Asså det här att barnen verkligen har fått välja själva. Såklart att de har. De har inte alls blivit inprogrammerade. På nåt sätt. Helt egna val och åsikter faktiskt. Det har ändå känts rätt viktigt på nåt vis.
När min make var på Berns den där lördagen i december för hundra år sedan och träffade sin blivande fru, så hade han och hans kompisar redan innan bestämt att gå på hockey på söndagkvällen innan de skulle tillbaka till Linköping igen.
En match mellan AIK och Rögle på Hovet.
Han hade ju fått mitt nummer under lördagkvällen och jag satt väl där vid telefonen på söndagen och typ väntade, sådär som man gjorde på den tiden. Och han ringde ju såklart. För han var ju en hygglig prick den här mannen.
Under det där samtalet så frågade han om jag hade lust att hänga med på matchen. Och det ville jag ju. För vi ville ses helt enkelt. Vad makens kompisar ansåg om just det här beslutet är en smula dolt i dunkel än idag faktiskt.
Min pappa körde in mig till Hovet och även om makens vänner kanske inte var stormförtjusta över att en brud hängde med på deras grabbaktivitet, så var iallafall pappa full av beundran över att hans dotter valde en hockeymatch som första daten.
Ja, vi blev ju ihop kan man säga och det var ju kul. Att vara hans tjej Ingela lät riktigt fint.
Efter ett år blev jag gravid och efter ytterligare nio månader föddes vår underbare Adam.
Efter ett och tre månader blev jag gravid igen. Och efter nio månader till föddes ännu en underbar pojke till världen. Vår finfina Calle.
Va, undrade på riktigt en del av makens vänner. Heter inte killen Kalle?
Det hade ju varit rätt coolt ändå. Välja fru med rätt begynnelsebokstav och sen sina barns namn med de rätta begynnelsebokstäverna.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 