Life of Ingela

Efter en jätteskön midsommarhelg tillsammans med de bästa, vaknar jag upp med känslan av världens största baksmälla. Fullständigt nockad.

En unken, jäkligt äcklig känsla tar sakta över hela mitt system. I hela mig.

Vad är det som händer? I mitt eget land?

Svenskar som bara vräker ut sitt hat med rasistiska kommentarer och hot mot både enskild individ och hans familj och egna barn. Allt detta mot en av de killar som representerar vårt fina, härliga svenska landslag i fotbolls VM i Ryssland.

Man kan ha en dålig dag på jobbet, både som spelare eller barnskötare på en förskola, och självklart få konstruktiv kritik för nåt man kunde ha gjort annorlunda. Inget konstigt med det alls. Det liksom tillhör livet.

Men när det går över till att det skulle handla om människors hudfärg eller ursprung. Då förstår jag ingenting. Att hota en människa och dennes familj, att skriva så otroligt korkade saker…..jag kan inte för mitt liv begripa att det ens är möjligt.

Hur liksom känns det när man har skrivit klart den där hatande kommentaren, för det har ju ändå tagit några minuter av dennes liv i anspråk, …och bara ska trycka ”send”? Känner man sig nöjd med sig själv? Känner man, wow- så jäkla bra gjort av mig- nu har jag verkligen bidragit med nåt bra för den här killen. Känner man stolthet över sig själv? Sådär stolt att man ringer hem till mamma och berättar vad man just har gjort. Eller är det nåt man bara gör, i tron att man är dold bakom en skärm? Lika illa hur som. Men fegast bakom en skärm.

Kan inte förstå.

Hur kan det finnas så mycket hat? Var kommer allt detta hat ifrån? Vad har dessa stackars individer fått för mycket, eller för lite av här i livet, för att ha så enormt med hat inom sig att de bara måste hota andra människor pga hudfärg?

Vad är det?

Nu i skrivande stund är hoten till den här fotbollsspelaren polisanmälda. Bra! Och hela det svenska landslaget med Janne Andersson i spetsen har markerat och sagt sitt i ämnet med ett brandtal som hela laget står bakom, för att nu bara fokusera framåt och ladda inför matchen mot Mexico nu på onsdag. Bra!

Och många många många med mig har under dagen idag lovebombat denna fina spelare på hans sociala medier, han som dessutom är ambassadör för föreningen Locker room talk, UF företaget som vann Zlatans pris på fotbollsgalan för sitt enorma arbete för jämställdhet och för en schysst attityd hos unga killar.

Den unkna och äckliga känslan i kroppen börjar så smått att försvinna genom att se all denna kärlek som finns och sprids bland oss andra. Oss andra som inte känner detta hat mot andra människor. För vi är rätt många. Men vi är alldeles för tysta. Om vi ser till att våga ta ställning och ser till att både synas och höras, först då kan vi göra skillnad.

Vi behöver börja, precis som vanligt, vid köksbordet här hemma. Med samtal om värderingar och om allas lika värde. Prata kärlek. Sprid kärlek. Var kärlek.

Jag säger som Astrid Lindgren,

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

Jag har sen flera år tillbaka velat ta våra söner till auschwitz/birkenau. Men de har varit för små. Nu, när båda två i höst får äran att rösta för första gången i sina liv, känner jag att det är dags.

Så nu är resan bokad.

I juli åker hela familjen. För att med egna ögon få se. Se det som snart ingen överlevande kan berätta om.

All kärlek!

Hur är livet för en student-morsa under en sån här period i livet för sitt barn?

Självklart helt olika beroende på vem man frågar. Jag kan bara tala för mig själv.

Jag har varit med om två stycken studentperioder tack vare mina två underbara söner. En för två år sedan, och en alldeles nyss. Det har varit två stycken totalt olika studentveckor pga att sönerna såklart är så olika varandra. Inget rätt eller fel, bättre eller sämre än de andra veckorna. Bara olika. Precis som det ska vara.

Så är det ju med barn. Trots att de oftast är stöpta i samma form så att säga, så kan deras personligheter bli så väldigt olika. Och man har som förälder ingen som helst aning om hur man ska hantera de olika situationerna som uppstår med jämna mellanrum, när man upptäcker att det jag gjorde med den ena inte funkar med den andra.

Utan nån som helst manual är det bara att försöka testa sig fram. Se vad som liksom funkar med just det här barnet.

Och hur man väljer att hantera sina barn har väl nånstans med sin egen ryggsäck och barndom att göra. Vad man själv har för erfarenheter. Som vuxen här har man ett enormt ansvar. Vad vill jag föra över till nästa generation? Vad vill jag att de ska ta med sig genom livet?

När årets studentperiod tog sin början visste jag från start att den skulle se helt annorlunda ut än vad den gjorde för två år sedan.

Hur skulle jag hantera denna? På vilket sätt?

Jag vet att jag har väldigt mycket att jobba på som mamma. Blir aldrig fullärd. Men jag gör alltid mitt allra allra bästa, och ibland blir det inte helt bra. Jag är den förste att erkänna det. En av alla utmaningar jag har med mig själv i mitt moderskap gäller när mina söner ger sig ut i natten. Den biten har jag som allra svårast att hantera. Och jag är övertygad om att det här handlar om min egen ryggsäck. Mina erfarenheter. Det jag i min barndom har upplevt. Jag har pratat med dem båda två och de vet varför jag är som jag är. Så vi försöker visa ömsesidig repekt för varandra.

Jag har tyvärr haft alltför få egna verktyg för att kunna hantera det som hände, och ibland fortfarande händer inom mig när de är ute. Jag trodde i min enfald att allt var färdigbearbetat. Sen länge. Men ack så jag bedrog mig. När sönerna började ge sig ut blev det som en Flashback. Som en iskall projektil rakt in i hela mig.

(Samtidigt som jag tillhör den sortens förälder som anser att barn inte ska dra runt på stan vind för våg hur som helst iallafall. Det har ingenting med min barndom att göra. Med det är en helt annan historia.)

Jag vill veta var de är. Jag vill veta om och när de byter ställe. Jag vill veta vilka de umgås med och jag vill att de skickar sms när de är på väg hem.

För var ska jag börja leta om nån av dem inte kommer hem? Då är stan jävligt stor plötsligt. Vem ska jag ringa? Har jag ens ett nummer jag kan ringa? Om jag har fått ett sms som ändå säger jag tar 01.50 bussen hem. Eller ett sms där det står jag är hos xxx eller jag är på Platå. Då har jag ett litet mindre område att söka igenom. Om det skulle behövas.

Det är nog min största rädsla. Att nåt skulle hända dem. Tex oprovocerat våld, eller för mycket av saker och ting som kanske sätter de själva eller vännerna i otrevliga situationer.

Nu börjar de bli så pass stora att de själva har börjat bygga upp en helt egen verktygslåda för att kunna hantera svåra och tuffa och provocerande situationer som kan uppstå under en kväll/natt på stan. Och jag känner mig bra mycket lugnare nu än tidigare.

Nyfikenheten för det däringa kvälls/nattlivet har från början varit bra mycket större för den yngre än för den äldre. Så kan man säga. Därför har således min egen utmaning självklart varit större vad gäller hans nyfikenhet i dessa frågor genom åren.

När intresset började för några år sedan var det som allra svårast för mig. Och så då även för lillebror. Jag var nog inte så rolig alla gånger. ( lät sonen läsa igenom inlägget innan publicering. Han tyckte jag kunde ta bort ordet ”nog” 😂)

Självklart ville killen även vara med på hela studentveckan. Och alla andra skivor innan dess. På allt som bara gick. Och jag ville inget hellre jag heller. Självklart skulle han uppleva det här. Det är ju verkligen skitkul! Once in a lifetime det här med studenten ju.

Under vardagsnätterna går inga bussar. Så jag har kört. Varenda natt har jag varit chaufför. Som så många gånger förr. Hämtat vid 2-3 hugget. Plockat upp en, ibland två, av alla ungdomar i stan med en vit mössa på huvudet. Och jag har inte varit ensam bil har jag sett. Det har varit nästan som rusningstrafik under nätterna på vägen. Och jag blir så jäkla glad över att det finns så många föräldrar som ställer upp på sina ungdomar en sån här vecka. Trots att man ska vara på jobbet ett par timmar senare.

Och jag som har svårt att sova över huvud taget när de är ute i svängen, för det har jag ff även om jag är lugnare, har knappt sovit en blund på hela veckan. Så att säga. Men det har det varit värt! Varenda osoven minut har varit värt för att se hur lycklig sonen har varit.

Som mamma ska jag ju bara igenom det! Så enkelt är det. Rakt in i kaklet bara. Det som utmanar växer man av. Och som jag har vuxit. Och växer fortfarande.

Jag kämpar på. Jag lovar.

All kärlek!

Stort tack till er alla som ville fira Calles stora dag tillsammans med honom och oss igår.

Det är gästen som gör festen och det gjorde ni verkligen med besked, vilket betyder väldigt mycket för Calle och hans familj.

En glad, lycklig, lättad, trött och en smula sliten student ramlade in ungefär vid 4-hugget i morse efter ett par hysteriska veckor med bal och sen studentveckan som lite pricken över I:et och så själva studentdygnet som grädden på moset.

Hans bästa tid i livet.

Ett stort varmt och innerligt tack till var och en av er!

All kärlek!

Killen som typ för en blinkning sen, på darrande ben, gav tomten napp och nuttis i julklapp. Killen som typ nyss hade de gosigaste kinderna, de rundaste låren och de charmigaste armvecken, har nu vuxit upp till en ung och fin vuxen medan mamman knappt hunnit med.

Plötsligt en morgon vaknade jag upp, och ungen visade sig vara all dressed up, redo för en champagnefrukost i trädgårdsföreningen.

Klockan var 06.45 fredagen den 15 juni och dagen hade just tagit sin början.

Calles dag hela dagen!

Katedralskolan.

EK15A’s tur att springa ut genom porten för allra, allra sista gången. Känslan! Får gåshud.

Vi är så stolta över dig älskade unge!

AIK- märke på armen, Sveriges landslagströja lagom till fotbolls VM, kepsen bak o fram. Så våran Calle!

Lättnaden liksom.

Brorsor. För livet.

Stora och små kusiner.

Han kom hemförandes av farbror med familj med fin och hög skönsång till en väntande stor församling.

Välkommen hem Calle!

Presentöppning.

Sen började klockan närma sig dags för att åka in till Scandic vid stångån för att äta ytterligare lite mat. Sista gången tillsammans med klassen och mentor.

Och där drog han. Lämnade gäster och mingel.

På väg mot stan. På väg mot framtiden. Sin egen framtid. För att erövra sin plats i världen.

Pappa och jag älskar dig över allt annat och vi är sååå stolta över dig Calle!

Allt blir vad du gör det till. Du har precis alla möjligheter. Och vi kommer alltid att finnas här för dig.

En riktig jävla skitdag. Från början till slut. En utmanade dag på jobbet och sen har det liksom bara fortsatt. Det är bara att rita ett stort svart kryss över hela den här onsdagen.

Nu när klockan snart slår 23.00 så kan jag nästan bara skratta åt hela skiten.

Man får helt enkelt bara bryta ihop och komma igen. Kavla upp ärmarna och kämpa sig igenom. Och det är en rätt skön känsla. Att veta att man gör det. Känslan av att styrkan finns där. När den som mest behövs. Tårar rinner för en stund och man sliter ändå på. För vem gör det annars? Man bara måste. Det är genom såna här prövningar man växer. Samtidigt som man nånstans ska lära sig nåt av det som händer.

Försöker just nu, liggandes här i min sköna säng, lista ut vad det är universum vill att jag ska ta till mig av just den här jäkla dagen. Kanske att jag ska lita på mig själv. Kanske att aldrig ta något bara för givet. Kanske att det är dags att börja kasta skräpet som aldrig nånsin mer kommer att behövas. Både inombords och utombords. Kanske nåt helt annat.

Och att det sen finns vänner som ställer sig bredvid när det stormar som mest. Utan att tveka. Då rinner tårarna igen.

I morgon är en annan dag. Och på fredag är det studenten som gäller.

Heja livet!

Calle och Filippa!

Tack för årets vackraste dag! Kan till och med ha varit bland det vackraste jag har sett faktiskt. Tack för er magnifika uppvisning på Katedralskolans Abiturientbal 2018.

Jag säger som Filippa: Jag kan inte sluta le!

Fracken låg redo. När Calle gick upp den här lördagsmorgonen hade Filippa redan suttit hos frisören i en halvtimme.

I kön för fotografering som de hade fått tid till 11.40.

En smula pirrigt. En smula nervöst.

Fotade från olika håll samtidigt.

Finns inga ord egentligen.

Calle och Elias.

Calle och Oscar.

Två timmar innan start såg kön utanför ut så här för familj och vänner.

Klockan 15.00. Inmarsch och uppställning i Stångebro Ishall.

Känslan efteråt. Herregud så skönt! Vi gjorde det!

Samling vid alla fordon som skulle ta dansparen till trädgårdsföreningen för lite picnic.

Calle med kusinerna. Om några år är det deras tur.

Och jo förresten, sa Calle till sin danspartner,

– Välkommen att träffa ”Hörvet”.

Vilken fin kille vi har.

Bra jobbat, brorsan, sa storebror som gjorde samma sak för två år sedan.

Vilka två fina killar vi har.

Knölade in hela klänningen tillsammans med picnic-korgen i baksätet på den för dagen inlånade Aston Martin Rapide.

Klänningen kom ut också.

I trädgårdsföreningen. Filtar, danspar, korgar innehållande lite mataktigt och dryck, föräldrar, anhöriga och massor av vänner i en enda salig röra.

De här fem har hängt ihop under alla tre åren på ekonomi programmet. Claes, Gustav, Calle, Daniel och Marcus.

Den traditionella. Rännstensgången med en fot på trottoaren och en fot i rännstenen.

Blandat med lite vals.

För att sen virvla vidare ner till Stora torget för ytterligare en dans till publikens stora glädje och sen ut i sommarnattens uteliv.

Stort tack Calle och Filippa! Kunde inte ha fått en bättre och finare bröllopspresent på våran 17-åriga bröllopsdag än denna.

Jag kan verkligen inte sluta le!

Lite fredagsmys i solnedgången på bryggan är ju inte helt fel. Det måste ju nästan betonas som typ alltid rätt. Räkor från Allfisk upphämtade på vägen till landet. Packade i en låda med massor av is. En liten iskall riesling till det.

Som man riktigt längtade efter just den här stunden när klockan slog helg på jobbet. Snart, snart, snart sitter vi där.

Gubben och jag. I all vår tvåsamhet. En unge på studentresa på Rhodos. Åh herregud. En unge hemma med flickvännen.

Jaha, nu ska hon visa upp hur jäkla bra allt är, kanske en del av er tänker. Ja varför inte egentligen? Om det är så. Men visar verkligen bilder hela sanningen?

Jag tänker som så att den som stör sig på att det kommer inlägg från ostkusten helt enkelt bara får strunta i att läsa. Eller kanske bara rent av bestämma sig för att inte störa sig på det. Valet är ju helt och hållet ens eget. Svårare än så är det inte.

Precis som det är mitt val att publicera. Eller inte publicera.

Och bara för att jag väljer att lägga ut sk ”mysiga och härliga” små bilder, tror ni då att det betyder att det alltid är så himla bra? Sådär gosigt lyckligt. Hahahah!

Eh, nej verkligen inte. Tillåt mig småle. Har ni läst boken ”Omgiven av idioter”? Om inte så gör det. Att vi alla är indelade i fyra olika färger, röd, blå, gul och grön. Vi skrattade högt här hemma. Med en som är illröd och en som är riktigt jävla mossgrön i vårt äktenskap, gissa vem som är vem, så stöter vi på patrull ganska så frekvent emellanåt. Så kan man väl säga ändå. Men vi har lärt oss en hel del av varandra. Vilka färger är ni? Och vem av er är den största idioten? Din partner? Eller är det gubevars du själv?

Annars är vi som folk är mest. Ytterst vanligt par. Förutom den illröda förresten, för enligt boken går det omkring minst såna på våra gator. Alltså inte så vanlig. Men eftersom det finns mest av den gröna sorten så blir det liksom ganska så vanligt ändå om man lägger ihop dessa två, tänker jag. Eller vad tror ni? Kanske inte. Men iallafall. Vi är vi. Och vi kämpar på.

Tex som nu. När vi försöker hitta våra nya roller med vuxna barn i familjen. Som har sina färger. Det är inte helt självklart nämligen. Att rollerna bara faller på plats lite smidigt. Det liksom ändras på nåt vis. Plattformen ruckas. Barnen ändras först. Vilket är helt som det ska. Jag blinkade till lite – och så tog den äldsta sonen studenten. Jag blinkade ungefär sju gånger till så är det plötsligt dags för den yngre att ta studenten om två veckor. Såååå märkligt. Såååå fort går det. Och genom deras förändring behöver vi gamla stofiler ändras tillsammans med dom. Vare sig vi gillar egna förändringar eller inte. Det är bara att gilla läget. Man får jobba lite med den biten. Även om sonen den yngre anser att vi är en smula långsamma i just vår förändring.

Och medan man jobbar på den biten kan man ju lika gärna ta en tur med båten när solen skiner från en klarblå himmel och havet ligger helt spegelblankt framför en.

Man kan även äta medhavda fruktspett, som är det nya svarta. Det blir liksom lite vackrare. Istället för att knö ner alla frukter i en och samma skål så kan man trä dessa på spett.

Ett vackert fruktspett med underbara färger med finaste mannen.

Och sen är det bara att bada! Som bara den! Utav bara sjutton! Jösses så underbart. Upp och ner. Upp och ner. Herregud, Jag har badat mer den här helgen än vad jag nånsin har gjort. På flera år. Vad har hänt? Kan det vara möjligt att det faktiskt bor en liten, liten badare längst där inne i mig? Eller är det bara solsting? Eller för att kanske slippa solsting?

Man skulle kunna tåflirta lite. Om båda parter hade tyckt att det var en rimlig idé. Om man gillar varandras fötter.

Och sen en sommarkväll till. Fint ändå.

Min man vet att hans fru inte är så särskilt värst förtjust att bada där det är äcklig lerbotten. Så han har ju lagt ut stenplattor på botten som jag kan gå på. Är inte det kärlek så säg? Så från bryggan ligger det sju plattor rakt ut i havet. Så himla gulligt.

Annars är det så lågt vattenstånd just nu att när vi skulle ut med båten så fick jag hoppa ner i havet och putta ut lilla Bella från bryggan pga att skrovet typ låg på botten. Och motorn inte kunde sänkas ner.

Snipp snapp slut – så var den här helgen slut!

All kärlek till er alla från badarn!

Oj vilket väder vi har just nu! Den varmaste majmånad på 120 år läste jag nånstans. Jag vaknar på morgonen och klär på mig shorts och linne utan att ens kolla väderappen. Jag kikar inte ens ut genom persiennerna längre för att kolla hur det ser ut utomhus. Jag har bara liksom börjat ta för givet att det är sommar varje morgon jag vaknar. Och det är ju helt underbart! Jag älskar det.

Men.

Majmånad innehåller även en massa annat. Det är ju inte bara ett väder.

Maj månad innehåller ofta tex en hel del avslutningar på saker och ting, uppvisningar. Vårfester är också ett mycket populärt inslag både i skolor och i förskolor. Grillsammankomster. You name it.

I skolorna går ett helt läsår mot sitt slut. Barnen, ungdomarna, lärare och föräldrar börjar se slutet av en termin. Nationella prov. Schemat som klassen har följt under terminen börjar plötsligt ändras. Lärarna passar på att lägga in olika sorters utflykter istället. Kanske klämmer in en friluftsdag. Tillsammans med andra klasser. Så mysigt vi ska ha. Eller en skön och avslappnande baddag. För det är de ju alla så värda efter det här årets eviga slit och kämp. Och sannerligen, det är de alla värda. För de allra flesta elever är det här årets typ skönaste tid just nu.

Men.

För en del andra är det inte alls det. För en del elever är denna årstid i skolan den absolut värsta tänkbara. Tillsammans med december. Lektioner som ställs in. Eller plötsligt läggs utomhus istället. Ett schema som ändras. Klasser som plötsligt ska vara tillsammans. Matsäckar som ska fixas.

För de elever som behöver tydliga ramar att förhålla sig till är plötsliga ändringar i rutinerna en mardröm. Plötsligt vet de inte varken ut eller in. De ställer sig många frågor, så som: Vad gäller nu? Vad ska hända? Hur länge ska detta hålla på? Med vilka ska vi vara? Och framför allt varför? Till vilken nytta är alla de här ändringarna? Vad är syftet?

Kraven på den enskilda individen höjs så otroligt mycket för att klara av dessa dagar. Den som inte lever mitt i det har nog till och med svårt att begripa hur det ens kan vara så energikrävande. Enormt med energi går åt för att bara ens ta sig till skolan på morgonen under majmånad. Och då är resten av dagen kvar att överleva. Med vilken energi då? Reservtanken som gick åt igår? För en del är det så här året runt.

Och vad händer med en elev/ människa som det ställs alltför höga krav på? Under en längre tid, eller under en kortare tid. Krav som ställs både från individen själv, varför fixar inte jag det här när alla andra verkar fixa det här så bra. samt även från omgivningen, men du, det här gör vi ju för att ha så mysigt ihop. Förstör inte det här nu för alla andra. Skärp dig.

Vad händer när känslan av kontrollen över livet försvinner?

Jo, den eleven/människan som känner en alldeles för hög kravställan i livet utan att ha några verktyg för att hantera situationerna, hittar alldeles egna strategier för att överleva sin vardag. Så enkelt är det faktiskt.

Den frustrationen som barnet/människan känner visar sig på alla möjliga olika sätt. Bland annat genom magont, huvudvärk, illamående, ångest, sorg, depressioner, oro och ängslan, ilska.

Nånstans kommer det ut. Finns inga verktyg att tillgå så spricker bubblan till sist. Med en explosion kanske. Eller ett mentalt sammanbrott.

Blir förbannad på allt och alla hela tiden. Eller bara jätteledsen. Känner sig missförstådd. Skriker och gormar. Eller bara gråter. Om inte ens det hjälper, börjar den kanske ta till händerna och fötterna och börjar sparkas eller slåss. Blir elak mot andra. Sätter sig i situationer som den tror att den har kontroll över genom sitt beteende. Som äldre kanske börjar självmedicinera med hjälp av alkohol eller droger.

Sätten för att överleva är olika från person till person. Alla hittar vi ett eget sätt när det känns hopplöst. Precis så som vår son skrev om i sitt gästinlägg förra veckan.

”Efter det tappade jag allt hopp, sparkade omkull en motspelare i ett tafatt försök att bli utvisad, och hamnade i en hätsk ordväxling med motståndaren och sedan med domaren. Ville inget hellre än att bli utvisad och avstängd i hundra år. Det var kaos, och jag grät som ett barn efter matchen. Visste att detta var sista gången jag spelade en fotbollsmatch.”

Eller när han som 12 åring sa så här om sin syslöjdsfröken:

”Mamma, jag kan lätt bli en sån som hon tror att jag är. Men det vill inte jag. Jag vill att hon ska veta att jag verkligen gör mitt allra, allra bästa”.

Och det tror jag faktiskt stenhårt på! Att alla barn/ människor verkligen gör sitt bästa. Utifrån sin egen förmåga. Det finns ingen som vill misslyckas med flit. Eller gå omkring och vara arg hela tiden. Eller få skäll jämt.

Känns kraven för höga så märks det. Mycket tydligt. Och som vuxen kan det vara bra att tänka ett varv till faktiskt. När man har en individ framför sig, eller i närheten, där frustrationen bara bubblar över, se då inte bara beteendet. Försök att se människan bakom, en helt vanlig människa som just där och då visar att kraven runt omkring och inuti sig själv är alldeles för höga.

All kärlek i värmen!

Ett stort rungande TACK till var och en av er som har tagit er tid att läsa gästinlägget från vår fina son förra veckan. Ni är väldigt många har det visat sig på min statistik.

Inlägget har gått all time high så det bara sjunger om det.

Ett stort rungande TACK även för alla fina kommentarer ni har skrivit och för alla kramar och för alla ryggdunkningar som Adam har fått.

Ämnet är hett, komplext, svårpratat och tabubelagt. Men otroligt viktigt! Det ÄR ingen skillnad på ett avslitet korsband och psykisk ohälsa. Varför är det så mycket svårare att prata om det som inte syns?

Som många av er både har skrivit och sagt efteråt så tror även vi att Adam inte är ensam om detta.

Och kan Adam genom sin öppenhet om sin egenupplevda situation hjälpa en endaste individ till att försöka våga prata, våga berätta så blir Adam, jag o pappa Anders så varma och så lyckliga. Ända in i själen.

Kan hans berättelse få andra att inte känna sig ensamma? Att det liksom finns fler?

Kan Adams modiga öppenhet få andra att tänka till, känna efter och framförallt få människor att våga fråga hur det är på ett helt naturligt sätt – så att den som får frågan vågar berätta, utan att känna vare sig rädsla eller ångest, så är det helt fantastiskt.

Så jag avslutar med att citera det Adam avslutade sitt inlägg med

”Min tanke med detta är inte att på något sätt förringa eller nedvärdera allvarliga fysiska skador. Jag vet hur det är att ha så ont i någon kroppsdel att man bara vill skrika rakt ut. Jag vill heller inte ha massa sympati, att folk ska tycka synd om mig. Nej tack. Det enda jag vill göra är att belysa det väldigt få talar om. Att tvingas sluta på grund av psykisk ohälsa är nämligen EXAKT samma sak som att tvingas sluta av en allvarlig knä/fot/axel/ryggskada.”

Våga fråga – våga berätta – våga lyssna!

Under en kvällspromenad med vår 20 åring i måndags:

– Mamma, jag skulle ha slutat med fotbollen mycket tidigare.

– Hade det känts bättre tror du?

– Ja, det hade det verkligen gjort. Med facit i handen skulle jag aldrig ens ha börjat spela fotboll alls när vi flyttade till Tallinn.

– Nej det skulle du inte ha gjort, jag vet, du hade mått mycket bättre då.

Vårt samtal fortsatte. Som det alltid brukar göra. Ända tills vi kom hem. Då satte han sig ner och började att skriva. Här bjuder vår oerhört starka son på ett gästinlägg på sin mammas blogg. Varsågoda.

– – – –

”Att råka ut för en allvarlig skada är väl varje idrottares värsta mardröm, oavsett om man spelar med kompisgänget på lägsta amatörnivå eller om man tävlar i OS och sportar på heltid. Att bryta ett ben, slita av ett korsband, få en hjärnskakning eller dra en axel ur led är ju tyvärr saker som händer, inte särskilt ofta som tur är, men det förekommer på alla nivåer.

De allra flesta idrottsskador läker ju, ibland utan och ibland med medicinsk hjälp. Stukar man en fot eller sträcker baksida lår brukar det räcka med några veckor upp till någon månad att bli frisk igen. Detta förutsatt att allt sköts korrekt, både vid själva skadetillfället och senare under rehaben. Även allvarligare skador går att läka, men det är ofta högst individuellt och beror helt på skadans omfattning. Det händer ju tyvärr att folk tvingas lägga ned sina idrottskarriärer helt på grund av skador, även i unga åldrar, vilket naturligtvis är otroligt tragiskt varje gång det sker.

Jag har själv råkat ut för en relativt allvarlig idrottsskada en gång, då jag under Lidingöloppet 2015 sträckte höger ljumske efter bara några kilometer. Från början var nog inte skadan så allvarlig, en vanlig sträckning, men det faktumet att jag (en naiv 18-åring) fullföljde loppet i ett alldeles för högt tempo gjorde att det tog över ett år innan det hade läkt ihop helt och hållet. Lärde mig en läxa den gången, som man brukar säga. I skrivande stund är dock skadan läkt och jag kan återigen springa som vanligt.

Nu har jag pratat en del om fysiska skador, som är väl synliga och ofta väldigt omtalade. Även min ljumskskada var en fysisk skada, liksom Zlatans korsbandsskada och Lotta Schelins elakartade huvudskada. Det finns dock ytterligare en kategori som hör till ämnet idrottsskador, som inte alls är lika omtalat, en kategori som satte stopp för min ”fotbollskarriär” som spelare när jag var 17 år:

Nämligen den psykiska ohälsan.

**

Alla som känner mig vet att fotboll är mitt livs största intresse. Så har det varit så länge jag kan minnas. När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Spela för Manchester United på Old Trafford, vinna Champions League-finaler, VM, och så vidare. Tjäna miljontals miljoner på att göra det man älskar. Wow!

Levde på den drömmen några år, tills jag blev 10-12 år och insåg att jag inte har tillräckligt med talang för att uppfylla den. Då lade jag den drömmen på is, och ändrade fokus. Nu skulle det handla om att bli så bra som möjligt, vinna så många matcher som möjligt och försöka ha så kul det går.

Kände dock relativt tidigt att något var fel. Träningarna gick bra och var oftast roliga, men på matchdagen låste det sig. Kunde knappt slå en vanlig passning på match, trots att jag hade gjort det tvåhundra gånger på träningen två dagar tidigare. Benen blev darriga som spaghetti, fick inte kontroll på dem. Jag märkte också att det blev viktigare för mig att inte förlora än att vinna. Såg hellre till att vi inte släppte in mål än att vi gjorde ett. Gothia Cup 2011 var en kul upplevelse jag aldrig kommer glömma, men för mig personligen var det en fotbollsmässig katastrof. Ville inte ha bollen, ville inte bli involverad, för jag kände att jag inte kommer kunna göra någonting ändå, förutom att möjligtvis slå en felpass eller orsaka ett baklängesmål. Inför första utslagsmatchen fick jag nog, tog ett snack med tränaren och sa att jag inte klarade av att spela. Jag slapp och det var jätteskönt.

Första gången jag kände att min tid som fotbollsspelare var på väg mot sitt slut var under en bortamatch i Estland hösten 2012. ”Ska det vara såhär så kommer jag inte orka länge till,” sa jag till mig själv i halvtid. Nu var jag 14 år och hade kommit fram till att mina problem måste ha med någon form av prestationsångest att göra. Träningarna gick fortfarande jättebra, jag utvecklades, men på matcherna tog det stopp. Nu spelade jag oftast mittback eller vänsterback, så jag slapp de där bitarna med att försöka göra mål, vilket var skönt. Men samtidigt blev varje misstag mer synligt. I mars 2013, tre månader innan vi skulle flytta hem, slutade jag spela fotboll i Tallinn för att ladda om inför att börja i mitt gamla lag i Sverige igen. Såg verkligen fram emot det.

I augusti 2013 skulle jag spela min första match med mitt gamla lag. Hade längtat i evigheter och nu var det dags. Tallboda borta, och jag hoppades på att få må bra under matchen. Älskar ju fotboll mer än allt annat på jorden, ville inget hellre än att spela. Men kände redan under uppvärmningen att det inte kommer gå. Ångestpåslaget var totalt, var tvungen att sätta mig ner i gräset och försöka fokusera på min uppgift. Jag startade och fullföljde matchen, och 90 minuter senare hade vi förlorat med 5-2. Förlusten gjorde ont, men jag var mest glad för att matchen var slut och jag fick åka hem.

I den näst sista matchen den säsongen skulle vi möta BK Zeros borta i Motala. Det ösregnade och var kallt, men det gjorde inte mig något. Inför matchen stod jag på två gula kort, och ett tredje skulle innebära avstängning i den sista matchen. Jag hade bestämt mig innan för att jag ville slippa sista matchen. Men jag skulle aldrig komma på tanken att byta ut mig själv eller säga att jag inte klarade av att spela. Det hade varit att svika laget, plus att jag hade behövt svara på massa frågor om varför och så vidare. Och jag hade absolut ingen som helst lust att berätta för folk att jag fick ångestpåslag av att dra på mig matchtröjan. Så jag försökte få ett diskret gult kort under matchen, utan framgång. Efter 85 minuter var jag nästintill desperat, och satte in en ful tackling som lika gärna hade kunnat ge ett rött kort direkt. Hade gärna fått ett rött direkt, då hade jag både sluppit de återstående 5 minuterna plus nästa match. Men det blev bara gult och jag fick hålla ut tills domaren blåste av. Ville inte ta ett rött kort tidigt i matchen, det hade förstört för laget. Men i 85:e minuten vid ställningen 1-1 hade det inte gjort något.

Försäsongen 2014 började likadant som den förra hade slutat. Träningarna gick bra, men matcherna var svåra. Lyckades dock prestera ganska bra på träningsmatcherna, och fick tillbaka lite hopp. Blev uttagen i A-laget första gången i februari 2014, jag byttes in i paus och kände direkt att det troligtvis var min första och sista seniormatch. Tyvärr blev jag uttagen att spela från start matchen efter, spelade 90 minuter i Östgötacupen och gjorde det okej spelmässigt, men nu var det definitivt. Jag kommer aldrig att spela en till A-lagsmatch. Det blev jobbigt när jag fick höra att jag skulle starta även nästa match. Hade inte mage att tacka nej, det törs man inte som 16-åring (om man verkligen vill spela så törs man inte tacka nej), så jag lät bli att lämna återbud. Men på morgonen, tre timmar före samling, bröt jag ihop fullständigt. Det gick inte. Ljög för A-lagstränaren och sa att jag hade migrän, vilket jag aldrig har haft i mitt liv, men det var den enda utvägen där och då. Jag spelade aldrig en till A-lagsmatch efter det.

Spelade en del matcher med P97-laget under försommaren, men jag kände att det bara var en tidsfråga innan jag skulle bryta ihop igen. Bytte ut mig själv för första gången på fem år under en träningsmatch borta mot Mantorp. Vi spelade jättebra, ledde med 3-0 efter 20 minuter, och jag hade gjort det första målet på hörna. Men i 35:e minuten var det färdigt, jag höll på att sprängas av ångest. Vinkade för byte, gick av, tog av ena skon och slängde den i asfalten, satte mig i gräset tio meter från avbytarbåset och storgrät. Gjorde ett kort inhopp som forward sista kvarten, lunkade mest runt som en zombie och var frustrerad. Vi vann med 6-0 och jag var glad för lagets skull efter en väl genomförd match, men innerst inne hade jag gett upp. Ridå.

Under sommaren bestämde jag mig för att inte spela några mer matcher, bara träna. Ville inte ge upp, eftersom fotboll är det absolut bästa jag vet. Träningarna var jättekul, var avslappnad och kunde njuta av den underbara sporten. Den 12 september 2014, dagen före min 17-årsdag, bestämde jag mig för att göra ett comebackförsök i vårt P97-lag, hemma mot Mjölby Turabdin. Jag gjorde ett mål i den matchen, nickade in en hörna. Men det kändes inte bra någonstans, jag tappade fokus på spelet och gjorde ett klantigt misstag sent i andra halvlek som ledde till ett baklängesmål. Efter det tappade jag allt hopp, sparkade omkull en motspelare i ett tafatt försök att bli utvisad, och hamnade i en hätsk ordväxling med motståndaren och sedan med domaren. Ville inget hellre än att bli utvisad och avstängd i hundra år. Det var kaos, och jag grät som ett barn efter matchen. Visste att detta var sista gången jag spelade en fotbollsmatch. Det var jobbigt, men samtidigt så skönt. Nu var beslutet taget och jag kunde släppa det. Tränade klart hela hösten, och sedan tackade jag för mig. Jag tvingades sluta, på grund av en omfattande och långvarig skada.

Eftersom knappt någon visste om mina problem så blev det lite konstigt när jag helt plötsligt slutade. Berättade för mina lagkamrater hur det låg till, men hade velat berätta mer detaljerat. När man slutar på grund av en osynlig skada så tror många att ”hen valde att sluta, hen tycker inte att det är kul längre, hen vill inte spela fotboll.” Grejen var att jag ville inget hellre än att spela tills jag blir 50. Ha massa kul fotbollshistorier att berätta för mina barn och barnbarn. Men när någon slutar efter en allvarlig knäskada så är det mycket enklare att förstå. ”Självklart kan hen inte spela mer, hens knä är ju helt trasigt,” kan det låta då.

Det är ganska synd tycker jag. Det finns kryckor, rullstolar och bandage till folk som bryter fötter, ben och vrider sönder sina knän. För oss med mentala problem blir det att sätta allt hopp till idrottspsykologer, för att ens ha en chans. Det svåra är att psykologen är beroende av vad jag säger till hen, hen kan liksom inte röntga mig och se vad som är fel. Pajar man ett knä så kan läkaren röntga och säga ”det här är problemet, och så här kan vi göra för att läka det.” Sen så läker inte alla knäskador ändå, men det är lite mer konkret och påtagligt.

Min tanke med detta är inte att på något sätt förringa eller nedvärdera allvarliga fysiska skador. Jag vet hur det är att ha så ont i någon kroppsdel att man bara vill skrika rakt ut. Jag vill heller inte ha massa sympati, att folk ska tycka synd om mig. Nej tack. Det enda jag vill göra är att belysa det väldigt få talar om. Att tvingas sluta på grund av psykisk ohälsa är nämligen EXAKT samma sak som att tvingas sluta av en allvarlig knä/fot/axel/ryggskada.

Jag vill inte heller kritisera någon i den här texten, varken lagkamrater, före detta tränare eller andra. Det är inte menat att trampa på någons tår. Det handlar endast om att sprida ett viktigt och tabubelagt budskap.

/A”

Du visar vägen genom att våga.

Adam – jag älskar dig så mycket!