– Mamma, ska vi gå och titta på hus?

Under alla dessa promenader då vi tittade på alla fina hus hade vi samtidigt många härliga pratstunder tillsammans. Härliga samtal mellan en mor och hennes söner. Underbara stunder ihop. Mestadels iallafall. Vi hade säkert stunder under husttittningarna som inte alls var så mysiga också. Men det är inte dem jag minns. Jag minns de härliga och de sköna stunderna. Tänk att hjärnan är sån ändå. Att den förtränger det omysiga. Som förlossningarna tex. Om man skulle minnas den smärtan efter första – skulle man ju aldrig i livet utsätta sig för den en gång till. Men det gjorde jag ju. Nu menar jag inte att hjärnan förtränger ALLT omysigt i livet. Det finns massor av omysiga saker man minns. Men ni förstår nog ändå vad det är jag menar.

Ett av alla mysiga samtal minns jag hur tydligt som helst. Ett av alla som sticker ut lite mer än de andra. Adam hade nog hunnit bli 3-4 år och behövde säkert ingen ståbräda längre. Calle var nog 1-2 år och satt framvänd i sin vagn.

– Mamma…

– Ja.

– Jo, när Calle låg i din mage, var köpte ni alla delar till honom då?

– Ja du….

Jösses, tänkte jag väldigt förvånad. Hur skulle jag nu svara honom? Utan att på nåt sätt krångla till saker och ting alldeles för mycket. Jag hann knappt tänka färdigt innan nästa fråga kom.

– Och du mamma, hur fick ni in alla delar i magen?

– Eh……

Frågorna haglade.

– Och hur satte ni egentligen ihop alla delar på honom när han låg där inne?

– Jo……( herregud )……nu behövde vi varken sätta ihop honom eller köpa några delar ( som tur var ). Han kom liksom hel till oss, och så fick han ligga och mogna till sig i magen tills han var tillräckligt stor.

– Jaha…..

Vi fortsatte gå. Sen var det liksom inte mer med det. Han var nöjd med svaret och det var jag med faktiskt, kan tilläggas. Jag tittade på min kloke kille och smålog innerst inne och ända ut till ytterst ute och det värmde så gött i hela systemet.

Och med ett leende, samtidigt som vi fortsatte titta på hus, såg jag bilder framför mig på hur jag och Anders gick omkring på typ Ikea och plockade ner Calle-delar från de olika hyllorna. För att sen komma hem och sätta ihop honom med hjälp av nån form av otydlig bruksanvisning. Och det vet ju alla hur svårt det kan vara. Både att liksom sätta ihop och att dessutom hålla sams under tiden.

Och det där med hur delarna kom in magen lämnades för övrigt till senare tillfälle.

Bra ihopsatta söner ändå. ❤️

All kärlek!

En tanke på “Var köpte vi alla Calledelar egentligen?”

  1. Vilken himla tur att ni fick dit alla delar på rätt plats med tanke på Ikeas bruksanvisningar. Tänk om fötterna hamnat där öronen sitter…..himla jobbigt o lyssna då! För att inte tala om att gå……😁😁😁

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: