En veckas egosemester

Har slagits med både tankarna och känslorna….

Är man världens mest egoistiska morsa om man väljer att åka bort en vecka helt utan sina barn? Känslan av att välja liksom bort? För att prioritera sig själv? Att ge sina barn känslan av att vara bortvald?

Jag är och har alltid, så länge jag kan minnas, eller i allafall sen jag blev mamma för hundra år sedan, varit en människa som har satt alla andras behov ( läs familjens ) framför mina egna.

Tillfällena är ytterst begränsade där jag klart och tydligt kan lyfta handen och säga att mina behov har stått överst på listan.

Bra eller dåligt? Rätt eller fel? Det har ingen som helst betydelse i det här. Jag har själv valt att ha det så. För det har varit viktigt för mig. För mig har det varit viktigt, och är viktigt fortfarande, att kunna se mig själv i spegeln och säga du har alltid funnits där.

Det finns andra som har gjort andra val, vilket säkert har passat de bäst. Och det är ok det med.

Oberoende vilket val man nu än gör eller har gjort, så får man helt enkelt stå för konsekvenserna. För såna blir det ju alltid. Vilka beslut man än tar eller har tagit. Ibland blir konsekvenserna långvariga. Ibland blir de kortvariga.

Att skylla på nån annan för att det känns lite tufft att ta eget ansvar är ju en variant. Dock inte så sjysst. Mot nån. Inte ens mot mig själv faktiskt som inte lär mig ett skvatt av ett sånt beteende. Men självklart trillar jag ju dit emellanåt.

Jaha, det här blev ju onekligen en rätt lång inledning på ett inlägg där jag egentligen tänkte berätta om att jag fick en ganska så skön julklapp av min make här nu sistens.

Och det är nämligen tillsammans med den julklappen som dessa tankar kom som ett brev på posten ( postar men ens brev numera förresten?).

Jag fick iallafall en resa! Herregud, så himla lyxigt. En resa till Mauritius låg i paketet.

En vecka bara vi två. Och helt enkelt lämna barnen, nästan vuxna, ensamma hemma. Blandade känslor. Inte att jag var orolig över att de skulle fixa veckan på egen hand. Eller Ja…ok. Lite det med. Men mer åt känslan att göra en sån här grej utan dem. Att de inte fick följa med. Den här gången.

Men vi drog! Och av bilden att döma på väg till Arlanda hade jag redan på vägen dit börjat att slappna av.

För den som nu vill och är intresserad, så följer här ett kollage med massor av bilder från ett underbart paradis. För finns paradiset, har vi precis just varit där.

Efter en smidig 11 timmars nattflight och en mindre smidig och mindre behaglig 1,5 timmes transfer så anlände vi hotellet, Long Beach på Mauritius östra sida, i efterdyningarna av en cyklon som hade dragit över den södra delen av ön under dygnet. Vi blev välkomnade av hotellpersonal som bjöd på en avsvalkande drink och en handduk att tvätta händerna med. Vilken värme!!

Notera glasdörren i spegeln. Där innanför var toan. En glasdörr.

Här skulle vi leva och bo under en vecka. Trots det tropiska cyklonregnet så var värmen helt fantastisk. Helt underbart för en genomfrusen nordbo att få känna hur kroppen mjuknade.

Första morgonen. Vaknade upp bland palmer i en helt annan del av världen. Och jag började att tina upp. Bit för bit, cm för cm, sekund för sekund.

Våra morgonpromenader på stranden i soluppgången innan frukosten blev en självklar vana.

Solen. Värmen.

Förutom första morgonen såg alla mornar ut precis så här.

Min kille.

Sedan frulle vid havskanten.

Färska frukter. Kokosskivor. Omelett. Grape. Färskpressad juice. Så fräscht.

Fyllda med energi plockade vi ut nya handdukar och hittade sedan en plats för dagen att tillbringa några timmar på. Och självklart hittade maken en att prata fotboll med i poolen. Den som tittar väldigt noga på bilden ovanför ser att det står en engelsman framför min man. Som väldigt gärna snackade just fotboll.

Herregud så bra jag satt här.

The Infinitypool. Inga barn. Bara vuxna.

Hotellkomplexet erbjöd fyra olika restauranger med olika teman. Italiensk, Japansk, kinesiskt och skaldjur. Samt en som erbjöd buffé varje kväll, även den med lite olika teman under veckan.

Fifty shades of blue.

Egentligen en starter. Men som blev min lunchfavvo. En egenkomponerad sallad med Milanosalami.

Underbar mat överallt. Fantastisk service på hela komplexet.

Våran favvo blev den italienska.

Och den kritvita stranden. Med det blå vattnet. Som var varmare än poolen.

Rena rama Tomas-Ledin-dagar. Inte ett moln. Så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn. Och sanden mellan tårna.

För första gången i mitt liv packade jag ner mina träningskläder ( jösses ). Så det blev lite tennis. Med betoning på lite. Värmen tog knäcken på mig. Maken knappt påverkad.

Nya matupplevelser på den japanska restaurangen. Mycket gott.

Även joggingtracket runt hotellområdet fick sig en genomkörare.

Genomsvett.

Det blev några steg varje dag med apostlahästarna då vi bodde allra längst bort i området. Den dagliga utstyrseln bland samtliga gäster.

Och ibland kom det lite bubbel serverandes.

Familjepoolen. Just här inte så mycket folk då vi tog fotot under en av våra morgonpromisar då all småbarnsfamiljer inte hade hunnit ut ännu. Annars var det väldigt mycket barnfamiljer representerade bland gästerna. Eller det var gäster i alla åldrar. Nykära, medelålders, pensionärer, sk familjehörven, småbarnsfamiljer.

Och så kunde det hoppa ur ödlor ur badväskan när man minst anade sig såna gäster.

Våran sista dag i paradiset firade Mauritius sin 50 åriga självständighetsdag. Stort grattis!

Klockan 03.30 blev vi hämtade av en sån här bil som körde oss till frukosten som var uppdukad enbart för oss och två gäster till som skulle åka hem den här natten/morgonen.

På vägen till flygplatsen stannade vi på tre olika hotell och hämtade upp fler svenskar som skulle hem med samma flyg.

Som jag skrev tidigt i det här inlägget, nån som kanske minns, var inte transfern mellan flygplats och hotel särskilt smidig och behaglig när vi anlände. Det var den inte på vägen tillbaka heller vilket gjorde att tre gäster spydde rakt ut i den lilla bussen där på morgonkulan. Själv var jag väl förberedd på just det, inte att alla dessa stackare skulle kräkas men för min egen åksjukas skull, så jag hade tagit mitt älskade Postafen redan innan jag la mig den kvällen.

Borträknat de där stackars åksjuka människorna, så JöSses, vilken härlig vecka vi har haft.

Har aldrig i mitt liv upplevt nåt i närheten tidigare. En total upplevelse alltihopa.

Och det gick galant att åka utan barnen. Som snart är vuxna. Inget dåligt samvete alls faktiskt. På hela veckan.

Because we’re worth it!

Och ett Stort tack till alla er som orkade att ta er ända ner hit i inlägget. Ni är värda en stor applåd för erat tålamod! Well Done!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s