Life of Ingela

Min mamma. Hon är inte som alla andra mammor. För hon är just min mamma. Och jag vet. Hon finns alltid där för mig. Oavsett. Alltid.

Hon är den som när min förstfödde son fyllde ett år – grattade mig. Som en symbol för tacksamheten över att hennes barnbarn just hade fått mig som mamma. Alltså. Tårarna rinner nerför mina kinder. Min mamma.

Just nu vet jag att hon tycker att livet är en smula tråkigt – tack vare denna som det känns oändliga covid-19. Plötsligt tillhör hon riskgrupp, och med ens känner hon sig åsidosatt och begränsad – som 70 plus.

Att plötsligt inte få bestämma själv hur man efter 70 år ska leva sitt liv – är en utmaning. Men jag vet att hon är en kämpe. Som har rest och upplevt nästan hela världen.

Och jag bara älskar hur hon efter nutidens rekommendationer ändå hittar lösningar för att få uppleva en meningsfull vardag. Hon gör det så bra och jag är så stolt över henne.

Mamma – jag älskar dig ❤️

All kärlek ❤️

Vår Hjulle har varit förvirrad under en tid. Han har dragits mot grannen och har med alla medel försökt ta sig genom häcken för att liksom nå sitt mål. Där borta på andra sidan.

Han behövde lite kärlek helt enkelt, tänkte vi.

Så i helgen har vi tagit hand om honom och gett honom lite omtanke. Klappat, burit, fixat med hans kabel (!?), fyllt på jord i håligheter och uppdaterat hans mjukvara.

Och det räckte! Nu vill han vara med oss igen! Och vår gräsmatta.

Tänk vad kärlek och omtanke betyder!

Så viktigt det är med kärlek och omtanke för att känna och förstå att grannens gräs inte alltid är grönare. Eller härligare att klippa!

All kärlek ❤️

Mina år i livet har inte gått obemärkt förbi. Jag är den jag är, präglad av min uppväxt och av mina egna val och mina egna beslut.

Jag har gått på smällar. Och jag har försökt att lära av dem. Lärdomarna är ibland ganska så smidiga att ta till mig. Andra är en smula tuffare och då krävs det en hel del jobb för att få dem att landa bra i hjärtat. Och dessutom sedan kunna hantera och agera annorlunda nästa gång. Jag måste erkänna att ibland är det till och med jäkligt jobbigt när insikten i vad jag behöver jobba med kommer upp i dagen.

Det finns alltid skäl till varför en människa beter sig som den gör. Att känna sig själv är början till all visdom, har jag läst nånstans.

Lärdomar om mig själv kan dyka upp när jag som minst anar det. Lärdomar om andra likaså.

Jag är en som ofta i mitt liv fått höra ”det är bara du som är så känslig” eller ”om du inte var så känslig”, så skulle enligt andra både mitt och andras liv bli så mycket enklare. Men det kanske inte är jag som är känslig? Det kanske bara är så enkelt att andra har svårt att hantera det? Och är okänsliga?

Och mitt i allt behöver man faktiskt också en kopp kaffe. Lite då och då. Och när man sitter i nästan bara mässingen i solen, och känner att det liksom rör sig på smalbenen. Då försöker man vifta bort det lite lätt. Men inser att det bara är vinterpälsen som fladdrar i vinden. Alla dessa lärdomar. Mer fladder åt folket!

Och så en ljuvlig tur till Västervik. Med behörigt avstånd till andra.

Att vi levt tillsammans längre än vad vi levt utan varandra är ju helt otroligt egentligen. Och fortfarande lär vi oss.

Och så står man här. Lyfter blicken. Och ser över det som inte syns. Men som ändå känns. Och som det känns. Ända in i märg och ben. In i varenda liten cell. Det är en annorlunda tid. Och jag känner.

All kärlek ❤️

Ett hål i själen. Ett uttryck som gått varm under den här helgen. Så att säga.

Så himla jobbigt det är att känna det. Att man har ett hål i själen. Ett hål som gräver sin plats djupare och djupare in i det allra innersta som finns inom en.

Det där hålet känns ju olika beroende på vem man pratar med så klart. Men faktiskt tror jag att vi alla nånstans bär på någon form av ett hål. I själen. Sedan är det ens eget jäkla ansvar att göra nåt åt det där utrymmet. Som skaver sådär in i norden. Ibland skaver det mer. Ibland lite mindre. Men ansvaret är alltid ens eget.

Att göra något. Utan att skada någon annan.

För det första behöver man ju erkänna för sig själv att det finns. Det där hålet. Tomrummet. Som behöver fyllas. Bli medveten. För utan medvetenheten kan man inte göra nåt åt det.

Ibland kan det dock kännas som om hålet kanske har blivit överfullt. Överfullt med för mycket av allt. Det bubblar och det pyser. Och plötsligt en dag känner man att det kokar över. Vad man gör av det då är också ens eget ansvar.

Att ta modet till sig att bli medveten. Det är en resa i sig. Våga se det tuffa och jobbiga rakt i vitögat. Det är verkligen inget man gör på en fikarast. Eller över en natt. Men många gånger är det rent livsviktigt. För att må bättre. Bli medveten om hur ens eget beteende påverkar både en själv och sin omgivning.

Det är så jäkla lätt att skylla ifrån sig och lägga ansvaret i Nån annans knä. Slippa ta eget ansvar. Bara dumpa det. ”Om alla andra inte var så dumma i huvudet så skulle jag inte bete mig så här.” Och sen fortsätta låta det där hålet i själen växa.

Men man är ju alltid 100% ansvarig för sina egna handlingar och sitt eget beteende. Vare sig man vill det eller inte. Och att ta eget ansvar betyder inte att allt handlar om en själv.

Bort från självförnekelsens mörka botten. Upp i ljuset med det man behöver ta tag i. Skitläskigt många gånger. Rädslan. Osäkerheten. Vad kommer hända nu? Det enda man känner sig trygg i är kanske just i det jobbiga. För man vet inget annat. Man vet inte hur man gör.

Förändring tar tid. Att bli medveten om sig själv kräver insikt och reflektion. Samt en hel drös med empati. Ibland behöver man lite hjälp på traven. Be om den då. Det är det bästa man kan göra. Det är styrka. Att be om hjälp. Ensam är inte särskilt stark när hålet känns som störst.

När man äntligen har börjat se och förstå – så finns det en hel del hos en själv som behöver tid, ro och rum för att läka.

Och när läkningen väl har börjat finns det inga gränser. Ringarna på vattnet blir bara större och större. Förståelsen för sig själv ökar. Förståelsen över varför man kanske alltid hamnar i samma situationer ökar. Känslan i att faktiskt känna kontrollen över sitt eget liv ökar.

Det där hålet kanske aldrig försvinner. Men chansen att lära sig att hantera det som händer inom en, och runt omkring, växer för varje sekund som går.

Utan att skada någon annan.

All kärlek ❤️

Vi har införskaffat oss en Muurika. Innan användning ska en sån visst förberedas en smula. Hettas upp och oljas. Ungefär 10 gånger. Muurikan ska ändra sin färg. Från grå till svart. Skapligt tålamodskrävande.

När hela den proceduren var avklarad – när förändringen hade skett – så började själva matlagningen. Och det blev oerhört gott! Den här kommer vi att använda mycket känner jag redan nu.

Samtidigt som vi höll på med det här blev jag påmind av svärmor om när vi i hela Hörvet firades hennes 60 årsdag, då lagade vi mat över öppen eld på just en Muurika. Dessutom i ösregn.

Plötsligt slog det mig – att om endast 11 år fyller jag 60. Va? Hur är det ens möjligt? Jösses….det känns inte riktigt verkligt faktiskt. Det känns inte som det. Det känns så väldigt…. långt borta. Och det är det ju. Men tänker jag 11 år bakåt, så har tiden gått fruktansvärt fort. Fram tills dags datum. Och tiden framåt lär ju inte gå långsammare. Om man säger så.

Jag som känner mig så fantastiskt ung fortfarande. Och det är väl det som är det viktigaste. Egentligen. Hur man känner sig. Och hur man mår.

I maj 2020 känns det ändå en smula tufft. Livet. Världen är i förändring. Jag är i förändring. Och det känns. Det känns i hela mitt system. I varenda liten cell. Livet är inte som det har varit. Och det kommer med all sannolikhet inte bli det heller. Förändring. Både på medvetna plan och omedvetna plan. Hur ska man ens kunna hantera allt det som händer? Både inombords och utombords.

Jo. Man kan till exempel gå och lägga sig mitt på en brygga. Och varför inte somna. Rakt upp och ner. Inga konstigheter. Det behöver man ibland. Få sova på en brygga. Det gör en gott.

Annars kan sinnesrobönen komma väl till pass. Den är med mig 24/7 sen 20 år tillbaka. Och den ligger mig mycket varmt om hjärtat sen dess.

Kärlek. Acceptans. Tillit. ❤️

Min förstfödda låg i magen. Hade aldrig varit med om känslan tidigare. Allt var nytt, spännande och otroligt overkligt.

Magen växte. Första sparken. Otrolig känsla. Att ha ett litet, litet foster i magen som kunde göra sig märkbar genom att röra vid min kropp. Från insidan. Helt surrealistiskt. När sparkarna blev ännu kraftigare och det verkligen syntes utanpå. Så coolt.

Jag var på väg på att bli mamma.

Jag började gå på regelbundna kontroller. På mödravården. Lyssna på fostrets hjärtljud. Kolla äggvita i urinen osv. Efter ett par månader under en sån här rutinkontroll, visade det sig att hjärtljudet var lite lågt. Så för säkerhets skull blev jag uppskickad till sjukhuset för en noggrannare check.

På salen uppe på US fick jag lägga mig på britsen. På med ett bälte över magen kopplad till en monitor vars skärm visade hur hjärtljudet gick. En CTG – kurva helt enkelt. Jag låg och stirrade in i den där skärmen hela tiden. Barnmorskan kom in efter 30 minuter och konstaterade att allt var bra.

Såna här vändor upp till US blev det ganska många gånger för mig o maken den sista perioden av graviditeten. En liten oro som gnagde inför varje besök på mödravården.

I vecka 39 hände det igen. Med en vecka kvar till beräknad förlossning fick vi återigen göra samma vända. Men den här gången var jag så less på att stirra in i den där jäkla skärmen så jag bad maken vända på monitorn. Så skärmen var åt dörren till. Vi stängde även av ljudet den här gången.

Efter en stund kom barnmorskan in. Eftersom vi hade vänt på monitorn var skärmen det första hon såg när hon öppnade dörren. Efter en snabb blick på hjärtljudsvågorna rusade hon fram till britsen – med monitorn i ena handen – och tog tag i min mage med andra. Sen ruskade hon så hårt hon kunde på hela magen – med blicken stadigt fäst på bilden.

Det var tur, sa hon till slut en smula andfått. Jag fick den reaktionen jag ville. Annars hade det blivit akut snitt.

Va? Vad var det som just hände?? Oron. Panikkänslan. Allt gick så himla fort. Vi gick därifrån med en remiss om ett återbesök veckan efter. För att göra ett grundligt ultraljud av hela magen.

När jag en vecka senare låg på en annan brits uppe på förlossningen för att vara med om denna stora undersökning var jag ganska så matt och ganska så orolig. Och jag kände mig så väldigt liten. 26 år ung och nu var det meningen att jag skulle vara vuxen den här situationen.

Precis då. Precis då öppnades en av dörrarna och ett välkänt ansikte dök upp. Barnmorskan Kajsa. Hon klev in i rummet med hela sig, la sin varma, trygga hand på mitt ben och sa:

Jag vet att vad ni har gått igenom. Jag vill att ni ska veta att jag finns här. Jag tänker på er!

Då kom tårarna. Och genom tårarna byggde jag upp min egen styrka. Det här skulle jag fixa!

Undersökningen gick bra. Och fem dagar över tiden var jag åter på förlossningen. Denna gång på väg att föda mitt första barn.

Min trygghet Kajsa hade sitt skift även detta dygn. Och hon var med mig under flera timmar. Tillsammans med hennes kollega Helen, eller om det var Helena, stöttade de och vägledde de mig genom smärtan och krystningarna.

Och efter ett dygns kämpande var vi klara!

Vi skickade ett tack- kort till Kajsa o hennes kolleger efteråt. Utan dem hade jag aldrig klarat av den här uppgiften. Utan deras lugn, deras trygghet, deras sätt att prata med mig, och självklart deras enorma kunskap hade jag inte fixat det dygnet.

När jag två år, nästan exakt faktiskt, senare låg på samma förlossning hängde vårt tack- kort ännu kvar på samma vägg.

Stort tack återigen till Kajsa och dina bästa kolleger. Ni är bäst!

All kärlek ❤️

För ett på veckor sedan fick jag ett meddelande på messenger. Jag såg att vi var många som hade fått samma meddelande. Det var från en av grannarna på gatan. Han frågade om det var nån av oss alla som var intresserade av att hoppa upp ur soffan på tisdagkvällen den kommande veckan. Hans tanke var nämligen att vi tillsammans skulle utnyttja den väldigt fina skogen vi har med stigar och bergsknallar runt vårt område för att träna ihop.

Nu för tiden när man kanske tänker lite extra på var och hur man tränar, var man befinner sig och hur man agerar var ju detta klockrent. En av de bättre alternativen, kände jag helt spontant. Skogsträning med grannarna. Kan ju egentligen inte bli så mycket trevligare.

Vi var många som svarade positivt på hans förslag. Och kl 18 den där tisdagen anlände ca 20 personer för vår första träning tillsammans. Grannar i sina bästa år. Allt från 20 åringar till 60 åringar. Men hur underbart?

Grannen hade förberett en löpslinga åt oss och hade redan utsett en plats uppe på en platå bland träden, där vi skulle kunna köra styrka. Allt skulle ske med en självklar distans mellan alla deltagare.

Ett väldigt härligt initiativ! Så himla roligt det var! Fantastiskt att kunna göra det här tillsammans. På sina egna villkor. En del sprang. En del promenerade. En del sprang två varv. Sen gemensam styrka bland barr och kottar på marken. Efteråt tog vi beslut om att träffas nästa tisdag igen. Sagt och gjort.

Sen dess har vi träffats kl 18 på tisdagarna. Med olika individer som har hållit i styrkan. Riktigt roligt! Ena tisdagen tex fys från skidåkare. En annan tisdag fys från tex pigga hockeybröder.

Och så en dag visade det sig att en reporter på SVT/öst med projekt ”En annorlunda vardag” fick nys om våra träffar i skogen. Han blev nyfiken på vår gemenskap så här i Corona tider. Och igår kväll var han således på plats med hela sin utrustning för att börja dokumentera.

En dryg timmes jobb i skogen för honom samt ett par timmars jobb på kontoret blev denna lilla film på en minut som går att se Klicka här 📽 @jeppe.gustafsson

Med detta lilla inlägg vill jag egentligen bara säga – ut med er! Ta med era grannar och ge er ut för en gemensam trivsam träning. Man kanske inte känner alla. Men det gör absolut ingenting! Man passar ju på att lära känna varandra. Man kanske inte har en skog heller. Men det gör ingenting det heller. Ni hittar en annan alternativ plats. Som passar just hos er. Perfekt!

Som en bonus går man sen hem med ett gött leende och med en känsla av att träningsvärken är på väg som ett brev på posten. Träningsvärken kommer iochförsig kanske en aning snabbare än vad brevet skulle göra.

Kör så det ryker!

All kärlek ❤️

Du är Stor, stark och modig.

Stor som i att ha ett tryggt och varmt och kärleksfullt hjärta. Oavsett.

Stark som i att ha styrka nog att stå upp för den du är. Fast det är jobbigt.

Modig som i att våga – fast du är livrädd.

Livet. Oerhört tufft ibland. När mina söner var små och kom hem från skolan och hade haft det jobbigt, hade vi som ett eget, heligt mantra som jag av hela mitt hjärta försökte pumpa in i grabbarna. Du är stor, du är stark och du är modig!

Du är stor som i att försöker ”bry ifrån” om de eller det som gjorde/gör din vardag så väldigt jobbig – du har styrka nog som gör att du tar din absoluta rättmätiga plats här i världen – du är modig nog som vågar, fast du är livrädd.

Mantrat lever kvar än idag. Fortfarande händer det att jag tex sätter upp lappar på deras garderober. Än idag händer det att jag tex lägger lappar i deras skor. Än idag är just stor,stark och modig ett mantra som är högst angeläget – när världen är precis helt upp och nervänd och verkligheten absolut inte ser ut som den gjorde igår.

Säg till dig själv – jag är stor, jag är stark, jag är modig. Hur liten du för tillfället än känner dig.

Jag försöker också att vara stor, stark och modig. Hela tiden. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Men. Det är verkligen inte alls särskilt lätt. Jag kämpar på. Jag också.

Jag försöker verkligen att ha ett öppet, stort och kärleksfullt hjärta. Oavsett. Jag försöker verkligen känna styrkan i att jag har lika stor rätt till min plats här på jorden som alla andra. Jag är självklart livrädd ibland, men med darriga ben och med ett hårt, slående hjärta försöker jag slänga mig ut ändå. Eller, slänga och slänga förresten. Ibland kanske jag bara tar ett litet steg i taget. Det kan vara tufft. Det kan vara pirrigt. Det kan vara skitjobbigt. Modigheten sitter i att iallafall våga- fast jag är livrädd.

Vetskapen i att om jag inte gör det för mig själv. Vem gör det annars?

All kärlek ❤️

Jaha. Då har Jesus dött uppspikad på korset. Och idag har han återuppstått. Så sägs det. Kanske att det är så. Kanske inte. Det finns väl ingen som med säkerhet kan säga ATT det verkligen har hänt – då för 2020 år sedan. Men det är ju ingen som med säkerhet kan säga att det inte har hänt heller. Allt hänger helt enkelt på vad man väljer att tro på. Vad som känns bäst för en själv.

Men oavsett vad vi väljer att tro på – så är det tack vare just den eventuella händelsen på korset och några dagar senare, som vi firar påskens högtid. För kristna, den största av alla högtider.

Det är också en högtid som brukar firas med vänner och/eller familj, nära och kära. Med massor av god mat och skönt umgänge. Kanske till och med att man är ledig i flera dagar.

Dock inte i år. Inte påsken 2020. Det blev en annorlunda påsk det här året, med social distansering. För att solidariskt skydda andra människor för eventuell smitta och inte behöva belasta vården.

Social distansering. Annars ett uttryck knappt använt utanför sfären kring NPF, där social distansering för många familjer är ett av sätten att leva sitt normala liv. För att över huvud taget må så bra man bara kan. Plötsligt har uttrycket blivit känt för alla och envar. Även om inte alla följer rekommendationerna- för det är ju så oerhört tråkigt. Tänk att inte få välja själv om jag vill umgås eller inte.

Men. Förhoppningsvis kanske fler och fler nu får upp ögonen för hur livet, frivilligt eller inte, ser ut för många människor med till exempel neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Där man kanske inte önskar annat än att kunna vara som alla andra, umgås som/med alla andra – men inte kunna. Så man stannar hemma. I en social distansering. Med konsekvenserna av det.

Kan vara väl värt en liten tanke på just det.

All kärlek ❤️

Oj oj! Man kan tro att rymdgubbar har invaderat vårt hus! ET phone home!

Men nej, nej! Absolut inte. Det är bara vi som från och med nu producerar vår egen el!

Otroligt coolt!

Så just nu när diskmaskinen går – är det från solceller på vårt tak!

Känns mycket bra i hela hjärtat!

All kärlek ❤️