Tack Kajsa – idag är det din dag

Min förstfödda låg i magen. Hade aldrig varit med om känslan tidigare. Allt var nytt, spännande och otroligt overkligt.

Magen växte. Första sparken. Otrolig känsla. Att ha ett litet, litet foster i magen som kunde göra sig märkbar genom att röra vid min kropp. Från insidan. Helt surrealistiskt. När sparkarna blev ännu kraftigare och det verkligen syntes utanpå. Så coolt.

Jag var på väg på att bli mamma.

Jag började gå på regelbundna kontroller. På mödravården. Lyssna på fostrets hjärtljud. Kolla äggvita i urinen osv. Efter ett par månader under en sån här rutinkontroll, visade det sig att hjärtljudet var lite lågt. Så för säkerhets skull blev jag uppskickad till sjukhuset för en noggrannare check.

På salen uppe på US fick jag lägga mig på britsen. På med ett bälte över magen kopplad till en monitor vars skärm visade hur hjärtljudet gick. En CTG – kurva helt enkelt. Jag låg och stirrade in i den där skärmen hela tiden. Barnmorskan kom in efter 30 minuter och konstaterade att allt var bra.

Såna här vändor upp till US blev det ganska många gånger för mig o maken den sista perioden av graviditeten. En liten oro som gnagde inför varje besök på mödravården.

I vecka 39 hände det igen. Med en vecka kvar till beräknad förlossning fick vi återigen göra samma vända. Men den här gången var jag så less på att stirra in i den där jäkla skärmen så jag bad maken vända på monitorn. Så skärmen var åt dörren till. Vi stängde även av ljudet den här gången.

Efter en stund kom barnmorskan in. Eftersom vi hade vänt på monitorn var skärmen det första hon såg när hon öppnade dörren. Efter en snabb blick på hjärtljudsvågorna rusade hon fram till britsen – med monitorn i ena handen – och tog tag i min mage med andra. Sen ruskade hon så hårt hon kunde på hela magen – med blicken stadigt fäst på bilden.

Det var tur, sa hon till slut en smula andfått. Jag fick den reaktionen jag ville. Annars hade det blivit akut snitt.

Va? Vad var det som just hände?? Oron. Panikkänslan. Allt gick så himla fort. Vi gick därifrån med en remiss om ett återbesök veckan efter. För att göra ett grundligt ultraljud av hela magen.

När jag en vecka senare låg på en annan brits uppe på förlossningen för att vara med om denna stora undersökning var jag ganska så matt och ganska så orolig. Och jag kände mig så väldigt liten. 26 år ung och nu var det meningen att jag skulle vara vuxen den här situationen.

Precis då. Precis då öppnades en av dörrarna och ett välkänt ansikte dök upp. Barnmorskan Kajsa. Hon klev in i rummet med hela sig, la sin varma, trygga hand på mitt ben och sa:

Jag vet att vad ni har gått igenom. Jag vill att ni ska veta att jag finns här. Jag tänker på er!

Då kom tårarna. Och genom tårarna byggde jag upp min egen styrka. Det här skulle jag fixa!

Undersökningen gick bra. Och fem dagar över tiden var jag åter på förlossningen. Denna gång på väg att föda mitt första barn.

Min trygghet Kajsa hade sitt skift även detta dygn. Och hon var med mig under flera timmar. Tillsammans med hennes kollega Helen, eller om det var Helena, stöttade de och vägledde de mig genom smärtan och krystningarna.

Och efter ett dygns kämpande var vi klara!

Vi skickade ett tack- kort till Kajsa o hennes kolleger efteråt. Utan dem hade jag aldrig klarat av den här uppgiften. Utan deras lugn, deras trygghet, deras sätt att prata med mig, och självklart deras enorma kunskap hade jag inte fixat det dygnet.

När jag två år, nästan exakt faktiskt, senare låg på samma förlossning hängde vårt tack- kort ännu kvar på samma vägg.

Stort tack återigen till Kajsa och dina bästa kolleger. Ni är bäst!

All kärlek ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s