Hur blir man som människa när man inte får det man vill ha, eller inte får som man vill?
Hur hanterar man andra som inte får det de vill ha? Och framför allt, hur hanterar man sig själv när man inte får det man vill ha? Eller inte får som man vill.
När barnen är små och inte får som de vill eller vill ha, säger man att de är i trotsåldern. Vad kallas det när vi är vuxna? Kanske kom vi aldrig ur den där trotsåldern? Eller hur blev det egentligen? På riktigt.
Har jag självinsikt nog och tänker om mig själv – herregud, jag är ju i trotsåldern, har jag inga bättre verktyg att hantera detta på, och vet jag inte bättre?
Samtidigt som det enda man kanske vill i just det ögonblicket där och då, är att kasta sig på golvet, hålla för öronen och bara skrika rakt ut. Låta tårarna rinna.
Eller anser man bara att alla andra är idioter?
Man kan lära sig en hel del om sig själv när det här händer. Och man kan lära sig en hel del om andra när det händer.
All kärlek ❤️
Life of Ingela 