Life of Ingela

Efter en tuff höst. En efterlängtad och välförtjänt semester för att fira jul tillsammans med de bästa jag vet. Tacksamheten över att få vara en del i mina tre mäns liv är så djup och innerlig.

Och semestern blev bra till slut!

Men det började urtufft med drönare som flög över Gatwick i England. Och de där drönarna påverkade inte bara passagerare på just den flygplatsen.

Vårt bokade flyg fredagen den 21 december kl 09.15 blev hela 14 timmar försenade och med knapphändig information från TUI visste vi inte ens om vi skulle få komma iväg över huvud taget när vi satt där på Arlanda och väntade vid gaten. Vid midnatt var vår gate den enda kvar med passagerare. Helt öde på terminal 5 där vi satt. Vår flight hade inte ens stått med på den stora skärmen över alla flighter under dagen. Så den fanns liksom inte ens.

När tanken om vad vi skulle göra, åka hem eller inte, om det blev ytterligare försenat plingade det till på skärmen och vår flight syntes plötsligt. Det var boarding. Äntligen.

Efter 11 timmars direktflyg anlände vi till slut Cancun i Mexiko. Och det var vi inte ensamma att göra kan man säga. Vi var sååå många som försenade samt andra i vanlig tid, som anstormade Cancuns flygplats och det var inte personalstyrkan på den flygplatsen förberedda på. Alls. Fy så jobbigt det var. Ommobilisering av energi och krafter som redan hade gått åt.

Väl på hotellet blev vi iallafall uppgraderade och fick två finfina rum på avdelningen Hideaway, enbart med tillgång för vuxna gäster. Tack så himla himla mycket! Perfekt! Så stora och fina rum!

Magiskt vackert.

Ett enormt stort hotellkomplex med över 800 rum i olika delar och prisklasser. Säg att det i snitt bor tre personer i varje rum = 2400 gäster. Lägg till all personal i tex 12 barer, nio restauranger, vid alla pooler, städet i alla rum och alla receptioner. Jösses vad med folk. Men ändå inte känslan av trängsel. Vill man ha lite mer anonymt ställe, välj ett annat hotell.

Men.

Service: Grymt bra! Mycket serviceinriktad personal. De kämpade på med engelskan.

Strand: Under förväntan. Vågor gjorde att upplevelsen om det turkosa vattnet gick en del om intet. Vilket även gjorde att stranden oftast hade en hel del bös vid strandkanten.

Maten: Toppenbra! Smakerna! Dofterna! Trerätters till både frukost, lunch o middag var ju rätt lätt att vänja sig vid.

Housekeeping: toppklass på städet. Tror det var housekeeping typ fyra ggr om dagen.

Gym: mycket bra. ( dock ej testat av mig, endast andrahandsuppgift så att säga ).

Bokning av restaurang på kvällen: Dåligt.

Pooler: fantastiska poolområden. För alla åldrar.

Vädret: Blandat under veckan.

Sällskapet: Världens bästa!

Där och då. Inget annat.

Karibisk afton på stranden en kväll. Fullproppat med gäster.

Kolla efterrätterna!

Vi hade sällskap av lite myggor/sandloppor också. Så på med myggmedel bara.

Mitt crew och jag.

Där satt vi och åt. Under månens sken över havet.

En liten del av den enorma Lobbyutsikten.

Och så kom och gick en julafton. Med mina favoritpersoner i världen.

Skumparty i poolen. Så en vit jul till viss del ändå.

Inte så vit i andra avseenden.

Poolbaren funkade perfekt. Daniel och Filemon bjöd på det mesta som önskades.

Asså poolhänget kan vara det bästa hänget.

Att framförallt hitta, och sen hålla balansen. Vid små vågor. Vid stora vågor. När det blåser kallt och det blåser hårt. Och när det är vindstilla. Det verkliga livet. Men man gör alltid sitt bästa. Hela tiden. Och det är det som är det viktigaste.

Kokosnötsdrinkar kom flytande. Bara att ta för oss.

Ödlan Eddie blev vår kompis. Han hade sitt residens nere vid poolen.

Vackra soluppgångar. Det är en sak jag vill lova mig själv. Uppleva många, vackra soluppgångar lite överallt. Där jag kommer åt. De ger kraft. Och energi. Se en ny dag gry. Då behöver man dock gå upp skapligt i tid. Mitt löfte skulle kanske falera på just den punkten i så fall. Men en bra målbild ändå.

En italiensk lunch krävde sin pepparkvarn. Har hittat makens blivande födelsedagspresent. 😂

Övre delen på bilden visar storleken på hotellets huvudlobby.

Ett kapell i månens sken över havet.

Mycket vänta. På plan som skulle gå, vid passkontroll och tull samt på restauranger som skulle behöva lite effektivisering vid bokning av bord för kvällgäster.

Strandhänget. Kan iochförsig också vara det bästa hänget.

Så med det här korta, lilla inlägget vill jag bara passa på att önska er alla ett riktigt gott slut och en riktigt god fortsättning på 2019.

Efter en höst som har krävt en hel del av mig själv blickar jag nu tryggt o stadigt både framåt och inåt. Jag försöker så gott jag kan fylla hjärtat med värme och mycket, mycket kärlek.

Må ni alla ha ett glädjens och lyckans år, och hela liv, framför er. Med massor av kärlek, kärlek och åter kärlek i era hjärtan. För med massor av kärlek kommer sen folkvettet av sig själv. Det är sen gammalt.

All kärlek från mig till er ❤️

PS. Nu hemma. Och man vet inte riktigt vad det är för dag. Om det är natt eller morgon. Eller var man åt frukost. Eller var man vaknade. Man vet bara att tvätten ligger på golvet som vanligt. Och doftar ljuvligt om solkräm.

Jag är uppvuxen med att man tar in och pyntar granen dagen innan julafton. Inte en dag innan. Och det var en högtidlig stund att åka runt och hitta den absolut bästa granen som råkade finnas kvar så nära jul bland de få försäljare som fanns till hands för hundra år sedan. De var inte lika många som de finns nu, kan man säga. Fanns de inte på ett ställe fick vi snällt åka till en helt annan mack i en helt annan kommun för att kanske ha turen att hitta nån där.

Väl hemma var det alltid ”pappas jäkla ansvarsområde” att sätta upp ljusslingan. Varje år. Sen fick jag o brorsan fria händer att sätta upp vad vi ville. Kan ha hänt att jag bestämde lite över vad brorsan fick sätta upp och vad han inte fick sätta upp.

När jag själv blev mamma för drygt 21 år sedan kändes det oerhört viktigt för mig att börja hitta egna rutiner i min lilla familj. Jag ville ge mina barn minnen och traditioner att själva kunna se tillbaka på och eventuellt kanske vilja föra vidare till sig och sitt.

Det har varit jättehärligt att försökt ha gett killarna en så skön känsla som möjligt inför jultiden. De har visat intresse och det har varit viktigt även för dem. Vi har verkligen gjort det tillsammans.

Men det händer nåt när åren går och ungarna blir stora. Märkligt det där.

Plötsligt en dag står jag här helt själv med en stor jäkla jullåda uppburen från förrådet. Min entusiasm och min myskänsla når på nåt sätt inte riktgt ända fram längre, känns det som.

En vänder visst ryggen till. Skyller på frukost.

En tar istället fram telefonen.

En sätter sig i soffan med armarna i kors.

Jag sätter på lite julmusik i mina försök att öka lite stämning och få alla att kanske börja känna feeling. Det går sådär.

Jag vet ju att granen är inne en smula tidigare än vad vi brukar, men det är för att den ska ut med barren före senast den 20 december.

Den rimligaste frågan när man bara ska ha gran några dagar innan jul är ju varför vi ska ha en gran över huvud taget det här året. Och den frågan har ju såklart ställts även här hemma.

Klart vi ska ha gran, brorsan ska allt få åka och hugga vår gran också, svarade maken på den frågan. 😂😂

Så klart. Ni som förstår – ni förstår.

Förra året såg granhuggardagen ut så här. Klicka här Då var det vår tur att leverera gran till hela makens sida av familjen.

Årets gran blev iallafall väldigt fin. Mycket bra val av sonen som märkte ut den redan i somras så att hans farbror lätt kunde hitta den i går bland alla andra granar på farfars gård.

All kärlek ❤

Åh herregud! Har knappt några ord egentligen. Men behöver få skriva av mig ändå.

För första gången delas fotbollens absolut finaste pris ut till en kvinnlig fotbollsspelare, Ada Hegerberg.

På fotbollens mest prestigefyllda scen, på fotbollens absolut finaste gala står äntligen en kvinna och tar emot priset som världens bästa spelare. På tiden, kan man iochförsig också tänka. Männen har fått det här priser sen 1956.

Då anser en DJ som finns på scenen att det lämpar sig väldigt väl med en enormt genomtänkt fråga till Ada som står där i all sin lycka, och han väljer alltså att ge denna fantastiska 23 åring frågan: Can you twerk?

Men Va???? Va??? Vänta lite nu….

I hennes stora stund, kanske hennes största stund i livet, får hon alltså frågan om hon inte kan vända rumpan till mot publiken, böja sig lite framåt och sen vicka lita snitsigt med stjärten??

Va??? Va???

Hur kan det vara så jäkla svårt att bara ge kvinnor den respekt de verkligen förtjänar??

Jag förstår inte!!

Jag förstår verkligen inte.

Den manliga vinnaren Luka Modric fick inte samma fråga kan tilläggas.

Min morfar var starkare än alla andras morfäder. Ever. Alla kategorier. Som jag såg upp till honom.

Tänk när han flexade biceps, satte tummen mot munnen och började att blåsa upp sin muskel. Otroligt! Alltså, jag hade ju aldrig sett nåt starkare. 💪🏻💪🏻

Mina egna ungar har ju genomskådat sin morsa för länge sen. Det tog inte många år innan de hade avslöjat mig. Skittråkigt.

Men jag har ju mina barn på jobbet. Som tur är.

Deras ögon när jag idag på samlingen satte tummen mot munnen och började blåsa upp mina muskler är heeelt oslagbart.

– Waooow Ingela, det där är verkligen häftigt! Vad du kan! Du kan säkert lyfta hela förskolan!

Imponeringen.

Älskar att de går hem en fredagkväll till sin mamma o pappa säger att vet ni, Ingela är världens starkaste 😂

All kärlek ❤️

Jag vet en liten pojke som bara kunde äta ljus mat när han var liten.

Tex lätt stekta, ljusa pannkakor. Rostisar som endast varit i rosten en kort, kort stund för att få rätt färg. Försiktigt stekta falukorvar.

När jag frågade pojken varför han inte kunde äta mörk mat så svarade han enkelt:

Hur kan ni göra det?

Exakt!

Precis så enkelt är det. Vem bestämmer vad som är normalt? Eller inte normalt? Rätt eller fel? Bättre eller sämre?

All kärlek ❤️

Jag brukar alltid använda mig av självscanningen på Ica Maxi när jag handlar.

Ikväll efter en kurs struntade jag av nån anledning i det och knallade rakt in i affären utan sån där ”skjutare”. Grabbade tag i en varukorg under armen och la ner det jag skulle ha.

Nu fick jag ställa mig i en sk vanlig kassakö och valde en där det stod fler människor, men enbart med få saker i varsin liten korg. Kön gick sakta framåt när en man i 30 års åldern snart var framme och då plötsligt vände sig till till en kvinna med två barn och en jääättevagn med varor i kön bredvid. Hon drog över vagn och två ungar till vår kö och det blev genast oro i ledet.

Kvinnan framför mig, men bakom mannen, sa konstaterande – jag trodde hon stod i den kön! Varpå mannen svarade – nu står hon i den här kön!

Jag passade på att byta kö och det bestämde sig även den frågande kvinnan för. Vilket medförde att hon nu plötsligt hamnade bakom mig. Kändes ju jättekonstigt.

Jag erbjöd henne att ställa sig framför mig istället. Hon slog en blick på sin klocka och sa med ett leende- Nej, det behöver jag inte. Men tack ändå.

Vi båda två tittade sedan, som på en given outtalad signal, på mannen och kvinnan i den andra kön utan att vika undan med våra blickar. De blev illröda i ansiktet. Jag tittade även på deras två små flickor och tänkte att de just nu lyckligtvis inte hade en endaste aning om vad som försiggick. De frågade sin köfuskande pappa om de inte kunde äta på restaurang sen. Och det kunde de, sa pappan. Som för att släta över att han skulle kunna känna sig som en köfuskare.

Mannen framför mig i min nya kö la upp alla sina varor på bandet. Kassörskan jobbade på och eftersom han efter ett tag började packa ner sina varor i kassar tog jag för givet att han var klar. Så jag gick helt enkelt fram och blippade mitt icakort.

Det visade sig att han inte alls var klar! Han hade två paket knäcke kvar på bandet. Hahaha! Snacka hjärnsläpp! Jag var på väg att betala hans varor. Kassörskan förstod att vi inte tillhörde varandra och visste inte riktigt hur hon skulle lösa det här. Jag bad mannen om ursäkt och frågade om han kanske tyckte det här var en jättebra idé av mig egentligen. Men han svarade inte. Jag bad om ursäkt en gång till. Men fick inget svar den här fången heller. Han kanske inte var upplagd för skämt, kände jag. Han kanske var lite stressad. Eller nåt.

Kassörskan visste först inte hur hon skulle göra, men löste situationen efter att ha pratat med sin kollega som just höll på med köfuskaren. Och jag betalade till slut sen mina egna varor. Sa till min kassörska att vad bra, nu vet du ju exakt hur du ska göra nästa gång det här händer ( som om det skulle hända ofta- att nån har så jäkla bråttom och blippar åt den före 😂 ). Precis, sa hon och skrattade. Man lär sig nya saker varje dag.

När jag packade mina kassar stod mannen fortfarande kvar och packade sina. Hans fru satt i en rullstol bredvid honom.

Då såg jag plötslig att de två började teckna åt varandra. Och förstod genast att han inte hade hört nånting om vad som precis hade hänt. Helt ovetande om att en helt okänd kvinna just hade varit i stånd att betala hans grejer.

Ja, herregud! Tror jag ska hålla mig till självscanningen hädanefter.

All kärlek ❤️

Asså – alla ni underbara människor! Som ställer upp med tid och energi för att alla barn ska ha nåt vettigt att syssla med på sin fritid. Ni är banne mig vardagshjältarnas vardagshjältar! Tack för att ni finns! Utan er stannar föreningssverige.

Andra människor kan nog inte ens i sin vildaste fantasi förstå hur mycket tid i anspråk det tar att vara ledare, tränare eller varför inte en resursgrupp i nån form, i en helt vanlig ideell förening.

När jag var liten var mina föräldrar med och startade scoutkåren i Täby Kyrkby tillsammans med andra föräldrar. De tog av sin egen tid och tiden tillsammans med sin familj, för att jag o många andra barn och ungdomar skulle få möjligheten att lära oss att klä oss rätt, packa rätt, åka på hajk och helt enkelt ta hand om oss skälva. Jag var med i kåren några år innan fotbollen tog över mitt intresse helt.

Mamma och pappa fortsatte med kåren och jag la min tid på min moderförening IK Frej. Älskade verkligen den tiden! Var med på varje träning. Slet och kämpade. Alla träningar var absolut inte världsakul, men ju äldre jag blev, desto mer blev liksom känslan med laget så himla skön och väldigt viktig. Som jag cyklade! Det var ingen som körde mig de kilometrarna till Vikingavallen. På planen väntade andra engagerade vuxna. Som tog av sin egen tid. För att jag och många andra skulle få spela fotboll.

I mitt liv som vuxen och framförallt som förälder till två aktiva söner har detta med föreningsliv åter varit aktuellt. De har provat på både hockey, pingis, innebandy och golf. Och så fotboll så klart. Jag har älskat även detta. Som förälder. Att vara delaktig i ett sammanhang. En lagkänsla. Och en känsla av samhörighet med andra.

I alla dessa föreningar har det funnits vuxna som varje vecka har stått och tagit emot alla dessa glada och förväntansfulla ungar som har längtat efter sina träningar eller träffar.

Jag är även gift med en av alla dessa engagerade föräldrar. Som trots jobb och andra åtaganden har tagit av sin tid, varit en av de vuxna som tagit emot killarna i BK Ljungsbro P-97 under flera års tid. Han älskade det! Tiden med grabbarna. Lärde känna dem. En samhörighet få förunnat. Och det är det som gör det så värt det!

Jag vill med det här inlägget verkligen hylla alla er föräldrar, samt alla er vuxna utan barn, som ställer upp på egen egen fritid för att just eran unge och alla andras ungar ska ha aktiviteter att kunna hålla på med.

Jag vet hur många timmar i veckan det tar att planera en träning, boka domare, boka plan och motståndare. Jag vet hur mycket energi det tar att kalla spelare till match, få återbud och jaga vidare. Jag vet hur många samtal det behövs med föräldrar som undrar om deras barn kan spela match ”om han hade feber igår” eller stå oändliga timmar i tvättstugan med smutsiga matchställ och sen para ihop tusentals par strumpor. Jag vet hur många timmar i kiosken man får ställa upp när det plötsligt dyker upp ett återbud från en familj som skulle ha stått i kiosken, enligt det schema som man tidigare har slitit sitt hår med att få ihop. Jag vet hur tufft det är att få ihop tillräckligt med bilar för att köra till bortamatcher och jag kan med all säkerhet berätta att åka på cuper är hur kul som helst men det krävs att ledare och dennes familj är villiga att ta av deras egen tid tillsammans. För att andra barn ska kunna få åka iväg på kanske sitt livs äventyr. Underbart!

Alla ni vardagshjältar är sååå viktiga! Var och en på sitt sätt. Ni som ställer upp. Ni som ger av er tid. För er egen och framförallt andras barn, samt ungdomar och även för seniorer.

Utan er stannar Sverige!

All kärlek!

Eller så kan man vända på meningen.

Hur är det att leva med en bromskloss när det enda man vill är att hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

Hur gör man då?

Den kombon är inte direkt världslätt att lösa. Ingen kombo är kanske i och för sig lätt att lösa. I andra kombinationer uppstår såklart andra utmaningar att gå igenom.

Jag kan bara berätta hur det har varit för mig.

I början av vårt förhållande försökte jag verkligen hålla samma tempo som min kille. Det gjorde jag. För det hände saker hela tiden. Livet var fullt av idéer och händelser. Det var roligt.

Sen kom liksom livet i fatt mig på nåt vis. Jag orkade inte längre. Hur jag än försökte hänga med i tempot, dessutom med två små barn som hade anslutit, så lurade jag bara mig själv alltmer. Jag började tvivla på mig själv, fundera över vad det var för fel på mig som faktiskt inte höll måttet. Jag hade liksom min mans sätt att vara som en måttstock på hur mitt eget liv skulle se ut. Och jag fixade verkligen inte det.

Jag tystnade. Slutade komma med egna idéer och förslag. För det var som om ingen idé, det kom alltid andra idéer. Som gick ännu lite fortare. Lite snabbare. Jag orkade inte ens argumentera emot. Och helt ärligt hann jag sällan komma med idéer för det sprutade idéer och argument från annat håll iallafall. Jag hängde mest med.

Det hände att jag kände mig som en bromskloss i min mans liv. En rätt så ödesdiger känsla egentligen.

Vem vill leva med en tråkig bromskloss? Och vem orkar leva med en duracellkanin som aldrig laddas ur?

Det tog en liten stund, men efter ett tag insåg jag att det faktiskt inte alls var fel på mig. Inte ett dugg! Herregud, vad var det för tokig tanke och känsla egentligen?

Jag hade efter mycket träning med mig själv till slut ”hittat hem”. Hem till mitt innersta jag. Det tog ett tag, och jag kämpar fortfarande med det. För min enormt starka egenskap att kunna anpassa mig i alla miljöer hade gjort att jag nästan hade glömt mig själv mitt i allt anpassande. Vad gillade jag? Vad tyckte jag om? Vad ville jag? Vad ville jag egentligen inte? Varför hade jag satt min mans tempo som en måttstock på mitt liv?

Det är inget fel på mig. Och det är självklart inget fel på min man heller. Det finns inget rätt eller fel. Ingen av oss är bättre eller sämre än den andra. Vi är bara olika. Och det är helt ok. Och när vi båda två kom fram till detta så blev hela livet oerhört mycket enklare.

Jag ska självklart kunna sitta i soffan under en filt och se två filmer på raken. Bara för att jag vill. Utan att känna dåligt samvete för att jag borde ha gjort nåt annat. Utan något som helst prestationskrav från mig själv eller nån annan. Det är rent av livsviktigt för mig att tex få läsa en bok. Eller att få skriva.

Maken behöver känna att han är värd sin vila/återhämtning. Han mår bra av att prestera. Prestationsdriven ut i fingerspetsarna. Hittar lätt ett tävlingsmoment i varje situation. Och det är viktigt för honom.

Jaha.

Varför har jag nu skrivit ner hela det här långa, ganska så privata inlägget då, undrar man ju kanske? Jo för att jag känner sååå mycket för det här. Jag brinner verkligen för förståelsen för varandra. Vikten av att försöka förstå att alla människor är olika. Ingen kan ta sig rätten att bestämma vad som är rätt eller vad som är fel. Det är så otroligt lätt att döma. Men det är viktigt att komma ihåg att det alltid finns skäl till varför en människa är som den är. Och jag tror benhårt på att alla gör sitt bästa utifrån sin egen förmåga.

Sen får man helt enkelt ta ett beslut om man gillar att leva med varandras olikheter eller inte. Det är upp till var och en. Men man kan aldrig ändra på en annan människa. Man kan endast ändra på sig själv.

Förståelsen för varandras olikheter är A och O. Och för att över huvud taget ha kommit dit vi är idag har det krävts kommunikation. Diskussioner och samtal. Ingenting har kommit gratis. Samt en stark vilja.

Och så en hel del kärlek så klart! Eller en massa kärlek faktiskt!

❤️

Asså det här att barnen verkligen har fått välja själva. Såklart att de har. De har inte alls blivit inprogrammerade. På nåt sätt. Helt egna val och åsikter faktiskt. Det har ändå känts rätt viktigt på nåt vis.

När min make var på Berns den där lördagen i december för hundra år sedan och träffade sin blivande fru, så hade han och hans kompisar redan innan bestämt att gå på hockey på söndagkvällen innan de skulle tillbaka till Linköping igen.

En match mellan AIK och Rögle på Hovet.

Han hade ju fått mitt nummer under lördagkvällen och jag satt väl där vid telefonen på söndagen och typ väntade, sådär som man gjorde på den tiden. Och han ringde ju såklart. För han var ju en hygglig prick den här mannen.

Under det där samtalet så frågade han om jag hade lust att hänga med på matchen. Och det ville jag ju. För vi ville ses helt enkelt. Vad makens kompisar ansåg om just det här beslutet är en smula dolt i dunkel än idag faktiskt.

Min pappa körde in mig till Hovet och även om makens vänner kanske inte var stormförtjusta över att en brud hängde med på deras grabbaktivitet, så var iallafall pappa full av beundran över att hans dotter valde en hockeymatch som första daten.

Ja, vi blev ju ihop kan man säga och det var ju kul. Att vara hans tjej Ingela lät riktigt fint.

Efter ett år blev jag gravid och efter ytterligare nio månader föddes vår underbare Adam.

Efter ett och tre månader blev jag gravid igen. Och efter nio månader till föddes ännu en underbar pojke till världen. Vår finfina Calle.

Va, undrade på riktigt en del av makens vänner. Heter inte killen Kalle?

Det hade ju varit rätt coolt ändå. Välja fru med rätt begynnelsebokstav och sen sina barns namn med de rätta begynnelsebokstäverna.

All kärlek ❤️

Sitter här i soffan. På landet. Brasan sprakar med sin sköna doft och sitt hemtrevliga ljud. Min man står i köket. Skär upp lite ost. Jag smygtittar på honom från där jag sitter. Det bränner en smula under ögonlocken.

Tänker. Känner. Vad mycket vi har gått igenom. Han och jag. Under våra 22 år tillsammans har vi hunnit med en hel del. Kan man säga. Glädje. Skratt. Ilska. Lycka. Tårar. Sorg. Flyt. Oflyt. Stress. Uttråkenhet. Besvikenhet. Förväntan. Spänning. Livet helt enkelt. Listan kan göras oändlig.

Vi har lärt oss mycket. Om varandra. Genom varandra. Framförallt tillsammans och genom våra underbara barn.

Var på Ica maxi tidigare idag. Lönelördag. Massor av småbarnsfamiljer. Med sina små fina bebisar i kundvagnarna. Och jag kände ända inifrån hjärtat – var rädda om er, ta vara på tiden, lär känna ditt barn – låt ditt barn lära känna dig – hoppas att ni alla föräldrar förstår och lär er att alla barn beter sig bra, om de kan. Gör de inte det, är det ditt ansvar som vuxen att ta reda på varför. Och handla därefter.

Maken och jag har lärt oss den hårda vägen. Som många andra. Vi har lärt oss att när ett barn uppvisar någon form av frustration så har vi missat nåt. En frustration som inte blir lyssnad på, eller blir sedd och bekräftad övergår rätt fort till att bli en bubblande vulkan av känslor. Som barnet/människan har svårt att härbärgera och hantera. Till slut brister det. I form av vad som helst. Oftast som aggression. Mot sig själv eller andra. Det är alldeles för lätt att lägga allt ansvar på det lilla barnet….och kalla det för problembeteende…..när det i själva verket är vi vuxna som gör barnets beteende till ett problem. Det är ju istället nu vi vuxna behöver vara just vuxna, och tänka. Hur kan jag hjälpa? Vilken hjälp behövs? Vad ser jag för mönster? Och det svåraste av allt, se på sig själv, vad bidrar jag med? Hur kan jag som förälder förändra mitt eget förhållningssätt för att stötta och hjälpa mitt eget barn?

På en studiedag för några år sedan, arbetade mitt arbetslag på jobbet fram en sk Barnsyn. En Barnsyn, som för övrigt även kan kallas för Människosyn för i grund och botten handlar det om hur vi ser på människan, inte bara barnet. Vi/jag tror stenhårt på att varje barn/människa gör sitt bästa utifrån sin egen förmåga. Stenhårt. Vår Människosyn handlar bl.a. just om att försöka förstå vad som står bakom varje barns beteende. Både kortsiktigt och långsiktigt. Vilket betyder att varje barn behöver ett individuellt bemötande från oss vuxna. Alla barn behandlas således olika efter dess eget behov.

Förra veckan hade vi ett föräldrarmöte. Ett föräldrarmöte där vi återigen poängterade vår Barnsyn. Ett dokument vi håller levande och som styr hela vårt synsätt oavsett alla styrdokument och mål vi behöver jobba efter. Barnsynen är helt grundläggande.

Och jag sa till föräldrarna på vår förskola, att vi kan vara hur många vettiga vuxna som helst runt deras barn ( och pekade leende på oss pedagoger ), men att det är de som föräldrar som är de allra, allra viktigaste. Deras anknytning är A och O. Det är de som föräldrar som är de absolut viktigaste för sina barn. Vi på förskolan är enbart ett schysst komplement. Tillsammans kan vi självklart hjälpas åt – men det är föräldrarna som är viktigast.

Och det var det jag tänkte på idag, när jag vandrade runt bland mjölk och färska räkor på Ica och alla stressade småbarnsfamiljer – att det är ni som är viktigast. Ta vara på det! Låt ingen annan nånsin få er att tro nåt annat. Ni kan!

Och det är det jag tänker på när jag nu tittar på min man. När han står där vid bänken och skär upp ost till oss två.

Vi har gått igenom en hel del genom åren. Tacksam över att han fortfarande står vid min sida.

All kärlek ❤️