”Jag kan inte sluta le!”

Calle och Filippa!

Tack för årets vackraste dag! Kan till och med ha varit bland det vackraste jag har sett faktiskt. Tack för er magnifika uppvisning på Katedralskolans Abiturientbal 2018.

Jag säger som Filippa: Jag kan inte sluta le!

Fracken låg redo. När Calle gick upp den här lördagsmorgonen hade Filippa redan suttit hos frisören i en halvtimme.

I kön för fotografering som de hade fått tid till 11.40.

En smula pirrigt. En smula nervöst.

Fotade från olika håll samtidigt.

Finns inga ord egentligen.

Calle och Elias.

Calle och Oscar.

Två timmar innan start såg kön utanför ut så här för familj och vänner.

Klockan 15.00. Inmarsch och uppställning i Stångebro Ishall.

Känslan efteråt. Herregud så skönt! Vi gjorde det!

Samling vid alla fordon som skulle ta dansparen till trädgårdsföreningen för lite picnic.

Calle med kusinerna. Om några år är det deras tur.

Och jo förresten, sa Calle till sin danspartner,

– Välkommen att träffa ”Hörvet”.

Vilken fin kille vi har.

Bra jobbat, brorsan, sa storebror som gjorde samma sak för två år sedan.

Vilka två fina killar vi har.

Knölade in hela klänningen tillsammans med picnic-korgen i baksätet på den för dagen inlånade Aston Martin Rapide.

Klänningen kom ut också.

I trädgårdsföreningen. Filtar, danspar, korgar innehållande lite mataktigt och dryck, föräldrar, anhöriga och massor av vänner i en enda salig röra.

De här fem har hängt ihop under alla tre åren på ekonomi programmet. Claes, Gustav, Calle, Daniel och Marcus.

Den traditionella. Rännstensgången med en fot på trottoaren och en fot i rännstenen.

Blandat med lite vals.

För att sen virvla vidare ner till Stora torget för ytterligare en dans till publikens stora glädje och sen ut i sommarnattens uteliv.

Stort tack Calle och Filippa! Kunde inte ha fått en bättre och finare bröllopspresent på våran 17-åriga bröllopsdag än denna.

Jag kan verkligen inte sluta le!