Ett stort rungande TACK till var och en av er som har tagit er tid att läsa gästinlägget från vår fina son förra veckan. Ni är väldigt många har det visat sig på min statistik.
Inlägget har gått all time high så det bara sjunger om det.
Ett stort rungande TACK även för alla fina kommentarer ni har skrivit och för alla kramar och för alla ryggdunkningar som Adam har fått.
Ämnet är hett, komplext, svårpratat och tabubelagt. Men otroligt viktigt! Det ÄR ingen skillnad på ett avslitet korsband och psykisk ohälsa. Varför är det så mycket svårare att prata om det som inte syns?
Som många av er både har skrivit och sagt efteråt så tror även vi att Adam inte är ensam om detta.
Och kan Adam genom sin öppenhet om sin egenupplevda situation hjälpa en endaste individ till att försöka våga prata, våga berätta så blir Adam, jag o pappa Anders så varma och så lyckliga. Ända in i själen.
Kan hans berättelse få andra att inte känna sig ensamma? Att det liksom finns fler?
Kan Adams modiga öppenhet få andra att tänka till, känna efter och framförallt få människor att våga fråga hur det är på ett helt naturligt sätt – så att den som får frågan vågar berätta, utan att känna vare sig rädsla eller ångest, så är det helt fantastiskt.
Så jag avslutar med att citera det Adam avslutade sitt inlägg med
”Min tanke med detta är inte att på något sätt förringa eller nedvärdera allvarliga fysiska skador. Jag vet hur det är att ha så ont i någon kroppsdel att man bara vill skrika rakt ut. Jag vill heller inte ha massa sympati, att folk ska tycka synd om mig. Nej tack. Det enda jag vill göra är att belysa det väldigt få talar om. Att tvingas sluta på grund av psykisk ohälsa är nämligen EXAKT samma sak som att tvingas sluta av en allvarlig knä/fot/axel/ryggskada.”
Våga fråga – våga berätta – våga lyssna!
Life of Ingela 