Offentlig amning, en självklarhet för mig idag

En mysig stund tillsammans med sönerna. En fika vid Bergs Slussar. Så enkelt. Ja, inte att få med dem iofs. Det tog några minuter för mammi av att lägga huvudet på sne och locka lite. Och lova att vi inte skulle vara borta så länge. Då kom de. Båda två. Men att det kan bli så mysigt. Av nåt så enkelt som en fika tillsammans. Jag bara älskar det och njuter verkligen av varje liten hundradel tillsammans med dem. Den här gången ca en timme. Just när vi sitter där och fikar och pratar ser vi en nybliven mamma en bit bort, sittandes i skuggan på en liten järntrappa, ammandes sin lilla bebis. Hon har lagt en filt över för att skyla sig och hon har gått undan utanför fikeriet. Vad synd, säger jag till grabbarna, att hon kanske känner att hon behöver gå ifrån. Liksom gå undan för att ge sin bebis lite mat. Nu kanske hon hade helt andra avsikter att sitta i avskildhet, vad vet jag. Men OM det är för att hon inte vill störa andra, eller känner sig obekväm med att ge sin bebis mat i rädsla för vad andra ska tycka, så är det otroligt tråkigt. Medan resten av hennes sällskap skrattar och har kul en bit bort. Jag fortsatte med att berätta att när de var små, alltså för snart 19 och 21 år sedan, var det inte alls vanligt med mammor som ammade helt öppet. Jag var också en av de som gick undan, inte ville utsätta andra för mitt blottade just då gigantiska bröst. Herregud, ungen drunknade nästan. Ibland stannade jag till och med helt sonika hemma pga jobbigt att amma offentligt. Vilket är helt åt fanders tokigt, då mjölken en mamma har med sig överallt är det mest optimala i ren packningssynpunkt. Världens mest naturliga grej egentligen. Liksom bara att ta fram när det behövs. Utan någon form av förberedelse eller planering. Utan att behöva tänka på rengöring, flaskor, värmning, ersättning,etc. Sååå himla smidigt. Men ändå valde jag tyvärr ibland att istället inte ens vara med. Vilket kunde medföra att känslan av enorm ensamhet kom över mig. Känslan av att missa gemenskapen som jag trodde fanns hos alla andra. Så kul alla andra hade det. Känslan kom både när jag satt hemma. Eller de gånger jag valde att vara med, men ändå gick undan. Typ till ett annat rum eller liknande. Och missade känslan av samhörigheten med de andra vuxna. Medan jag ensam kämpade med samhörigheten/anknytningen med min lilla pojke. För mig en ganska så tuff period i livet. På många olika sätt. Allt detta berättade jag inte för mina söner just där och då. Mycket är tankar jag fått nu efteråt. Då säger Calle – Mamman till mina barn ska känna att hon kan amma var som helst. Och skulle det vara nån som har problem med det då, så ska jag finnas bredvid henne och stå upp för mitt barns rätt att få mat där vi andra sitter och äter vår mat. Bra där! Vi har kommit en bra bit på väg 2018! Och jag hoppas av hela mitt hjärta att dagens mammor känner det lite lättare. All kärlek! ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s