Har nu sett de tre delarna av Uppdrag granskning på svtplay om barn med adhd och autism.
Det är en serie som jag rekommenderar alla att se. För att försöka förstå. För att nånstans kunna förstå en ynka liten gnutta om hur det är för en familj där NPF finnes. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Det finns de som vill kalla dessa diagnoser för en superkraft. Men nej, den superkraft den eventuellt skulle kunna vara, äts upp av den funktionsnedsättning som det faktiskt innebär. Dessa barn har absolut enorma styrkor. Det ska verkligen ingen ta ifrån dem. Och dessa styrkor ska upp i ljuset. Helt rätt. Dock tar samhällets oförmåga att förstå dessa barn all energi ifrån dem så deras styrkor orkar till slut inte ens se en strimma av det där jäkla ljuset. Hur mycket de än försöker.
För vad de får kämpa! Vad de får kriga! Varje dag i sina liv. Varje minut och varje sekund. De vill inget hellre än att klara det alla andra klarar. Vara självständiga. Klara sig själva. Lyckas. Det finns inte ett endaste barn som vill misslyckas med flit. Jag lovar. Alla barn vill lyckas. Men på sina villkor utifrån sina egna förutsättningar. Med vuxna som vill lyssna och med vuxna som vill förstå.
Jag slängs rakt in i verkligheten.
Mitt barn. Jag är den föräldern som har fått bända loss mitt barns armar från min midja, varje morgon när jag lämnade honom i skolan som sexåring. Och där fanns ingen vuxen som tog emot honom.
Mitt barn. Jag är den föräldern som har fått hämta mitt eget barn från skolan när han legat på toalettgolvet och kippat efter andan i ren ångest. Jag är den föräldern som har fått uppleva hur mitt eget barn vrider sig i en ångestspiral utan slut, och inte kunnat somna på kvällarna för rädsla av att kräkas Pga den ångest som han känner inför det han vet väntar dagen efter. Eller Pga det som han har utsatts för samma dag vad gäller oförmåga av vuxna att hantera situationen. Eller jämnårigas mobbing.
Mitt barn. Jag är en av alla de föräldrar som har sett hur mitt eget barn har gått sönder inifrån av den svenska skolan. Gått sönder bit för bit när omgivning och samhälle inte har förstått. Inte velat se.
Mitt älskade barn. Det är han som har gjort mitt liv och min värld så mycket rikare. Det är han som har varit min lärare, min vägvisare och min guide genom åren. Det är han som genom sin styrka, klokhet och visdom fått mig att förstå att det är precis lika märkligt att jag kan äta mörk mat, som att han inte har kunnat det. Beroende på genom vems ögon man ser.
Jag är en av alla föräldrar som under årens lopp har fått höra att jag är alldeles för överbeskyddande. Att jag borde släppa taget. Att jag ska sluta curla. Han behöver minsann lära sig. För hur ska han annars klara sig? Jag har fått höra att jag är negativ och att jag ser alla problem. Jag har varit den jobbiga mamman som det säkert har pratats om i korridorerna och i personalrummet i skolan på rasterna.
Men om jag inte krigar för mitt barn – vem gör det då?
Då hade han varit ännu mer ensam i världen.
Idag önskar jag så att jag hade stått på hans sida ännu mer!
Life of Ingela 