Författare: lifeofingela

Bästa förutsättningarna ändå för en av de tråkigaste stunderna på typ hela året. Det får man ge universum iallafall. Och känna otroligt med tacksamhet för.

Det brukar vara iskallt och blåsigt, lågt vatten, vågigt och helt enkelt ganska jävligt. Och fruktansvärt tråkigt.

Men i år! Vilken grej! Rena naturupplevelsen! Nästan lite mysigt till och med.

Alla ni som är gifta med en duracellkanin vet hur det är, att det aldrig är fråga om om nya idéer för att lösa saker och ting kommer. Utan mer att man liksom går och väntar på när idéerna börjar komma, eller man behöver inte ens vänta, man vet att de kommer. Och man vet att den idéen som man tog beslut om och bestämde innan man började med aktiviteten, absolut inte är den man avslutar själva aktiviteten med. Och då vet man även att det har hunnit snurra massor av idéer mellan både början och slutet också. Man bara vet det. Ni som vet, vet.

För att ta upp en brygga behövs det lite attiraljer. Efter några års slit och erfarenhet och tankeverksamhet över detta har vi hittat ett ganska så smidigt sätt ändå att tillsammans få upp detta schabrak. Med några justeringar på plats och självklart några nya idéer så har det funkat. Med fyra individers varierande styrka. Och dessutom har under alla år vädrets makter verkligen inte varit på vår sida. Så kan man säga.

Lågt vatten så att lyftet blir skyhögt från vattenytan till fasta bryggdelen. Tungt som ett as. Blåsigt och regnigt som gör det alldeles iskallt om händer och så för stackarn/stackarna som ska vara i vattnet. Och vågigt som gör att få loss de båda bryggorna från varandra blir ett äventyr bara i sig. Och noggrannheten att inte tappa varken verktyg eller muttrar eller skruvar i vattnet med frusna fingrar. Ni kan tänka er humöret en sån dag. Men vi har tappert kämpat på. Tack älskade barn för era insatser dessa dagar!

Men i år! Vad hände? I år dessutom bara med tre individers varierande styrka.

Värmen! Solen! Vindstilla! Kav lugnt! Högt vatten! Och självklart lite nya idéer!

På ett litet kick var ca 300kg x 2 brygga uppe. Samt 100 kg landgång.

💪🏻💪🏻

One down. One to go.

BAM!!

Och för er som undrar varför vi håller på så här och kånkar två ggr om året, för allt ska ju ner på våren också, är att när isen lägger sig här i viken så har den makten och tar nästan med sig allt i sin väg. Vi har sett fasta bryggor som ser ut som plockepinn efter en vintersäsong. Eller att man får leta bryggdelar som har hamnat hos grannen. Och det får byggas nya eller vara lite krokiga, sneda och vinda den sommaren.

Vi vill inte behöva bygga nytt. Valet är enkelt. Men hur vi ska lösa situationen när våra två bärare inte kan hjälpa till längre pga egna liv…..den ekvationen har inte gått ihop ännu. Men för sjutton. Lovar att tusen idéer har kommit och gått innan dess.

All kärlek!

Hos frisören. Jag sätter mig i stolen och får ett svart förkläde hängandes över mina axlar. Det svarta över axlarna och det kritvita ljuset från typ strålkastarna i taket, gör att jag ser ju obeskrivligt blek ut i spegeln.

Hon ställer frågan, jaha, vad önskar du idag?

Först och främst vill jag ju att hon ska hjälpa mig att dölja allt det gråa som växer så det knakar ut från hårbotten. Men i skenet av det skarpa ljuset ser jag även alla mina sprickor runt ögonen , som jag iofs har fått för att jag har skrattat så mycket genom livet, och sen de små fårorna som liksom ger liv och skuggor åt varandra där uppe i pannan.

Så jag ber henne lite snällt att jo, kanske kan du även hjälpa mig att göra nåt fint av dessa små landmärken?

Hon ler lite och börjar jobba.

Och som hon jobbar. Och hon gör det så bra. Hennes skalpmassage är fantastisk. Njuter av varje sekund.

Jag har självklart fått blåa små skydd till mina läsglasögon, så jag kan läsa allt skvaller, och så säger hon plötsligt, jo du ursäkta, kan du ta av dina glasögon för jag behöver torka lite här. Du är inte helt torr bakom öronen.

Haha! Vadå, vad sa du, undrar jag med ett stort leende, och tar ner brillorna.

Jo, du är inte torr bakom öronen.

Och just där och då börjar jag skratta så jag kiknar. Rakt ut bara.

Men tack snälla, du har gjort min dag, säger jag, är jag så ung alltså? Att jag inte ens är torr bakom öronen!?

Och herregud så roligt! Helt underbart!

Så trots läsbrillor och gråa hår, sprickor och fåror så är man helt enkelt inte äldre än vad man är torr bakom öronen.

All kärlek!

Lördagmorgon.

Maken: Jag gillar att vara med dig. Du är bäst!

Jag: Får jag chans på dig?

Maken: Gärna!

En bra start på en helg ändå.

Allt handlar om förhållningssättet. Hos människorna man möter. Om hur man känner sig bemött. Med respekt? Med hån? Med förståelse? Med hänsyn? Med kärlek? Med värme? Med suckar? Med himlande ögon? Med aggressivitet? Med tålamod?

När man lever ett helt liv som inte passar in i normen, där man hela tiden går utanför boxen, fylls hela ens existens med en känsla av utanförskap. Ett utanförskap som absolut ingen människa i världen riktigt kan förstå, om man inte har upplevt den själv på nära håll själv.

Från början gör man allt i sin makt för att ändå försöka passa in. För att nånstans slippa den där känslan. Man vill inget annat. Man vill vara som alla andra. Trots att hela ens system ropar nåt helt annat. Att det inte går. För hur man än försöker så blir det bara fel. Både utåt, men absolut mest inuti.

Att hela tiden försöka, att hela tiden vara den som försöker anpassa sig efter normen tar fruktansvärt mycket på kroppens eget energiförråd. Och framför allt på hjärnans energiförråd. Energiuttaget blir allt som oftast därför bra mycket större än energiintaget. Och när minus blir större än plus, när man bara ger och ger och aldrig hinner återhämta sig – ja, då går man back. Går man tillräckligt mycket back så till och med energireserven tar slut så blir det en enorm lång väg tillbaka.

Minsta lilla gruskorn känns som ett högt oöverstigligt berg att ta sig över. Och frustrationen kommer som ett brev på posten. På alla möjliga olika sätt. Som mentala breakdowns.

Men ändå försöker man. Ända in i kaklet försöker man. Ingen annan kan förstå hur mycket man försöker.

Även om man träffar lärare som bara suckar och stönar över att man som 7-åring hellre vill ha en grön kyckling till påskpysslet. Istället för en gul som det faktiskt ska vara. Man fortsätter att försöka.

Även om träffar lärare som påstår att man inte längre får säga 5 gånger 5. Utan man ska plötsligt lära sig att säga 5 stycken 5. Som om det vore det viktigaste i världen. För det är så det är. Men som inte alls ser. Man kan träffa en lärare som får en assistent till sin hjälp. En assistent som då genast får halva barngruppen i sin hand på mattelektionen, för att under halvklass lär sig barnen så mycket mer, tror läraren. Om bara inte assistenten gjorde alla uppgifter åt en, för den inte kunde förklara så man förstod. Så man lärde sig iallafall ingenting. Man fortsätter att försöka.

Man ibland har man tur. Ibland dyker de upp. Guldkornen. Människorna som ser. Människor som förstår. Människor som har känslan. Som faktiskt kan ta emot när man känner sig ensammast i hela universum på morgonen när mamman kanske har lämnat av en vid skolgården. Guldkorn som förstår vikten av att få känna sig överlämnad. Bli sedd. Bli omhändertagen. När den tuffa fria leken på skolgården är allt annat än just fri. Utan bara känns som en absolut mardröm. Guldkornen som gör att man kanske överlever just den dagen.

Du kan ha hur hög utbildning som helst. Det spelar ingen roll. Har du inte känslan så hjälper inte det ett dugg. Du kan vara kurator, psykolog, lärare, assistent, rektor, förskollärare, doktor…..hur många år på högskolan som helst.

Men har du inte förhållningssättet så hjälper inte det ett dugg. Ser du inte människan framför dig så syns den inte. Och syns den inte, kommer du aldrig lära dig förstå. Du kommer aldrig nånsin lära känna den du har framför dig. För ser du inte – förstår du inte.

Och den som kämpar. Den kämpar i motvind. 24 timmar om dygnet.

Tills en dag då man plötsligt träffar på rätt människa. En som tar en på allvar. Som ser en. Som visar att den förstår. Inte bara säger. Och som vet hur den kan hantera människan den har framför sig. För att sprida både trygghet, lugn och säkerhet. Så att man kan känna att man finns. Att man faktiskt är precis helt rätt. Att man precis som alla andra, har all rätt i världen att vara sig själv. Då kan det plötsligt hända grejer!

Allt handlar om förhållningssättet. Oavsett utbildning eller bakgrund. Vad väljer man att se? Vad väljer man att förstå?

Lyckan att omges med rätt människor!

All kärlek!

Hade ett ärende till banken idag. Skulle hjälpa ena sonen med lite grejer. Sånt som han inte har möjlighet att fixa själv mellan klockan 10-15 när han nu gör lumpen. Den här veckan är han förresten ute i fält några dagar.

Gick in till bankkontoret i stan. Proppfullt med folk. Fick min nummerlapp. Över 15 personer före mig. Jag kände att jag hade ju absolut inte bråttom, så jag satte mig ner på ett litet ledigt hörn av en soffa. Tittade mig omkring. En oas för mig som älskar att titta på folk. Nu satt jag inte och glodde på folk bara sådär, för det hade ju inte sett klokt ut. Men jag slängde små getögon lite hit och dit. Observerade.

Och man kan se så mycket. Om man vill. Och det som var så himla, himla tydligt och som slog mig allra, allra hårdast denna eftermiddag var det den totala maktlösheten som finns bland så mycket människor.

Säg att nästan hälften av alla kunder som ömsom satt på de sittplatser som fanns, ömsom stod upp längs väggarna var från annat land. Som inte förstod svenska så bra. Som ändå försökte hanka sig fram på bristfällig blandning av både engelska och svenska. Och jag kunde verkligen känna så starkt med dem. Bankaffärer, sånt som ändå är ganska viktiga saker. Det handlar om pengar, om papper, om dokument som är livsviktiga för ens egen existens. Så utsatta. Så utlämnade. Till att bara försöka lita på den som står på andra sidan disken.

År 2011, för sju år sedan, stod jag likadant. På en bank, på Migrationsverket och andra viktiga instanser för att handskas med livsviktiga dokument i ett helt annat land. Där jag inte kunde landets eget språk. Inte kunde förstå vad som sades. Inte kunde kulturen. Jag kände att jag var helt i händerna på människor som just där och då fanns runt omkring mig. En ytterst märklig och utsatt känsla. Nu hade vi ändå makens arbetsgivare som en trygg plattform bakom oss. Så vi var liksom inte helt ensamma i denna nya okända värld.

Inte så totalt ensamma som de här människorna jag såg idag. Inte så maktlösa som dessa människor var. Jag såg dem. Och jag kände med dem.

Det kom även in en äldre dam i lokalen. Hon kom inrullandes med sin rullator och kom fram till första disken där en banktjej stod och tog emot och lämnade ut turnummer. Damen tog fram lite papper från sin handväska och sa att hennes ärende var att flytta pengar mellan den Ena banken och den andra banken åt nåt håll. Kassörskan undrade om damen hade en bankdosa – men nej, verkligen inte. Nån sån fanns inte alls. Sånt tjafs höll inte hon med. Och så berättade tjejen bakom disken att för damens ärende skulle banken ta ut en avgift på 150kr. Damen blev alldeles mållös och utbrast chockad, ska ni ha 150kr för att hjälpa mig som har varit kund i er bank sen jag var 18 år?

Ja, tyvärr så skulle de det. Så för att flytta pengar mellan två banker, varav en av bankerna där kunden har varit kund i urminnes tider, där kunden är en äldre dam med rullator, som av säkert hundra olika anledningar inte har lärt sig att använda bankdosa för bankaffärer hemifrån via nätet, ska det straffa kunden med en avgift på 150kr. Maktlösheten! Ensamheten. Utsattheten.

Damen ifråga valde ändå att vänta på sin tur. Hon hade alla papper redo i sina händer medan hon skickligt förde fram sin rullator mellan alla fötter. Jag satt där på mitt arsle. Jag erbjöd henne min sittplats medan hon sakta rullade förbi mig. Hon nekade. Den där sittplatsen är alldeles för låg för mig. Jag har min sittplats här, sa hon o pekade på sin rullator. Men tack ändå. Vi log mot varandra och hon rullade vidare.

Jag kände med henne också. Herregud vad jag kände med henne också.

När det äntligen var min tur att knalla till kassan hade jag väntat så länge att jag nästan glömt varför jag hade kommit dit, sa jag till killen bakom min disk. Han log lite försiktigt och tittade under lugg. Jag fick den hjälp jag behövde. På vägen ut ur lokalen gick jag förbi damen igen. Vi fick ögonkontakt återigen och nästan som i samförstånd log vi mot varandra. Hon satt kvar och jag lämnade lokalen. Och vi kommer aldrig mer att se varandra.

Så mycket maktlöshet i ett helt vanligt bankkontor i en av Sveriges största städer en helt vanlig tisdag.

All kärlek ❤️

En helg i Köpenhamn. Tåget rakt ner bara.

Upplevt både otroligt god mat och kultur.

Tre olika tips på bra matställen följer detta inlägg.

– Che Fe. Ett helt underbart ställe. En italienare med två färdigkomponerade menyer med vinpaket som passar. Vi valde menyn från Toscana, med sex (!) små rätter som starters. Sen pasta som följdes av kanin. Jösses. Ett mycket bra tips om ni har vägarna förbi nån gång. Mycket bra service och trevlig personal.

Sen sov vi gott.

På lördagen var vi uppe med tuppen och åt frulle. Sen lånade vi cyklar från hotellet och gav oss av mot Christiania som jag har varit lite nyfiken på. En stadsdel i Köpenhamn som lever efter eget självstyre där varje individ har eget ansvar för sitt liv och hem. Ett tillhåll för fritänkare och människor med vissa alternativa livsstilar. Där säljs tex cannabis vid små stånd på marknaden helt öppet. Området grundades 1971 då hippies tog över det övergivna militärområdet. På nåt sätt ett fascinerande ställe och det lockar ca en halv miljon besökare om året. Men jag skulle inte vilja att mina barn växte upp där.

Christiania downtown.

En svängom på Drottning Margeretes slott hinner man alltid med.

– Nästa tips. Kanal Cefeen. Av en kompis till min mans kompis, som är heldansk, hade vi fått tips där vi hade tänkt äta lördagens lunch, Kanal caféen. De serverar ett av Köpenhamns bästa smörrebröd. Ett litet hål i väggen och som hade en ponton ute i kanalen.

Kan upplevas lite ruffigt, lite tjaskigt med sådär service. Men herregud vilken mat! Och vilket tryck med gäster. Ett måste att testa.

En smörgås som botten. Sen bara ösa på med vad som fanns i skålarna. Tror vi satt med den här brickan i flera timmar. Danskarna bredvid oss överallt hade även en lille en på borden. En lille en är helt enkelt en isad flaska med snaps. Som de hällde i sina glas varefter de hade tömt dem. Den avstod vi.

Nyhamn.

Vätskepaus på Tivoli. Sen gammalt.

– Tredje tipset. Middagen hade vi bokat sen tidigare på Mash Penthouse, modern american steakhouse. Högt uppe på 12:e våningen på Tivoli hotel, med utsikt över typ hela Köpenhamn.

Köttet beställs gramvis och tillbehören får man välja vid sidan av. Otroligt gott. Och så mycket. Själv tog jag 200 gram grillad tonfisk. Mycket trevligt ställe med trevlig personal och bra service.

Självklart klämde jag även ner en stor kardemummaväntbulle på Espresso House innan tåget skulle gå idag.

Vilken helg.

Nu mår man. Det gör man allt. Så mätt. Så nöjd. Magen kämpar på med allt detta intag. Själen känns just nu lugn och varm. Så jäkla värt. Tåget hem och både maken och jag med varsina hörlurar. En barnfamilj i sätena bredvid. Med en bebis på ca två månader. Som har inbyggd höjdmätare. Så fort mamma eller pappa sätter sig, skrik. Ställer sig upp, tystnad. Hög igenkänning på den! 😂😂 Och så tanken om att dessa föräldrar får vänta endast ca 20 år innan det är deras tur att ge sig ut som vi gör just nu.

All kärlek!

Idag ryckte han in. Glädjespridaren. Den fantastiska människan. Den älskade ungen.

Dagen som har känts så väldigt långt bort, är plötsligt här. Dagen som vi har pratat om i ungefär ett och ett halvt år är här. Försvarsmakten kallar. Och då åker man.

I morse klockan 08.00 gick tåget.

Så redo och så klar. Färdig helt enkelt.

Hans livs största äventyr väntar. Vilken grej! Och jag är så himla himla stolt över honom. Känns liksom stort på nåt vis att han har valt den här vägen. Försvara fosterlandet ändå.

Medan jag själv får kämpa med att han har lämnat hemmet.

”Schoolbag in hand he leaves home in the early morning. I try to capture every minute. The feeling in it. Slipping through my fingers all the time. Do I really see what’s in his mind. Each time I think I’m close to knowing he keeps on growing. Slipping through my fingers all the time.”

Abbas låt har väl aldrig känts så passande på nåt vis. Även om Meryl Streep sjöng den till sin dotter när hon skulle gifta sig i filmen Mamma Mia. Det här är ju ändå i närheten.

Och fr.o.m. nu är han inskriven och klar på P4 i Skövde för nio månaders tjänstgöring.

You’re in the army now.

All kärlek ❤️

Att skaffa barn. Så oändligt många beslut i just det valet. Att bli förälder. Och ansvaret som följer med just det beslutet. Ett ansvar som innebär att det från och med nu för alltid kommer att finnas en individ som alltid går före en själv. Alla dagar i veckan. 24/7. Dygnet runt. Utan undantag. Så var, och är, det iallafall för mig.

För om inte jag krigar för mitt barn – vem gör det då?

Som ni vet blev jag mamma för första gången för typ exakt 21 år sedan. Helt ny, utan manual tillhörde Adam plötsligt våran lilla duo, som vi från och med då kunde kalla för vår lilla familj.

När Adam var ett par veckor gammal började jag se en svullnad vid hans ljumskar. En svullnad som försvann när jag lyfte upp honom i benen när han låg på skötbordet. Och när jag såg svullnaden försvinna kunde jag samtidigt liksom höra hur det försvann. Ett läte som kan jämföras med typ som ett slurp. På sex-veckorskollen bad jag barnläkaren kolla upp det hela, vilket han noggrant gjorde. Lyste med en sorts ficklampa, vände och vred på min lilla bebis. Han såg ingenting, sa han, men ville ändå skicka upp oss till barnkirurgen på remiss till US.

Efter nån vecka till var jag och Adam på plats på US. Barnkirurgen som tog emot oss hette Hans, minns jag. En äldre, erfaren läkare som använde hela pappret på britsen i rummet för att beskriva och rita hur ett ljumskbråck såg ut och hur det funkade. Han var väldigt tydlig och pedagogisk.

Han klämde och kände på min bebis, som inte sa ett pip under hela undersökningen.

– Är du säker på att du har sett det du säger dig ha sett? frågade till slut dr Hans.

– Ja, jag är helt säker, svarade jag. Men plötsligt började jag känna en viss osäkerhet. Hade jag bara inbillat mig? Men nej, jag var heeelt säker. Verkligen helt säker.

Dr Hans förklarade att inte heller han varken kunde se eller känna nåt som kunde likna ett ljumskbråck.

– Men jag litar på dig. Du som mamma känner ditt barn bäst av alla. Vi bokar tid för operation.

Här började min man att tveka på mig och det jag både sett och hört. Skulle vi verkligen? Men jag stod på mig. Och sagt och gjort. På Adams 3- månadersdag, den 13/12 på Lucia, låg ungen på operationsbordet. Som en liten fågelunge låg han där på britsen, med armar och ben helt utsträckta och sov. Helt ensam utan sin mamma och pappa rullades han in i operationsrummet tillsammans med Dr Hans.

Efter vad som kändes en hel evighet kom de äntligen ut. Herregud, så himla skönt det var att se dem igen.

Dr Hans kom direkt fram till mig. Han gav mig den varmaste kram en orolig mamma behövde just där och då och så sa han:

– En mamma känner sitt barn bäst! Vilken tur att vi opererade! Hade vi inte gjort det, hade ni med all säkerhet kommit in med inklämt bråck i mellandagarna. Och då är det bråttom, då har man inte så många timmar på sig.

Precis just där och då väcktes tigermamman i mig! Just där och då kände jag en sån otrolig kraft och känsla för vad min roll som mamma innebar, förutom all den oändliga kärlek som bara bultade i hjärtat.

Och den styrkan har behövts kan jag säga. Som jag har krigat genom åren! När känslan av otillräcklighet har infunnit sig, har jag bara grävt ännu djupare. Jag har aldrig slutat kriga. För vem skulle göra det annars?

Mitt mantra som jag har levt efter i 21 år håller än. Om jag inte krigar för mitt barn – vem gör det då?

En styrka och sån känsla som samtidigt är så enkel och så självklar.

All kärlek ❤️

När jag var 24 år ung träffade jag min man på Berns salonger. Han kom fram till mig när jag stod och stuffade med mina vänner på dansgolvet, räckte fram sin högerhand och sa hej, jag heter Anders, vad heter du? Sen gick han aldrig.

Resten är så att säga historia.

Efter sex månaders helgpendling mellan Täby – Linköping kände vi att det var dags att ta ett beslut. Skulle vi satsa på oss två? Eller skulle vi bara strunta i det?

Herregud, det gick ju inte att strunta i det här. Vi ville satsa. Med ett fast jobb i Linköping och ett vikariat i Täby, blev det jag som tog beslutet att lämna familj och vänner sommaren 1996 och flyttade med hela mitt lilla bohag ner till Östgötaslätten. In i Anders lilla tvåa på Skolgatan. Nytt, spännande. Och samtidigt väldigt läskigt. Kände mig självklart en smula ensam.

Jag hade under våren sökt jobb på ett föräldrarkooperativ i Hogstad. Blev kallad på intervju och undrade som den stockholmare jag var, om det var långa köer som jag behövde förhålla mig till. Inga köer, sa föreståndaren skrattande. Förstod senare varför han hade skrattat åt min fråga.

Av ca 60 sökande fick jag tjänsten och hösten -96 började pendlingen mot Mjölby varje dag. Jag hade tillgång till Anders bil och han tog således sin cykel till och från sitt jobb på andra sidan stan. Samt till och från alla miljoners fotbollsträningar han hade på den tiden. Skapligt fit, kan jag säga.

Efter några månader som sambos blev jag gravid i december 1996. Jobbade klart i Hogstad för att gå höggravid sommaren 1997. En av de varmare somrarna där också alla fläktar tog slut. Maken fick tag i en av de sista på Elgiganten, som han tog hem till sin flåsande tjej. Minns att det första jag gjorde varje morgon var att vinkla på persiennen- onej, blå himmel idag med, och gick o la mig igen.

Nyss fyllda 26 år levde jag i den här svala tunikan hela den sommaren. Den gick galant att växa i. Och det gjorde jag. Som jag växte.

Lördagen den 13/9 kl 09.44 1997 kom vår första älskade son ut med hjälp av sugklocka av dr Preben. Mitt starkaste minne av den doktorn, förutom att han hjälpte en kämpande värksvag blivande moder, var att innan han tog fram sugklockor och grejer, stack ner sina 45:or i de gröna gummistövlarna som stod placerade till höger om dörren i förlossningssalen.

Efter knappt två år tillsammans hade Anders och jag nu helt enkelt blivit föräldrar till den vackraste pojken i hela världen.

Nästa fråga var bara – hur i hela friden skulle man göra nu? Var fanns manualen?

21 år senare står vi här. Fint ändå.

Söndagen den 9 september 2018.

Nu har hela familjen varit och gjort vår medborgerliga plikt. Jag känner mig både glad och stolt över att båda sönerna har gjort sitt val för sin framtid.

Livets första valkuvert.

En gul. En vit. En blå.

Och när vi var klara och gick därifrån så mötte vi kompisar till den yngre sonen som också hade varit och gjort sin plikt. Så himla bra!

Samtidigt som det känns så väldigt märkligt att se de här unga herrarna vifta med sina röstsedlar. Det känns ju som igår de satt hemma i sonens rum och typ byggde med lego. Eller gick läskiga spökpromenader i Ljungs Slott. Och nu får de rösta. Inte klokt. Men så mäktigt.

Hoppas du har gjort din plikt, du också.

All kärlek! ❤️