Hon har besökt nästan varenda kontinent i hela världen. Bland annat badat i Blå Lagunen och töltat på Island, ridit på smala bergsvägar med stup rakt ner på bergskedjan Anderna, vandrat på Himalaya, känt sig en smula ensam i Peru, förresten det var inte Peru- det var i Chile, och badat i Miamis blåa vatten.
Att fylla 70 år och man fortfarande känner nyfikenheten sprudla i sin kropp. Vad gör man då? Jo, Då önskar man sig ett fallskärmshopp i present. Det är rätt coolt ändå. Jag tror jag har världens coolaste mamma faktiskt. 
I går kl 13.30 var det bokat för mammi att hoppa tandem på Nyköpings Fallskärmsklubb. Ett otroligt mysigt ställe med sköna människor överallt. Notera vägnamnet på husväggen. 
Fylla i en hälsodeklaration. Ett måste. 
”Är du helt säker på det här nu, mormor?”
Christoffer hette mannen som mamma skulle hoppa med. Störtskön snubbe som hade alla skills i världen för att ta hand om en smula pirrig 70 åring. Och dennes entourage. 
Så kul att mammas kompisar kom för att kolla in hela grejen. 
Herregud, så redo! 
Det lilla, lilla planet där fem hoppsällskap fick plats. Två tandemhopp, en filmare som skulle filma den andra tandemhopparen som var Maja som hade fått hoppet i 20 årspresent samt två hobbyhoppare. Asså – Såå modiga! Att bara gå in i planet, sätta sig i knät på hoppledaren. Och sen rakt upp i luften. Väl uppe på rätt höjd, se det första paret hoppa ut. Känna hur ledaren bakom börjar putta fram en lite sakteliga närmare och närmare kanten. Ledaren fortsätter att putta, säger till en att slänga ut benen över kanten – och sen bara ut. Ut i det fria. Jösses så mäktigt. Och läskigt. 
Vi skulle hålla koll på den helgråa skärmen. Om vi såg en vit var det extraskärmen ifall den första inte funkade. Ok, då vet vi. 🙄
En stund efter att planet varit utanför synhåll så började de färgglada prickarna synas över himlen. Herregud- morsan var på väg ner! I en grå eller vit skärm?? Som vi letade. En grå! Vilken tur!
Vi hann under tiden samtidigt se en outvecklad skärm komma nersinglandes, som tur var utan nån människa i, vilket betydde enligt Christoffer, att nån av hopparna fick använda sig av sin extraskärm den här dagen. Iallafall inte mamma eller Maja. Alltså nån av de andra tre. 
Och där hade hon landat! Fast mark under fötterna. 
Top Gun – släng dig i väggen. 
Kolla leendet! 
Vilken tur att den här nätta lilla människan inte blåste bort där uppe i himlen. 
Stort grattis på 70 årsdagen mamma önskar min bror och jag med familjer.
Ett litet minne från 2010. Herregud. Jag var ju klok redan för åtta år sen. Som 39 åring hade livet redan lärt mig att det faktiskt är jag själv och ingen annan som bestämmer hur jag bemöter och agerar över det som händer mig och i livet runt omkring. Den insikten har varit en väldigt viktig pusselbit i mitt eget välmående. Men. Det är samtidigt lite av den svåra biten, att ha det stora ansvaret på sina egna axlar. Men det är verkligen så. Det är bara jag själv som bestämmer vad som kommer ut ur min egen mun och vad min kropp ska visa. Vare sig jag gillar det eller inte. Vid vissa situationer, när man visar upp sidor som man kanske inte alls alltid är så stolt över, är det bra mycket lättare att skylla på nån annan för det jag säger. Eller gör. Att projicera mina egna tillkortakommanden på nån annan. Men jag växer inte av det. Jag bara fortsätter i mina gamla vanliga fotspår. Och gör om samma sak om och om igen. Om jag vill att det ska bli nån ändring på det, krävs medvetenhet. Att vara medveten är nämligen det första steget till sin egen förändring. För jag kan inte förändra det jag inte vet.
Innerst inne är jag i full tro att alla människor verkligen gör sitt allra, allra bästa. I den mån man har förmåga. Vi är de vi är och vi är de vi är av en anledning. Det finns alltid skäl till varför vi beter oss som vi gör. Vanor, rädslor, skyddsmekanismer, erfarenheter och massor av andra känslor. Vad lärde vi oss som barn? Vad sitter i ryggmärgen sen barnsben?
För elva år sedan fyllde jag också år vid den här tiden på året. Såklart. Ungefär som jag faktiskt har gjort varje år vid den här tiden. Det året fyllde jag 36. Så jäkla ung och fräsch. 
Det var så underligt allting det året. Inom familjen brukar man ju ändå liksom prata om nästa födelsedag, vem som fyller snart, vad önskar den sig, vad vill den ha att äta till middag osv. Och jag erkänner gladeligen att för mig är födelsedagarna barnsligt viktiga att hålla vid liv. För mig är det en viktig tradition att sjunga på morgonen, göra tårta, ha brickan med svenska flaggan. En tradition som jag har tillämpat här hemma för alla tre killar under årens lopp och det händer att de skrattar och hånar mig och tycker att jag är en smula barnslig. Min känsla för födelsedagar bottnar nog ifrån början av att jag som liten flicka aldrig blev uppmärksammad av min farmor o farfar, varken vad gällde julklappar eller på mina födelsedagar. Jag minns forfarande besvikelsen. Och jag minns framförallt den starka känslan av att vara bortprioriterad när jag sen pratade med mina kusiner och de berättade vad de hade fått av vår farmor o farfar.
Grabbarna kom och kramades och sa iallafall grattis till sin lilla mamma som stod där i sin jättestora morgonrock och vi började äta frukosten som jag just hade ställt fram. Vi ställde oss på stolarna och sjöng Jag må hon leva i kör så högt vi bara kunde. Och viftade med flaggan som de snabbt hade hämtat. Då ringde telefonen!
Så otroligt mysig kväll det blev! En fantastisk överraskning. Väl värd att vänta på. 
Det blev en fin födelsedag att minnas. Trots allt. Även om inte så värst många gjorde just det den morgonen. 😜
All kärlek! ❤️
Mellan mina söner. På den platsen är jag alltid rikast i världen. Alla kategorier. Take off mot Krakow. 
På transfern mellan hotellet och Aushwitz visades en film om det vi hade framför oss. Det var ingen mjukstart direkt. Om man säger så. Allvaret slängdes rakt i ansiktet på oss. 
Framme. På med hörlurar. 
Och så in under den berömda skylten. ”Arbeit macht frei” – Arbete ger frihet. Den berömda skylten i järn som hänger i det som var det största koncentrationslägret under natzityskland, Auschwitz/ Birkenau. Som senare även blev det största förintelselägret. Auschwitz valdes ut som läger pga av att kaserner redan fanns på plats och var uppbyggda för den polska armen innan. Men när dessa inte räckte till längre så byggdes även Birkenau. 
Utanför Block 11, Dödens hus. Där avrättningar till slut skedde på löpande band. Bl.a. vid den här väggen där de sköts. Eller de olika Dödscellerna. Eller Mörkerrummet. Eller tex stå fyra människor tätt, tätt, tätt tills nån stupar av ren utmattning. Blocken som kallades sjukhus inga sjukhus. Där fick man ingen behandling så man blev bättre. Där dog man ännu fortare bara. Så ingen ville dit. Ingen sökte vård. 
Alltid Uppställning före och efter en hård arbetsdag för fångarna. Räkning för att se att alla var på plats. En gång fick alla stå uppställda i 19 timmar för att en fånge hade försökt rymma och försvunnit. De fick stå där tills de hade hittat rymlingen. Efter 19 timmar. Utan mat och dryck. Här i lägret dog de flesta av svält, utmattning och sjukdomar. Genomsnittstiden för en fånge var ca 3 månader. Innan den avled. 
Innanför här ligger en av de första gaskamrarna. Tillsammans med två ugnar. Dit blev de nerlurade i tron att de skulle avlusas och tvättas. Utan några kläder på sig alls blev de sedan gasade till döds och sedan brändes de i ugnarna i rummet intill och sedan kunde alla i lägret se hur deras aska steg ur skorstenarna upp i skyn. På vintrarna landade askan på snön som mörka prickar rakt framför de andra fångarna. Det tog ca 30-40 minuter innan alla hade dött och ”städarna” kunde komma in och rengöra rummet så att det var klart för användning till nästa omgång. Människorna i chock under gasens makt som började skrika, försökte ta sig ut, började klättra på väggarna, spydde, kissade på sig, kvävdes. Att se sin mamma, pappa eller sitt eget barns dödsångest… och inte kunna göra någonting. Att komma in där nu…..att känna….jag såg hemska bilder framför mig….men ändå kan man ju inte alls förstå det vidriga. Bara ana en endaste liten uns. Men jag kunde känna ångesten, fortfarande efter 70 år kändes det som om man kunde skära med kniv igenom den! 
Auschwitz avklarat under förmiddagen. En kort paus. Sen drog vi vidare till Birkenau, tre km bort. 
Sinnebilden av Birkenau. Som jag har sett på film. Här kom alla tågen in. In till Lägret som blev till en enda stor förintelse av människor som nazizterna ansåg inte passade in i deras liv. Att det gick tokigt i Tyskland vid den här tidpunkten var enligt SS soldaterna alla andras fel. De själva hade ingenting med den saken att göra. Därför skulle judarna med flera förintas. Det var här på birkenau som det systematiska mördandet började på allvar med gaskamrar som hade kapacitet att döda ca 1000 personer åt gången. 
I såna här vagnar transporterades de. I tron om ett bättre liv. Från Polen, Sovjet, Rumänien, Norge, Ungern mfl. Utan mat och vatten fick de stå där i vagnarna i flera dagar. Inte ens ett fönster att kunna öppna. Soldaterna hade innan påstigningen av tåget lockat med ett nytt liv i öst. Ett bättre liv- så packa med er det viktigaste och kom med. Men vid upplevelsen i vagnen måste fångarna ha börjat ana oråd. Skräcken! Rädslan! Väl ute på perrongen började den så kallade sorteringen. Familjer splittrades. Obönhörligt. Du till vänster- du till höger. Vänster var till gaskammaren. Direkt utan att ha passerat gå egentligen. Med ett falskt löfte om att de bara skulle tvätta av sig för att sedan återse sina familjer. Efter några år visste nog alla vad det betydde att gå mot gaskamrarna. Så otroligt läskigt! Att se sina familjemedlemmar knalla iväg. För att aldrig mer återses. Eller ovissheten att aldrig få veta. Hur mår de? Vad gör de? Fryser de ihjäl? Svälter de? Dör de? Av utmattning? Höger var till barrackerna. Packningen fångarna hade med sig tog tyskarna själva. I hela området hann det byggas ca 300 byggnader som inrymde ca 100 000 människor åt gången. 
Innan frigivningen januari 1945 och tyskarna hade förstått att de skulle förlora kriget, så började de att riva lägret. Bränna ner hus och dokument. Då var var ca 7000 fångar kvar i lägret. Vad hände med dem då? Vart tog de vägen? Utan nånting? Var börjar man då liksom? Hur mycket orkar man? Så det vi ser här är rester och åter rester av träbyggnader från den manliga fångsidan. Endast skorstenarna är kvar. 
Här är trappan ner till gaskammaren. Längst ner på bilden. Där gick de alltså ner. Raka vägen ner till sin egen död. Hit kom de som soldaterna ansåg inte kunde jobba eller göra nytta för soldaterna själva. Såsom gamla, sjuka, svaga, handikappade, gravida kvinnor och små barn. Och de som sedan blev utmattade och sjuka. Och de som Dr Mengele ansåg sig ha forskat klart med. Och de som levde kunde hela tiden se en aldrig sinande ström av rök från skorstenarna. 
Sovplatser. Byggda för fyrapersoner på varje brits. Men som i verkligheten innehöll upp till 6-7 personer. De svagaste längst ner. Som inte orkade klättra upp. De starkaste där uppe. Där låg de i löss, skabb, diarrér och spyor, värme och kyla. På vintern ca fem grader kallt i husen pga helt oisolerade och 10 cm öppen spalt mellan tak o vägg högst upp. Tänk er doften här inne. Och så dödsångesten på det. Dödsångesten som varenda liten individ gick omkring med hela tiden. Den kunde man nog också känna doften av. Kroppar som lider. Ögon som har slutat glittra för länge sen. Hjärtan som brast redan på perrongen. På toaletten fick man gå två gånger om dagen. Om man hade tur. På dessa grusgångar gick vi. På samma gångar som spred sån skräck för 70 år sedan. På samma gångar som gav ca 1,5 miljoner människor ett de som inte går att föreställa sig. Människor av kött och blod. Precis som du och jag. 
En tagen och rörd familj. En tyst bussresa tillbaka mot Krakow. 
En middag på Main Square mitt i Gamla Stan. Tid för eftertanke. Reflektion. Samtal. 
En mycket fin stad för övrigt. 
Efteråt. Tittar på mina killar. Känner sån enorm kärlek för dem alla tre. Bara tanken på att nån skulle ta dem ifrån oss under såna här omständigheter gör att mitt hjärta blöder. Fanns det nån som kunde hålla deras hand när de var rädda och ledsna? Fanns det nån som kunde trösta? Hur ensamma och utlämnade skulle de vara? Bara för att de inte passade in i normen för vad tyskarna ansåg vara rätt. Otroligt hemskt! Våran guide var toppenbra! Samtidigt som jag förstår att varje Guide har sin egen tolkning. Och sin egen berättelse. Jag skulle vilja gå en gång till. Bara för att få höra mer. En annans tolkning. 
Det finns egentligen inga ord för att förklara det som hände då. Förintelsen av så många människor. Jag har bara försökt lite grann. Försökt att med mina egna ord få ner mina första reflektioner. Sen får samtalen fortsätta. Det viktigaste är nu att det aldrig får hända igen! Aldrig, aldrig nånsin. En viktig resa med min familj. Jag är så glad att vi gjorde den. All kärlek!
Nu, när jag skapar nya härliga minnen. 
Med min egen härliga familj. 
Med doften av barndom i näsan varje gång vi startar båten. 
All kärlek!
Det här lilla gästhuset kallas för ”Calles hus”. För det här lilla huset tog han i besittning från första stund kan man säga. Det är där inne han bor. Och det är där inne han typ lever i när han är här. Men just nu är han inte här. Så kan man säga. 
Kväll 1: Vi tog en otroligt kort tur med båten. Med solnedgång och lite fiske. Och ni vet, den där känslan när man helt enkelt känner livet i sig. Den. 
Dag 2: 
Frulle på trappan är semester ändå. Medan maken var i Västervik och besiktade båt-trailern. En stund för mig själv. Sen stod målning på agendan. Hela dagen. 
Kolla, vilken skillnad! Kväll 2: Och har man slitit så hårt i två dagar så badar man sen i havet. Så är det bara. Man liksom bara hoppar i. Inga konstigheter. 
24 grader i havet var det denna kväll. Fantastiskt. Och typ vindstilla. Och helt myggfritt. 
En dubbeldusch kom flytande. 
Jag vill och jag vågar. Vågar ta min alldeles självklara plats här i världen. Som inte alls var lika självklar när jag tragglade mig fram som en ung tjej, på väg att bli kvinna. Då var det tufft. Så väldigt…..tufft. Tex med alla ”borden” som vi tjejer, eller jag, jag kan ju bara prata för mig själv egentligen, hade att följa. Och om jag tyckte annorlunda än flocken….ja listan kan göras lång. Så att säga. Men det var en annan tid då. Nu är det en ny tid. En ny generation människor tar sig an framtiden. Redo att göra om. Göra rätt. Som 46 åring försöker jag så gott jag bara kan. Försökte även som tonåring. Jag önskar så att jag som 15 åring hade styrkan som jag har nu. Som en fortsättning på min tanke om att vi kvinnor har all rätt i världen att ta just våran egen plats här på jorden, så ägnade jag sedan Kvällen åt att lyssna på Katarina Wennstam. Herregud,Så klockrent. Så på pricken. Jag ber er, kvinna som man, pojke som flicka, helt enkelt du människa av detta universum, ta en timme av ditt dyrbara liv och lyssna på vad denna människa har att säga. Lyssna på varenda minut. På vartenda ord. Ända till sista meningen. Tack Katarina! You nailed it! 
All kärlek!
Life of Ingela 