Författare: lifeofingela

Jag brukar alltid använda mig av självscanningen på Ica Maxi när jag handlar.

Ikväll efter en kurs struntade jag av nån anledning i det och knallade rakt in i affären utan sån där ”skjutare”. Grabbade tag i en varukorg under armen och la ner det jag skulle ha.

Nu fick jag ställa mig i en sk vanlig kassakö och valde en där det stod fler människor, men enbart med få saker i varsin liten korg. Kön gick sakta framåt när en man i 30 års åldern snart var framme och då plötsligt vände sig till till en kvinna med två barn och en jääättevagn med varor i kön bredvid. Hon drog över vagn och två ungar till vår kö och det blev genast oro i ledet.

Kvinnan framför mig, men bakom mannen, sa konstaterande – jag trodde hon stod i den kön! Varpå mannen svarade – nu står hon i den här kön!

Jag passade på att byta kö och det bestämde sig även den frågande kvinnan för. Vilket medförde att hon nu plötsligt hamnade bakom mig. Kändes ju jättekonstigt.

Jag erbjöd henne att ställa sig framför mig istället. Hon slog en blick på sin klocka och sa med ett leende- Nej, det behöver jag inte. Men tack ändå.

Vi båda två tittade sedan, som på en given outtalad signal, på mannen och kvinnan i den andra kön utan att vika undan med våra blickar. De blev illröda i ansiktet. Jag tittade även på deras två små flickor och tänkte att de just nu lyckligtvis inte hade en endaste aning om vad som försiggick. De frågade sin köfuskande pappa om de inte kunde äta på restaurang sen. Och det kunde de, sa pappan. Som för att släta över att han skulle kunna känna sig som en köfuskare.

Mannen framför mig i min nya kö la upp alla sina varor på bandet. Kassörskan jobbade på och eftersom han efter ett tag började packa ner sina varor i kassar tog jag för givet att han var klar. Så jag gick helt enkelt fram och blippade mitt icakort.

Det visade sig att han inte alls var klar! Han hade två paket knäcke kvar på bandet. Hahaha! Snacka hjärnsläpp! Jag var på väg att betala hans varor. Kassörskan förstod att vi inte tillhörde varandra och visste inte riktigt hur hon skulle lösa det här. Jag bad mannen om ursäkt och frågade om han kanske tyckte det här var en jättebra idé av mig egentligen. Men han svarade inte. Jag bad om ursäkt en gång till. Men fick inget svar den här fången heller. Han kanske inte var upplagd för skämt, kände jag. Han kanske var lite stressad. Eller nåt.

Kassörskan visste först inte hur hon skulle göra, men löste situationen efter att ha pratat med sin kollega som just höll på med köfuskaren. Och jag betalade till slut sen mina egna varor. Sa till min kassörska att vad bra, nu vet du ju exakt hur du ska göra nästa gång det här händer ( som om det skulle hända ofta- att nån har så jäkla bråttom och blippar åt den före 😂 ). Precis, sa hon och skrattade. Man lär sig nya saker varje dag.

När jag packade mina kassar stod mannen fortfarande kvar och packade sina. Hans fru satt i en rullstol bredvid honom.

Då såg jag plötslig att de två började teckna åt varandra. Och förstod genast att han inte hade hört nånting om vad som precis hade hänt. Helt ovetande om att en helt okänd kvinna just hade varit i stånd att betala hans grejer.

Ja, herregud! Tror jag ska hålla mig till självscanningen hädanefter.

All kärlek ❤️

Asså – alla ni underbara människor! Som ställer upp med tid och energi för att alla barn ska ha nåt vettigt att syssla med på sin fritid. Ni är banne mig vardagshjältarnas vardagshjältar! Tack för att ni finns! Utan er stannar föreningssverige.

Andra människor kan nog inte ens i sin vildaste fantasi förstå hur mycket tid i anspråk det tar att vara ledare, tränare eller varför inte en resursgrupp i nån form, i en helt vanlig ideell förening.

När jag var liten var mina föräldrar med och startade scoutkåren i Täby Kyrkby tillsammans med andra föräldrar. De tog av sin egen tid och tiden tillsammans med sin familj, för att jag o många andra barn och ungdomar skulle få möjligheten att lära oss att klä oss rätt, packa rätt, åka på hajk och helt enkelt ta hand om oss skälva. Jag var med i kåren några år innan fotbollen tog över mitt intresse helt.

Mamma och pappa fortsatte med kåren och jag la min tid på min moderförening IK Frej. Älskade verkligen den tiden! Var med på varje träning. Slet och kämpade. Alla träningar var absolut inte världsakul, men ju äldre jag blev, desto mer blev liksom känslan med laget så himla skön och väldigt viktig. Som jag cyklade! Det var ingen som körde mig de kilometrarna till Vikingavallen. På planen väntade andra engagerade vuxna. Som tog av sin egen tid. För att jag och många andra skulle få spela fotboll.

I mitt liv som vuxen och framförallt som förälder till två aktiva söner har detta med föreningsliv åter varit aktuellt. De har provat på både hockey, pingis, innebandy och golf. Och så fotboll så klart. Jag har älskat även detta. Som förälder. Att vara delaktig i ett sammanhang. En lagkänsla. Och en känsla av samhörighet med andra.

I alla dessa föreningar har det funnits vuxna som varje vecka har stått och tagit emot alla dessa glada och förväntansfulla ungar som har längtat efter sina träningar eller träffar.

Jag är även gift med en av alla dessa engagerade föräldrar. Som trots jobb och andra åtaganden har tagit av sin tid, varit en av de vuxna som tagit emot killarna i BK Ljungsbro P-97 under flera års tid. Han älskade det! Tiden med grabbarna. Lärde känna dem. En samhörighet få förunnat. Och det är det som gör det så värt det!

Jag vill med det här inlägget verkligen hylla alla er föräldrar, samt alla er vuxna utan barn, som ställer upp på egen egen fritid för att just eran unge och alla andras ungar ska ha aktiviteter att kunna hålla på med.

Jag vet hur många timmar i veckan det tar att planera en träning, boka domare, boka plan och motståndare. Jag vet hur mycket energi det tar att kalla spelare till match, få återbud och jaga vidare. Jag vet hur många samtal det behövs med föräldrar som undrar om deras barn kan spela match ”om han hade feber igår” eller stå oändliga timmar i tvättstugan med smutsiga matchställ och sen para ihop tusentals par strumpor. Jag vet hur många timmar i kiosken man får ställa upp när det plötsligt dyker upp ett återbud från en familj som skulle ha stått i kiosken, enligt det schema som man tidigare har slitit sitt hår med att få ihop. Jag vet hur tufft det är att få ihop tillräckligt med bilar för att köra till bortamatcher och jag kan med all säkerhet berätta att åka på cuper är hur kul som helst men det krävs att ledare och dennes familj är villiga att ta av deras egen tid tillsammans. För att andra barn ska kunna få åka iväg på kanske sitt livs äventyr. Underbart!

Alla ni vardagshjältar är sååå viktiga! Var och en på sitt sätt. Ni som ställer upp. Ni som ger av er tid. För er egen och framförallt andras barn, samt ungdomar och även för seniorer.

Utan er stannar Sverige!

All kärlek!

Eller så kan man vända på meningen.

Hur är det att leva med en bromskloss när det enda man vill är att hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

Hur gör man då?

Den kombon är inte direkt världslätt att lösa. Ingen kombo är kanske i och för sig lätt att lösa. I andra kombinationer uppstår såklart andra utmaningar att gå igenom.

Jag kan bara berätta hur det har varit för mig.

I början av vårt förhållande försökte jag verkligen hålla samma tempo som min kille. Det gjorde jag. För det hände saker hela tiden. Livet var fullt av idéer och händelser. Det var roligt.

Sen kom liksom livet i fatt mig på nåt vis. Jag orkade inte längre. Hur jag än försökte hänga med i tempot, dessutom med två små barn som hade anslutit, så lurade jag bara mig själv alltmer. Jag började tvivla på mig själv, fundera över vad det var för fel på mig som faktiskt inte höll måttet. Jag hade liksom min mans sätt att vara som en måttstock på hur mitt eget liv skulle se ut. Och jag fixade verkligen inte det.

Jag tystnade. Slutade komma med egna idéer och förslag. För det var som om ingen idé, det kom alltid andra idéer. Som gick ännu lite fortare. Lite snabbare. Jag orkade inte ens argumentera emot. Och helt ärligt hann jag sällan komma med idéer för det sprutade idéer och argument från annat håll iallafall. Jag hängde mest med.

Det hände att jag kände mig som en bromskloss i min mans liv. En rätt så ödesdiger känsla egentligen.

Vem vill leva med en tråkig bromskloss? Och vem orkar leva med en duracellkanin som aldrig laddas ur?

Det tog en liten stund, men efter ett tag insåg jag att det faktiskt inte alls var fel på mig. Inte ett dugg! Herregud, vad var det för tokig tanke och känsla egentligen?

Jag hade efter mycket träning med mig själv till slut ”hittat hem”. Hem till mitt innersta jag. Det tog ett tag, och jag kämpar fortfarande med det. För min enormt starka egenskap att kunna anpassa mig i alla miljöer hade gjort att jag nästan hade glömt mig själv mitt i allt anpassande. Vad gillade jag? Vad tyckte jag om? Vad ville jag? Vad ville jag egentligen inte? Varför hade jag satt min mans tempo som en måttstock på mitt liv?

Det är inget fel på mig. Och det är självklart inget fel på min man heller. Det finns inget rätt eller fel. Ingen av oss är bättre eller sämre än den andra. Vi är bara olika. Och det är helt ok. Och när vi båda två kom fram till detta så blev hela livet oerhört mycket enklare.

Jag ska självklart kunna sitta i soffan under en filt och se två filmer på raken. Bara för att jag vill. Utan att känna dåligt samvete för att jag borde ha gjort nåt annat. Utan något som helst prestationskrav från mig själv eller nån annan. Det är rent av livsviktigt för mig att tex få läsa en bok. Eller att få skriva.

Maken behöver känna att han är värd sin vila/återhämtning. Han mår bra av att prestera. Prestationsdriven ut i fingerspetsarna. Hittar lätt ett tävlingsmoment i varje situation. Och det är viktigt för honom.

Jaha.

Varför har jag nu skrivit ner hela det här långa, ganska så privata inlägget då, undrar man ju kanske? Jo för att jag känner sååå mycket för det här. Jag brinner verkligen för förståelsen för varandra. Vikten av att försöka förstå att alla människor är olika. Ingen kan ta sig rätten att bestämma vad som är rätt eller vad som är fel. Det är så otroligt lätt att döma. Men det är viktigt att komma ihåg att det alltid finns skäl till varför en människa är som den är. Och jag tror benhårt på att alla gör sitt bästa utifrån sin egen förmåga.

Sen får man helt enkelt ta ett beslut om man gillar att leva med varandras olikheter eller inte. Det är upp till var och en. Men man kan aldrig ändra på en annan människa. Man kan endast ändra på sig själv.

Förståelsen för varandras olikheter är A och O. Och för att över huvud taget ha kommit dit vi är idag har det krävts kommunikation. Diskussioner och samtal. Ingenting har kommit gratis. Samt en stark vilja.

Och så en hel del kärlek så klart! Eller en massa kärlek faktiskt!

❤️

Asså det här att barnen verkligen har fått välja själva. Såklart att de har. De har inte alls blivit inprogrammerade. På nåt sätt. Helt egna val och åsikter faktiskt. Det har ändå känts rätt viktigt på nåt vis.

När min make var på Berns den där lördagen i december för hundra år sedan och träffade sin blivande fru, så hade han och hans kompisar redan innan bestämt att gå på hockey på söndagkvällen innan de skulle tillbaka till Linköping igen.

En match mellan AIK och Rögle på Hovet.

Han hade ju fått mitt nummer under lördagkvällen och jag satt väl där vid telefonen på söndagen och typ väntade, sådär som man gjorde på den tiden. Och han ringde ju såklart. För han var ju en hygglig prick den här mannen.

Under det där samtalet så frågade han om jag hade lust att hänga med på matchen. Och det ville jag ju. För vi ville ses helt enkelt. Vad makens kompisar ansåg om just det här beslutet är en smula dolt i dunkel än idag faktiskt.

Min pappa körde in mig till Hovet och även om makens vänner kanske inte var stormförtjusta över att en brud hängde med på deras grabbaktivitet, så var iallafall pappa full av beundran över att hans dotter valde en hockeymatch som första daten.

Ja, vi blev ju ihop kan man säga och det var ju kul. Att vara hans tjej Ingela lät riktigt fint.

Efter ett år blev jag gravid och efter ytterligare nio månader föddes vår underbare Adam.

Efter ett och tre månader blev jag gravid igen. Och efter nio månader till föddes ännu en underbar pojke till världen. Vår finfina Calle.

Va, undrade på riktigt en del av makens vänner. Heter inte killen Kalle?

Det hade ju varit rätt coolt ändå. Välja fru med rätt begynnelsebokstav och sen sina barns namn med de rätta begynnelsebokstäverna.

All kärlek ❤️

Sitter här i soffan. På landet. Brasan sprakar med sin sköna doft och sitt hemtrevliga ljud. Min man står i köket. Skär upp lite ost. Jag smygtittar på honom från där jag sitter. Det bränner en smula under ögonlocken.

Tänker. Känner. Vad mycket vi har gått igenom. Han och jag. Under våra 22 år tillsammans har vi hunnit med en hel del. Kan man säga. Glädje. Skratt. Ilska. Lycka. Tårar. Sorg. Flyt. Oflyt. Stress. Uttråkenhet. Besvikenhet. Förväntan. Spänning. Livet helt enkelt. Listan kan göras oändlig.

Vi har lärt oss mycket. Om varandra. Genom varandra. Framförallt tillsammans och genom våra underbara barn.

Var på Ica maxi tidigare idag. Lönelördag. Massor av småbarnsfamiljer. Med sina små fina bebisar i kundvagnarna. Och jag kände ända inifrån hjärtat – var rädda om er, ta vara på tiden, lär känna ditt barn – låt ditt barn lära känna dig – hoppas att ni alla föräldrar förstår och lär er att alla barn beter sig bra, om de kan. Gör de inte det, är det ditt ansvar som vuxen att ta reda på varför. Och handla därefter.

Maken och jag har lärt oss den hårda vägen. Som många andra. Vi har lärt oss att när ett barn uppvisar någon form av frustration så har vi missat nåt. En frustration som inte blir lyssnad på, eller blir sedd och bekräftad övergår rätt fort till att bli en bubblande vulkan av känslor. Som barnet/människan har svårt att härbärgera och hantera. Till slut brister det. I form av vad som helst. Oftast som aggression. Mot sig själv eller andra. Det är alldeles för lätt att lägga allt ansvar på det lilla barnet….och kalla det för problembeteende…..när det i själva verket är vi vuxna som gör barnets beteende till ett problem. Det är ju istället nu vi vuxna behöver vara just vuxna, och tänka. Hur kan jag hjälpa? Vilken hjälp behövs? Vad ser jag för mönster? Och det svåraste av allt, se på sig själv, vad bidrar jag med? Hur kan jag som förälder förändra mitt eget förhållningssätt för att stötta och hjälpa mitt eget barn?

På en studiedag för några år sedan, arbetade mitt arbetslag på jobbet fram en sk Barnsyn. En Barnsyn, som för övrigt även kan kallas för Människosyn för i grund och botten handlar det om hur vi ser på människan, inte bara barnet. Vi/jag tror stenhårt på att varje barn/människa gör sitt bästa utifrån sin egen förmåga. Stenhårt. Vår Människosyn handlar bl.a. just om att försöka förstå vad som står bakom varje barns beteende. Både kortsiktigt och långsiktigt. Vilket betyder att varje barn behöver ett individuellt bemötande från oss vuxna. Alla barn behandlas således olika efter dess eget behov.

Förra veckan hade vi ett föräldrarmöte. Ett föräldrarmöte där vi återigen poängterade vår Barnsyn. Ett dokument vi håller levande och som styr hela vårt synsätt oavsett alla styrdokument och mål vi behöver jobba efter. Barnsynen är helt grundläggande.

Och jag sa till föräldrarna på vår förskola, att vi kan vara hur många vettiga vuxna som helst runt deras barn ( och pekade leende på oss pedagoger ), men att det är de som föräldrar som är de allra, allra viktigaste. Deras anknytning är A och O. Det är de som föräldrar som är de absolut viktigaste för sina barn. Vi på förskolan är enbart ett schysst komplement. Tillsammans kan vi självklart hjälpas åt – men det är föräldrarna som är viktigast.

Och det var det jag tänkte på idag, när jag vandrade runt bland mjölk och färska räkor på Ica och alla stressade småbarnsfamiljer – att det är ni som är viktigast. Ta vara på det! Låt ingen annan nånsin få er att tro nåt annat. Ni kan!

Och det är det jag tänker på när jag nu tittar på min man. När han står där vid bänken och skär upp ost till oss två.

Vi har gått igenom en hel del genom åren. Tacksam över att han fortfarande står vid min sida.

All kärlek ❤️

Den här längtar man ju efter ❤️

Åh herregud vilken underbar helg som har passerat. En helg som jag hade sett fram emot så himla mycket. Sådär mycket att jag knappt ville gå från jobbet i fredags för då skulle allt typ snart vara över. Tack till mina kollegor som erbjöd sig att byta pass med mig så att jag ens kunde komma iväg. Ni är bäst.

Först datenight med maken fredagkväll på Toso i Göteborg. En magisk upplevelse med fantastisk mat, skön inredning, fantastiska drinkar och suverän service. Ett måste om ni har tänkt besöka Göteborg. Men boka i tid. Kan vara låååång väntetid på bord.

Och sen en stilla öl på Upper House på Gothia Towers innan läggdags. Så himla mys helt enkelt. Att få vara en del i en annan människas liv är så stort. Att ge varandra tid i varandras sällskap, att vilja vara med varandra och få dela upplevelser och skapa minnen tillsammans. Det är stort. Att få finnas för en annan människa. Även om det är riktigt skönt att få vara ensam nån gång ibland. Men ni fattar.

Sån skön säng att jag knappt ville sova. För då hade jag ju inte känt sängen. Efter tidig uppgång och suverän frukost drog vi vidare mot nästa trevlighet.

Mot Kämpersvik och ett femtio årsfirande av rang. Stort tack Fredrik för att vi fick vara med och fira denna fantastiska dag med dig och din härliga familj.

Väl framme i lilla underbara Kämpersvik och Fredrik och Carinas mysiga sommarställe packades väskor med mat och dryck för en lunch ute på klipporna.

Fredrik.

Gubbhyllan hemma i huset.

Vilket magiskt ställe.

Gumhyllan.

Bad och bastu.

Man fick sicksacka en smula mellan brännmaneterna i det tiogradiga vattnet. Fick dock tips av de äldre rutinerade bastubadarna som redan satt i bastun när vi kom ner, att man inte ska försöka gnugga bort svedan om man bränt sig av en brännmanet. Man ska visst ta en kniv och försöka som raka av svedan/trådarna från maneten. Bra tips.

Och det är ju det här igen. Sån enorm stark känsla att få vara en del i de här tre människornas liv. Få tillhöra i ett sällskap där man helt o hållet kan vara sig själv. Och känna att allt är helt ok. Lyckan. Kärleken. Värmen.

Han och jag.

Liten skaldjursbuffé från grebbestad kom fram. Så klart. Är man på västkusten så är man. Med havskräftor från himmelriket, krabbor fyllda med rom, otroliga räkor, ostron som jag inte vågade prova etc. Asså. Så underbart gott.

Som vi åt. Som vi drack. Och åt igen. Födelsedagsbarnet själv drog av en skön melodi en bit in på kvällen. Till gästernas förtjusning. Gåshud.

Vid två hugget var jag den förste att nanna kudden. Tror nyblivna femtioåringen la sig strax innan sex på morgonen. Otroligt.

Återigen! Ett stort rungande tack till både Fredrik och Carina för er enorma gästvänlighet och otvungna generositet de här dagarna. Ni är fantastiska! Och jag är så glad och tacksam över att ni hade barn i magen precis samtidigt som vi, den där varma sommaren 1997. 21 år senare står vi här.

Jaha. Så var den här helgen över.

All kärlek ❤️

Bästa förutsättningarna ändå för en av de tråkigaste stunderna på typ hela året. Det får man ge universum iallafall. Och känna otroligt med tacksamhet för.

Det brukar vara iskallt och blåsigt, lågt vatten, vågigt och helt enkelt ganska jävligt. Och fruktansvärt tråkigt.

Men i år! Vilken grej! Rena naturupplevelsen! Nästan lite mysigt till och med.

Alla ni som är gifta med en duracellkanin vet hur det är, att det aldrig är fråga om om nya idéer för att lösa saker och ting kommer. Utan mer att man liksom går och väntar på när idéerna börjar komma, eller man behöver inte ens vänta, man vet att de kommer. Och man vet att den idéen som man tog beslut om och bestämde innan man började med aktiviteten, absolut inte är den man avslutar själva aktiviteten med. Och då vet man även att det har hunnit snurra massor av idéer mellan både början och slutet också. Man bara vet det. Ni som vet, vet.

För att ta upp en brygga behövs det lite attiraljer. Efter några års slit och erfarenhet och tankeverksamhet över detta har vi hittat ett ganska så smidigt sätt ändå att tillsammans få upp detta schabrak. Med några justeringar på plats och självklart några nya idéer så har det funkat. Med fyra individers varierande styrka. Och dessutom har under alla år vädrets makter verkligen inte varit på vår sida. Så kan man säga.

Lågt vatten så att lyftet blir skyhögt från vattenytan till fasta bryggdelen. Tungt som ett as. Blåsigt och regnigt som gör det alldeles iskallt om händer och så för stackarn/stackarna som ska vara i vattnet. Och vågigt som gör att få loss de båda bryggorna från varandra blir ett äventyr bara i sig. Och noggrannheten att inte tappa varken verktyg eller muttrar eller skruvar i vattnet med frusna fingrar. Ni kan tänka er humöret en sån dag. Men vi har tappert kämpat på. Tack älskade barn för era insatser dessa dagar!

Men i år! Vad hände? I år dessutom bara med tre individers varierande styrka.

Värmen! Solen! Vindstilla! Kav lugnt! Högt vatten! Och självklart lite nya idéer!

På ett litet kick var ca 300kg x 2 brygga uppe. Samt 100 kg landgång.

💪🏻💪🏻

One down. One to go.

BAM!!

Och för er som undrar varför vi håller på så här och kånkar två ggr om året, för allt ska ju ner på våren också, är att när isen lägger sig här i viken så har den makten och tar nästan med sig allt i sin väg. Vi har sett fasta bryggor som ser ut som plockepinn efter en vintersäsong. Eller att man får leta bryggdelar som har hamnat hos grannen. Och det får byggas nya eller vara lite krokiga, sneda och vinda den sommaren.

Vi vill inte behöva bygga nytt. Valet är enkelt. Men hur vi ska lösa situationen när våra två bärare inte kan hjälpa till längre pga egna liv…..den ekvationen har inte gått ihop ännu. Men för sjutton. Lovar att tusen idéer har kommit och gått innan dess.

All kärlek!

Hos frisören. Jag sätter mig i stolen och får ett svart förkläde hängandes över mina axlar. Det svarta över axlarna och det kritvita ljuset från typ strålkastarna i taket, gör att jag ser ju obeskrivligt blek ut i spegeln.

Hon ställer frågan, jaha, vad önskar du idag?

Först och främst vill jag ju att hon ska hjälpa mig att dölja allt det gråa som växer så det knakar ut från hårbotten. Men i skenet av det skarpa ljuset ser jag även alla mina sprickor runt ögonen , som jag iofs har fått för att jag har skrattat så mycket genom livet, och sen de små fårorna som liksom ger liv och skuggor åt varandra där uppe i pannan.

Så jag ber henne lite snällt att jo, kanske kan du även hjälpa mig att göra nåt fint av dessa små landmärken?

Hon ler lite och börjar jobba.

Och som hon jobbar. Och hon gör det så bra. Hennes skalpmassage är fantastisk. Njuter av varje sekund.

Jag har självklart fått blåa små skydd till mina läsglasögon, så jag kan läsa allt skvaller, och så säger hon plötsligt, jo du ursäkta, kan du ta av dina glasögon för jag behöver torka lite här. Du är inte helt torr bakom öronen.

Haha! Vadå, vad sa du, undrar jag med ett stort leende, och tar ner brillorna.

Jo, du är inte torr bakom öronen.

Och just där och då börjar jag skratta så jag kiknar. Rakt ut bara.

Men tack snälla, du har gjort min dag, säger jag, är jag så ung alltså? Att jag inte ens är torr bakom öronen!?

Och herregud så roligt! Helt underbart!

Så trots läsbrillor och gråa hår, sprickor och fåror så är man helt enkelt inte äldre än vad man är torr bakom öronen.

All kärlek!

Lördagmorgon.

Maken: Jag gillar att vara med dig. Du är bäst!

Jag: Får jag chans på dig?

Maken: Gärna!

En bra start på en helg ändå.