För en vecka sedan var jag på vårdcentralen och fick besöka Dr Klas, cirka 59 år. Honom skulle jag alltså diskutera mina förklimakteriebekymmer med.
Hans första fråga när jag satte mig i hans blåa lilla besöksstol var som sig bör varför är du här?
Jag är här enbart för att jag vill till kvinnokliniken!
Då började Dr Klas 59 att småle en smula och berättade snällt för mig att kvinnokliniken enbart tar emot kvinnor under 45 som har kommit i klimakteriet eller har andra gynekologiska sjukdomar. Alla andra kvinnor tar ”vi på vårdcentralen hand om”. Men ni är inte experter inom det här området, sa jag. Nej, var de ju inte. Det höll han ju med om, men vi har kunskap.
Och så ville han veta vad jag har för bekymmer. Jag berättade. Och han höll med. Sedan sa jag att jag vill veta mer om och eventuellt ha bioidentiska hormoner. Jag ville även veta hur det ser ut i min kropp med äggblåsor, om östrogenbalansen just i mig, och hur kroppen eventuellt har blivit påverkad efter min första vaccinspruta som jag fick i april, då blödningarna har upphört just efter den. Jag vill verkligen veta det.
Ja det är ju sånt som kvinnokliniken kan svara på.
Exakt , svarade jag.
Han erbjöd sig till slut att skiva en remiss. Med tillägget att den säkert kommer att komma i retur och bli avslagen. Kanske att det här med vaccinet kunde få dem att ta in mig.
Jag frågade honom vart vi kvinnor ska vända oss med våra frågor om kvinnohälsa. Han kunde inte svara på det.
Nu har en vecka passerat. Och mycket riktigt. Ett brev från regionen som talar om för mig att jag inte är välkommen till kvinnokliniken. Jag får istället ett recept på ett syntetiskt östrogen som jag får hämta ut på vilket apotek som helst. Utan några som helst provtagningar eller undersökningar, förutom koll av blodtryck hos Dr Klas, vill överläkaren/docenten på kvinnokliniken på US här i stan att jag ska börja äta dessa tabletter med orden ”jag hoppas det blir bra för dig med medicinen och att dina klimakteriebesvär lindras”.
Nu har jag två alternativ. Antingen skriva en egenremiss. Och skicka in till precis samma ställe. Eller ta kontakt med privata alternativ. Och några sådana finns inte ens här i stan. Då måste jag åka annorstädes.
Vad ska kvinnorna göra?
Life of Ingela 