Asså – alla ni underbara människor! Som ställer upp med tid och energi för att alla barn ska ha nåt vettigt att syssla med på sin fritid. Ni är banne mig vardagshjältarnas vardagshjältar! Tack för att ni finns! Utan er stannar föreningssverige.
Andra människor kan nog inte ens i sin vildaste fantasi förstå hur mycket tid i anspråk det tar att vara ledare, tränare eller varför inte en resursgrupp i nån form, i en helt vanlig ideell förening.
När jag var liten var mina föräldrar med och startade scoutkåren i Täby Kyrkby tillsammans med andra föräldrar. De tog av sin egen tid och tiden tillsammans med sin familj, för att jag o många andra barn och ungdomar skulle få möjligheten att lära oss att klä oss rätt, packa rätt, åka på hajk och helt enkelt ta hand om oss skälva. Jag var med i kåren några år innan fotbollen tog över mitt intresse helt.
Mamma och pappa fortsatte med kåren och jag la min tid på min moderförening IK Frej. Älskade verkligen den tiden! Var med på varje träning. Slet och kämpade. Alla träningar var absolut inte världsakul, men ju äldre jag blev, desto mer blev liksom känslan med laget så himla skön och väldigt viktig. Som jag cyklade! Det var ingen som körde mig de kilometrarna till Vikingavallen. På planen väntade andra engagerade vuxna. Som tog av sin egen tid. För att jag och många andra skulle få spela fotboll.
I mitt liv som vuxen och framförallt som förälder till två aktiva söner har detta med föreningsliv åter varit aktuellt. De har provat på både hockey, pingis, innebandy och golf. Och så fotboll så klart. Jag har älskat även detta. Som förälder. Att vara delaktig i ett sammanhang. En lagkänsla. Och en känsla av samhörighet med andra.
I alla dessa föreningar har det funnits vuxna som varje vecka har stått och tagit emot alla dessa glada och förväntansfulla ungar som har längtat efter sina träningar eller träffar.
Jag är även gift med en av alla dessa engagerade föräldrar. Som trots jobb och andra åtaganden har tagit av sin tid, varit en av de vuxna som tagit emot killarna i BK Ljungsbro P-97 under flera års tid. Han älskade det! Tiden med grabbarna. Lärde känna dem. En samhörighet få förunnat. Och det är det som gör det så värt det!
Jag vill med det här inlägget verkligen hylla alla er föräldrar, samt alla er vuxna utan barn, som ställer upp på egen egen fritid för att just eran unge och alla andras ungar ska ha aktiviteter att kunna hålla på med.
Jag vet hur många timmar i veckan det tar att planera en träning, boka domare, boka plan och motståndare. Jag vet hur mycket energi det tar att kalla spelare till match, få återbud och jaga vidare. Jag vet hur många samtal det behövs med föräldrar som undrar om deras barn kan spela match ”om han hade feber igår” eller stå oändliga timmar i tvättstugan med smutsiga matchställ och sen para ihop tusentals par strumpor. Jag vet hur många timmar i kiosken man får ställa upp när det plötsligt dyker upp ett återbud från en familj som skulle ha stått i kiosken, enligt det schema som man tidigare har slitit sitt hår med att få ihop. Jag vet hur tufft det är att få ihop tillräckligt med bilar för att köra till bortamatcher och jag kan med all säkerhet berätta att åka på cuper är hur kul som helst men det krävs att ledare och dennes familj är villiga att ta av deras egen tid tillsammans. För att andra barn ska kunna få åka iväg på kanske sitt livs äventyr. Underbart!
Alla ni vardagshjältar är sååå viktiga! Var och en på sitt sätt. Ni som ställer upp. Ni som ger av er tid. För er egen och framförallt andras barn, samt ungdomar och även för seniorer.
Utan er stannar Sverige!
All kärlek!
Life of Ingela 