Sitter här i soffan. På landet. Brasan sprakar med sin sköna doft och sitt hemtrevliga ljud. Min man står i köket. Skär upp lite ost. Jag smygtittar på honom från där jag sitter. Det bränner en smula under ögonlocken.
Tänker. Känner. Vad mycket vi har gått igenom. Han och jag. Under våra 22 år tillsammans har vi hunnit med en hel del. Kan man säga. Glädje. Skratt. Ilska. Lycka. Tårar. Sorg. Flyt. Oflyt. Stress. Uttråkenhet. Besvikenhet. Förväntan. Spänning. Livet helt enkelt. Listan kan göras oändlig.
Vi har lärt oss mycket. Om varandra. Genom varandra. Framförallt tillsammans och genom våra underbara barn.
Var på Ica maxi tidigare idag. Lönelördag. Massor av småbarnsfamiljer. Med sina små fina bebisar i kundvagnarna. Och jag kände ända inifrån hjärtat – var rädda om er, ta vara på tiden, lär känna ditt barn – låt ditt barn lära känna dig – hoppas att ni alla föräldrar förstår och lär er att alla barn beter sig bra, om de kan. Gör de inte det, är det ditt ansvar som vuxen att ta reda på varför. Och handla därefter.
Maken och jag har lärt oss den hårda vägen. Som många andra. Vi har lärt oss att när ett barn uppvisar någon form av frustration så har vi missat nåt. En frustration som inte blir lyssnad på, eller blir sedd och bekräftad övergår rätt fort till att bli en bubblande vulkan av känslor. Som barnet/människan har svårt att härbärgera och hantera. Till slut brister det. I form av vad som helst. Oftast som aggression. Mot sig själv eller andra. Det är alldeles för lätt att lägga allt ansvar på det lilla barnet….och kalla det för problembeteende…..när det i själva verket är vi vuxna som gör barnets beteende till ett problem. Det är ju istället nu vi vuxna behöver vara just vuxna, och tänka. Hur kan jag hjälpa? Vilken hjälp behövs? Vad ser jag för mönster? Och det svåraste av allt, se på sig själv, vad bidrar jag med? Hur kan jag som förälder förändra mitt eget förhållningssätt för att stötta och hjälpa mitt eget barn?
På en studiedag för några år sedan, arbetade mitt arbetslag på jobbet fram en sk Barnsyn. En Barnsyn, som för övrigt även kan kallas för Människosyn för i grund och botten handlar det om hur vi ser på människan, inte bara barnet. Vi/jag tror stenhårt på att varje barn/människa gör sitt bästa utifrån sin egen förmåga. Stenhårt. Vår Människosyn handlar bl.a. just om att försöka förstå vad som står bakom varje barns beteende. Både kortsiktigt och långsiktigt. Vilket betyder att varje barn behöver ett individuellt bemötande från oss vuxna. Alla barn behandlas således olika efter dess eget behov.
Förra veckan hade vi ett föräldrarmöte. Ett föräldrarmöte där vi återigen poängterade vår Barnsyn. Ett dokument vi håller levande och som styr hela vårt synsätt oavsett alla styrdokument och mål vi behöver jobba efter. Barnsynen är helt grundläggande.
Och jag sa till föräldrarna på vår förskola, att vi kan vara hur många vettiga vuxna som helst runt deras barn ( och pekade leende på oss pedagoger ), men att det är de som föräldrar som är de allra, allra viktigaste. Deras anknytning är A och O. Det är de som föräldrar som är de absolut viktigaste för sina barn. Vi på förskolan är enbart ett schysst komplement. Tillsammans kan vi självklart hjälpas åt – men det är föräldrarna som är viktigast.
Och det var det jag tänkte på idag, när jag vandrade runt bland mjölk och färska räkor på Ica och alla stressade småbarnsfamiljer – att det är ni som är viktigast. Ta vara på det! Låt ingen annan nånsin få er att tro nåt annat. Ni kan!
Och det är det jag tänker på när jag nu tittar på min man. När han står där vid bänken och skär upp ost till oss två.
Vi har gått igenom en hel del genom åren. Tacksam över att han fortfarande står vid min sida.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 